Det här är historien om bron som fått nej av både kung och fosterland
I dag är det svårt att tänka sig ett liv i Kristinestad utan Stadsbron. Den knyter ihop den västra och östra sidan av staden, men så har det inte alltid varit.
Det dröjde över hundra år efter att staden Kristinestad grundades år 1649 innan invånarna insåg att det skulle behövas en bro. Avsaknaden av en bro begränsade handeln och kommunikationerna, ansåg man.
– Kristinestad var den stora handelsstaden i Sydösterbotten under den tiden. Handelsmännen hade en stor verksamhet och de försåg hela Sydösterbotten med varor.
– Partihandlarna fanns här och det var hit de kom och köpte salt och socker och sålde sedan i byarna, säger lokalhistorikern Lasse Backlund.
Men trots att invånarna redan i slutet av 1700-talet hade insett vikten av en bro, fick de inget gehör hos svenska kungen.
– Delegater härifrån uppvaktade både kungen och kronan på nästan varje riksdag i Stockholm, men det var först på ryska tiden som kejsar Nikolaj beviljade pengar och förmånliga lån.
I kungens ögon var inte en liten hamnstad i rikets östra halva av stor vikt. Det fanns viktigare saker att tänka på.
– Kungen kanske hellre satte pengar på armén så att de kunde kriga i Europa i stället för att bygga en bro i Kristinestad.
Men efter att Finland blev en del av Ryssland började det hända saker i Kristinestad.
– Det var då inflyttningen började och Kristinestad blev ett verkligt handelscentrum i klass med Vasa och Gamlakarleby. Sjöfarten var stor, vissa perioder var handelsflottan här andra eller tredje störst i hela Finland.
Och när Nikolaj den första blev tsar av Ryssland dröjde det inte länge innan brobygget inleddes. Hela 18 000 granar fälldes och drogs med hästar över isen till byggplatsen.
– Brokistan ligger på ett fundament av stockar. Sedan byggde man stenarna ovanpå stockfundamentet.
Den första juli 1845 kunde man fira invigningen av den fina nya stenbron i Kristinestad. Med sina 380 meter var bron då den längsta i Finland.
– Det kändes nog väldigt högtidligt när bron invigdes 1845. Det här var nog en stor händelse då, konstaterar Lasse Backlund.
I behov av renovering
Under sina nästan 180 år har bron genomgått små renoveringar. I början av 1900-talet fick broöppningen balkar av järn och träräcket har bytts ut mot ett av metall.
Körbanan som från början var gjord av grus försågs runt 1900 med kullerstenar och från början av 1950-talet med asfalt.
I år har dock skador i konstruktionerna hittats och viktbegränsningar har införts på bron. Dessutom har NTM-centralen tvingats lappa stora hål som uppstått i beläggningen under sommaren.
Både staden och YIT som ansvarar för underhållet har i flera år krävt att bron bör åtgärdas i större skala. Men det finns inga besked om när en reparation kan inledas och inte heller beslut om finansiering.
– Med en enkel reparation, genom att öppna hela brolocket och fylla igen den med lite grövre grus än fin sand, så skulle den hålla i 180 år till, tror Backlund.
Men en ny bro vill Backlund absolut inte se.
– Om man vill se kravaller i Kristinestad så ska man nog hota med att riva stadsbron. Då står nog folk på barrikaderna.