Armenien gör sig redo att ta emot armenierna från Nagorno-Karabach – expert: ”Min uppfattning är att ingen blir kvar”
Att ta emot 120 000 flyktingar är inte någon enkel sak för ett litet land som Armenien, konstaterar den Kaukasusexpert Yle har talat med.
Armenien är redo att ta emot alla armenier som bor i Nagorno-Karabach. Det sa Armeniens premiärminister Nikol Pasjinjan i ett tv-sänt tal till folket på söndagen.
Enligt Pasjinjan växer sannolikheten för att armenierna i Nagorno-Karabach – eller Republiken Artsach, som regionen främst kallas bland armenier – kommer att lämna sina hem.
– Armenierna i Nagorno-Karabach riskerar fortfarande att utsättas för etnisk rensning. Humanitärt bistånd har anlänt, men det förändrar inte situationen, säger Pasjinjan enligt den ryska statliga nyhetsbyrån Tass.
– Om det inte skapas rimliga livsvillkor för armenierna i Nagorno-Karabach med effektivt skydd mot etnisk rensning så ökar sannolikheten för att armenierna i området upplever att en flykt från deras hemland är det enda sättet att rädda liv och identitet.
Premiärministern kritiserade också indirekt Ryssland för att ha övergivit armenierna genom att konstatera att landets internationella försvarssamarbete har visat sig ineffektivt.
Ryssland har i ett tiotal år varit Armeniens största stöd i konflikten om Nagorno-Karabach och strävat efter att medla i konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan.
Tidigare på söndagen konstaterade David Babayan, rådgivare till presidenten i Nagorno-Karabach, att alla armenier i området i praktiken kommer att vilja lämna det om Nagorno-Karabach får azerbajdzjanskt styre.
Nagorno-Karabach är ett område inom Azerbajdzjan som har haft armeniskt styre. I veckan knäckte Azerbajdzjan det militära motståndet i Nagorno-Karabach.
Enligt Babayan kommer i praktiken alla armenier i Nagorno-Karabach, alltså 120 000 människor, att ta sig till Armenien genom Latjinkorridoren. Med vilken tidtabell flykten sker uttalade han sig inte om.
Armenierna vill inte leva under azerbajdzjanskt styre, eftersom de befarar förtryck. Enligt Babayan är Nagorno-Karabachs öde en skamfläck för Armenien men också för hela världen, som har vänt Republiken Artsach ryggen.
Armenierna sätter sin säkerhet före ekonomin
Någon massflykt har tillsvidare inte inletts från Nagorno-Karabach, men forskaren Mikko Palonkorpi som har följt konflikten på nära håll tror inte att det är ett tomt hot.
– Min uppfattning är att ingen blir kvar där. Det folkmord som armenier har utsatts för tidigare i sin historia skapar rädsla och de sätter alltid fysisk säkerhet före ekonomisk trygghet. De befarar att folkmordet från första världskriget och Karabachkrigen upprepas.
Enligt Palonkorpi är i synnerhet folkmordet år 1915, som genomfördes av Osmanska riket och som kostade närmare 1,5 miljoner armenier livet, nära på jämförbart med folkmordet på judar under andra världskriget.
Mikko Palonkorpi har forskat i södra Kaukasus och har besökt Armenien, Azerbajdzjan och Georgien tiotals gånger som forskare. Han har också varit valobservatör för OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, i regionen.
Azerbajdzjan har förnekat påståenden om etnisk rensning och säger att man tryggar de armeniska invånarnas rättigheter i Nagorno-Karabach i enlighet med landets grundlag.
Palonkorpi säger att han tror att armenierna lämnar området av rädsla snarare än på grund av ett överhängande hot om folkmord.
”Armenien har sannolikt räknat ut att den här konflikten är förlorad”
I tisdags inledde Azerbajdzjan en kraftig offensiv i Nagorno-Karabach. Efter ett dygn slöts eldupphör och den armeniska separatistledning som styrt området i flera decennier tvingades ge sig.
Det finns en lång historia av väpnade konflikter mellan Armenien och Azerbajdzjan i Nagorno-Karabach. Efter Sovjetunionens sammanfall i början av 1990-talet eskalerade konflikten till öppet krig.
Under sovjettiden beboddes det svårframkomliga bergsområdet – förleden Nagorno i det ryska namnet betyder bergigt – främst av armenier och Armenien har haft som mål att göra regionen till en del av sitt territorium. Internationellt har området erkänts höra till Azerbajdzjan, men Republiken Artsach förklarade sig ensidigt självständigt år 1991.
Försöken att medla mellan länderna har varit förgäves. Nu tror Mikko Palonkorpi ändå att konflikten har nått vägs ände.
– Armenien har sannolikt räknat ut att den här konflikten är förlorad. De har inte längre Rysslands stöd och de har blivit helt ensamma, bedömer han.
– Armenierna hade möjlighet att sluta ett för dem bättre fredsavtal för fyra år sedan, innan Azerbajdzjan fick ett militärt grepp om området. Då erbjöd Azerbajdzjan flera gånger Karabach en omfattande autonomi och lyfte i flera repriser upp Ålandsmodellen.
Svårt att inkvartera 100 000 flyktingar
I dagsläget har Armenien ungefär 2,7 miljoner invånare. Enligt Palonkorpi blir det inte lätt för ett litet land som Armenien att ta emot 120 000 flyktingar.
– Armenien är ett fattigt och isolerat land som har förlorat mycket arbetskraft till utlandet. Det kommer säkert att behöva internationellt bistånd, men inte ens landets närmaste allierade Ryssland har hjälpt Armenien under de senaste tre åren.
Enligt Palonkorpi finns det redan nu mycket flyktingar i Armenien och situationen förvärras av den förestående flyttrörelsen. Till exempel i Syrien har det bott många armenier och många av dem har flytt kriget där till Armenien eller Nagorno-Karabach.
– De som kommer från Karabach kommer säkert att innebära en press för civilförvaltningen och hälsovården, och det är väldigt svårt att tänka sig att landet klarar av att på kort tid inkvartera över 100 000 människor.
Samtidigt tror Palonkorpi att ett fredsavtal och att man avstår från Nagorno-Karabach på längre sikt innebär att gränserna till Turkiet och Azerbajdzjan öppnas. Det leder i sin tur till att den politiska och ekonomiska situationen blir lättare, tror han.
Artikeln är en översättning och bearbetning av Yle Uutisets artikel Armenia valmistautuu Vuoristo-Karabahin armenialaisten vastaanottamiseen – asiantuntija: ”Minun käsittääkseni sinne ei jää kukaan” av Roni Kuronen och Yrjö Kokkonen. Översättningen är gjord av Sara Torvalds.