Hoppa till huvudinnehåll

Vetenskap

Kvanthopp: Varför är norr uppåt på kartan, och vad säger egentligen världskartan om vår syn på världen?

Världskartan vänd så att syd är uppåt.
Bildtext Känns så fel, eller hur, och ändå är den här bilden helt korrekt (minus Mercatorprojektionen, som strular till proportionerna också för den ”uppochnedvända” kartan).
Bild: TUBS

Har du en karta till hands? Ta den i din hand och titta på den. Vrid den sedan 180 grader så att norr pekar nedåt och syd blir uppåt. Känns fel, eller hur? Ändå är en karta som är vänd upp-och-ner precis lika korrekt som en karta på rätt led.

En utomjording som anländer till jorden i sitt rymdskepp för första gången, har ingen aning om att nordpolen är ”uppåt” och att Antarktis ligger där ”nere”. På bilderna som vår utomjording skickar hem till Tau Ceti, är det kanske sydpolen som pekar uppåt.

Hur blev det så här, att norr är uppåt? Varför heter det ”höga norden” och ”djupa södern”, ”uppe i Lappland” och ”nere vid Medelhavet”, etcetera? För det har definitivt inte alltid varit så.

Men att det nu är så, har haft konkreta konsekvenser för vår världsbild. Och inte nödvändigtvis på ett bra sätt.

Nord ovanför syd på kartor har psykologiska konsekvenser, det finns forskning på det här. Norr tenderar att associeras med förmögnare folk, dyrare fastigheter, till och med högre upp över havsnivån, medan söder förknippas med fattigare befolkning, billigare fastigheter och priser överlag. Ja, och lägre höjd över havet. ”Nord-syd-bias” kallas det här.

Men hur blev det så här? Hur kom det sig att norr blev uppåt? Om det här handlar veckans Kvanthopp.

Vidga dina vyer, vänd världskartan upp-och-ned!

32:40

Norr är inte nedåt i den fysiska världen

Jag har en lite tvivelaktig hobby. Jag tittar då och då på YouTube-videor gjorda av plattjordare. Ett av deras viktigaste argument för att jorden är platt, är att oceaner aldrig skulle kunna existera på ett klot. När du häller vatten på jordglobens nordpol, då rinner ju vattnet ned längs klotets sidor och vidare ned på marken.

Så om jorden på riktigt var rund, skulle till exempel Atlanten ha runnit bort för länge sedan (och människorna som bor på ”sidorna” skulle ha fallit av planeten, se nedan).

Tyngdkraften så som plattjordarna inbillar sig den.
Bildtext Det är inte så här som tyngdkraften fungerar på jorden.
Bild: ZDENEK SASEK

Den här föreställningen bottnar i två separata missuppfattningar. För det första, tron på att det finns någon sorts universellt ”upp” och ”ned”. Som sagt, en utomjording som kommer in i vårt solsystem utifrån, från rymdens mörker, har ingen aning om att vi föreställer oss vår jord med Arktis vänt uppåt och Antarktis nedåt.

Det finns inget självskrivet eller ”korrekt” med att norr är uppåt – inte i geografiska, kartografiska eller ens filosofiska termer. För riktningen ”uppåt” på en karta, det är en mänsklig konstruktion, inte en naturlig. Uppåt och nedåt är högst relativa begrepp, både i rymden och på kartan över jorden.

Illustration av hur tyngdkraften verkar på jorden.
Bildtext Så här funkar tyngdkraften. Alltid vinkelrätt mot jordens yta, mot jordens mittpunkt = dess tyngdkraftscentrum.
Bild: ANATOLII RIABOKON

Det andra misstaget som plattjordarna begår är att de inte förstår hur tyngdkraften funkar. De tror att tyngdkraften verkar i nord-sydlig riktning här på jorden. Så de skrattar åt tanken på australiensarna nere i söder som går omkring upp-och-nervända. ”De skulle ju trilla av jorden, ha ha ha!”

Men som vi vet så funkar ju inte tyngdkraften så. Jordens tyngdkraft är inte riktad mot söder, den är alltid riktad vinkelrätt nedåt, mot jordklotets mittpunkt, alltså dess tyngdkraftscentrum. Var du än befinner dig på jorden. Dina fötter pekar precis lika rakt nedåt i Sydney, och ditt huvud uppåt, som de gör i Skräbböle. Jag vet, jag har varit både i Sydney och i Skräbböle.

Den blåa pärlan

Den 7 december 1972 togs ett berömt fotografi, kanske ett av de allra berömdaste någonsin. Den blå pärlan, The Blue Marble på engelska. Fotot togs av Nasa-astronauten Harrison Schmitt under Apollo 17-expeditionens färd ut till månen.

Bilden, som togs från en distans på omkring 29 000 kilometer, visar helt enkelt jorden, upplyst av solen, i all sin skönhet och bräcklighet. Nästan genomskinlig är hon, Moder Jord, som en skimrande blå pärla mot det stora svarta.

Men grejen är hur som helst att fotot, Den blå pärlan, ursprungligen togs så att södra halvklotet syntes längst upp i bilden, med det norra halvklotet nedåt. Det beror inte på något aktivt val från fotografens sida, det kom sig helt enkelt av orienteringen som astronauterna och deras rymdkapsel hade just då.

"Den blåa pärlan", ett foto av jorden sedd från Apollo 17-expeditionens rymdkapsel.
Bildtext "Den blåa pärlan", ett foto av jorden sedd från Apollo 17-expeditionens rymdkapsel. Notera att jorden är ”upp och ned”, Afrika har Sydafrika högst upp och Saharaöknen längst ned. Det beror inte på något aktivt val, det var bara så som fotografen, Harrison Schmitt, såg jorden just då från rymdkapselns fönster.
Bild: NASA

Men det här har inte hindrat senare tiders bildredaktörer att vända på den blå pärlan, så att norr pekar uppåt. För att betraktaren ska ha lättare att identifiera kontinenternas bekanta konturer.

Den här föreställningen, att norr ska vara uppåt, är så djupt rotad i våra huvuden att inte ens fantasins mästare J.R.R. Tolkien avvek från det här när han ritade upp sin karta över det fiktiva Midgård. Med de goda hobbitarnas boplatser uppe i nordväst, och den onda Saurons Mordor beläget söderut och österut …

Ja, och de odödliga alvernas mytomspunna och ouppnåeliga hemtrakter ligger självklart långt bortom havet i väster.

Soldyrkarna föredrog öster uppåt

Men så här har det inte alltid varit. Kartritarna har inte alltid placerat norr högst uppe på sina kartor. Faktum är sannolikt att största delen av alla folk under historiens gång har använt sig av kartor där öst eller syd är uppåt.

Och varför öst? Jo, på grund av solen så klart. Solen går upp i öster. Vi människor tenderar att tänka så att vi placerar viktiga saker högst upp. Och vad är viktigare än solens uppgång, inte minst om du råkar tillhöra ett folk som tillber solen.

Fast de gamla egyptierna resonerade inte så, trots sina solgudar. På deras kartor var söder vänt uppåt. Sannolikt på grund av att Nilen strömmar norrut, och eftersom floder ansågs rinna ”nedåt” trodde de att ”upp” var söder.

I och för sig, också i Egypten ändrade man sig senare. Den egyptiske astronomen Ptolemaios (90-168 e.Kr.) är känd för att ha kört med en karta där nord var uppåt.

Medeltida karta över världen med öst uppåt.
Bildtext Engelsk världskarta från 1543 med öst uppåt, eftersom det var där (i Asien) man antog att Edens lustgård låg. Eftersom solen stiger i öster.
Bild: Okänd

I den medeltida, kristna traditionen ritades kartorna vanligen med den heliga staden Jerusalem i mitten. Eftersom solen stiger i öster, antog man att Edens trädgård låg i öster, alltså i Asien. Så de medeltida munkarna placerade Asien högst upp på kartan. Europa, och norr, låg nere till vänster medan Afrika, alltså söder, låg nere till höger.

Redan på medeltiden visste kartograferna för övrigt att jorden var ett klot, men de avbildade bara norra halvklotet. På den tiden ansågs det vara omöjligt att korsa den heta ekvatorzonen för att nå de okända, och sannolikt obebodda, länderna på nedre klothalvan. De här inbillade länderna kallades antipoderna.

Kineserna föredrog syd uppåt

Kineserna, som var först med att uppfinna kompassen, ritade ofta sina kartor med söder överst eftersom de utgick från att kompassen uttryckligen pekade mot söder. Visste du förresten att den magnetiska nordpolen egentligen är den magnetiska sydpolen? Magneter funkar så att den norra polen dras mot den södra polen. Jorden är en stor magnet. Den magnetiska kompassnålens norra pol dras mot jordens magnets södra pol.

Men söder var hur som helst kinesernas heliga riktning, som riktades uppåt på kartan. I diverse religiösa eller kungliga ceremonier stod kungarna vända mot söder, till exempel. Den här uppfattningen kan bero på att de norra delarna av Kina var kalla och mörka. Vem vill bo där, liksom.

I och för sig, den här tanken hade nog slagit de kristna också. När drottning Kristina av Sverige abdikerade 1654 och konverterade till katolicismen – en stor skandal på den tiden – flyttade hon till Rom. I Vatikanen hade en särskild våning, obekvämt belägen högt uppe i Vindarnas torn, ställts till Kristinas förfogande.

Angelo Trevisani: Allegori över drottning Kristinas underkastelse inför katolska kyrkan och påven Alexander VII
Bildtext När drottning Kristina anlände i Rom efter att ha abdikerat och konverterat till katolicismen, fick hennes värdar i Vatikanen bråttom med att sudda ut en referens till att ”allt ont kommer från norr” från väggen i hennes lägenhet.
Bild: YLE/Peter Lüttge

I sista ögonblicket raderade Kristinas värdar inskriften över den dörr i våningen som vette mot norr. Där stod skrivet: Omne malum ab Aquilone, det vill säga allt ont kommer från norr.

Orden syftade snarare på den bitande nordanvinden än något annat, men det ligger ju nära till hands att Kristina kunde ha missförstått det hela.

Hur som helst, de tidiga muslimerna hörde också till dem som placerade söder överst på sina kartor. Det här beror på att de ursprungliga islamiska bosättningarna låg norr om Mecka. Så en sydorienterad karta visade anhängarna som tittade upp mot Mecka.

En annan anledning som söder uppåt-förespråkarna kan ha utgått från, är att när vi står vända mot soluppgången om morgonen har vi söder på vår högra sida. Och delvis på grund av våra seglivade fördomar där höger hand associeras med det goda medan den vänstra handen representerar ondskan, kan bland annat araberna och kineserna ha placerat söder överst.

Kolonialismen etablerar norr som uppåt

Men när etablerades då norr som kartans uppåtriktning? Det skedde när vi närmade oss 1500-talet, i takt med att de europeiska upptäcktsresorna kom igång på allvar, och med dem också den europeiska imperialismen och kolonialismen.

Kartan blev med ens väldigt Europacentrerad – och Europa är ju ganska långt i norr, så nu skulle norr med ens vara på toppen.

Men det var i ärlighetens namn mestadels praktiska orsaker som låg bakom. Kineserna, kompassens uppfinnare, trodde som sagt att kompassnålen uttryckligen dras mot söder. Men i det skedet som de europeiska sjöfararna kom över kompassen, hade de redan en lång erfarenhet av att navigera utgående från Polstjärnan uppe i norr. För sjömän var kompassen bara ett surrogat för Polstjärnan.

Foto av stjärnhimlen, med lång slutartid.
Bildtext Polstjärnan, som på norra halvklotet är stjärnan som jordens rotationsaxel är riktad mot, kom att avgöra kartans orientation för sjöfararnas del. De använde Polstjärnan som referens långt innan kompassen togs i bruk. Och Polstjärnan låg ”uppe” i norr.
Bild: KATRINA BROWN

Och när norra halvklotet dessutom i vilket fall som helst hade mer landmassa att utforska än det södra, blev kartor med norr högst upp den rådande standarden.

Fast 1300- och 1400-talets navigationskartor som sjöfararna körde med, hade de facto ingen egentlig topp eller botten. De hade bilder och ord som pekade åt alla håll, i och för sig med en kompassros med norr tydligt framhävt.

Det som sist och slutligen skärpte bilden och avgjorde det hela till norr upp-sidans fördel var Mercators världskarta, skapad av den flamländska kartografen Gerardus Mercator 1569. Mercators karta var revolutionerande bland annat för att den var den första som tog hänsyn till jordens krökning.

Men också om Mercator inte direkt insisterade på att norr skulle vara på topp, orienterade han den så, förmodligen helt enkelt för att han var europé. Och det var hur som helst européerna som gjorde de flesta upptäcktsresorna vid den tiden. Och vart de än kom i världen, hade de sin karta, Mercators karta med sig i bagaget. Så kom den att spridas och bli rådande.

Mercator och den problematiska världsbilden

Ja, och när nu Mercator kom på tal. Mercators karta var ursprungligen tänkt uteslutande för navigering, men hur det nu råkar sig så är det den, eller en uppdaterad version av den, som hänger bland annat i varje klassrum världen över. Mercatorprojektionen finns överallt, den har blivit synonym med vår bild av världen, och det här är lite problematiskt.

Problemet ligger i att det är matematiskt omöjligt att översätta en sfär, jordgloben, till en tvådimensionell karta utan att skapa en mängd förvrängningar när det gäller landmassornas form, relativa storlek i förhållande till varandra, avstånd från varandra etcetera.

Det här gör att Mercators karta är problematisk bland annat när man lär barn grundläggande geografi. För det präntar in en helt förvrängd bild av världen i deras huvuden, en som för många består hela livet ut.

Och det beror delvis just på Mercatorprojektionens förvrängande effekt, som ger de högre latituderna orättvist mycket utrymme. Ju närmare polerna länder ligger på en Mercatorkarta, desto större ser de ut att vara, medan länder närmare ekvatorn krymper.

En bild av världskartan
Bildtext Notera hur absurt stort Grönland ser ut att vara på en karta med Mercators projektion. Också till exempel Ryssland ser mycket större ut än det är i verkligheten. Allt på grund av att Mercatorprojektionen förstorar de områden som ligger närmare polerna.
Bild: CC0 Public Domain

Grönland är till exempel ungefär lika stort som hela Afrika på kartan. I verkligheten är Afrika fjorton gånger större än Grönland. Europa i sin tur ser enligt Mercatorprojektionen ut att vara lika stort som Sydamerika, när Sydamerika på riktigt är dubbelt så stort som Europa.

USA:s delstat Alaska ser också otroligt massiv ut på en karta med Mercatorprojektionen, stor som ungefär halva USA. Och Finland ser ut att vara lika stort som Spanien och Frankrike sammanlagda. Lappland är i sin tur väldigt uppsvällt i förhållande till resten av Finland, på grund av att det ligger så långt norrut.

Ja, och Ryssland – visst är det stort, men inte nära på så stort som på en Mercatorkarta. Ryssland verkar vara mycket större än Afrika, men i verkligheten skulle det rymmas två Ryssland inuti Afrika – ledigt.

De sydligare länderna förminskas

Kort sagt, Mercatorprojektionen lägger tonvikten på Europa och Nordamerika. Det både placerar dem högst upp på kartan och förstorar dem, och får deras position på kartan att verka mera central, för de ”spiller över” långt söderut och mot mitten av kartan.

Samtidigt framstår länderna i Sydostasien, Sydamerika och Afrika som ringa i jämförelse, bokstavligen under de industrialiserade västländerna, eftersom norr ju som vi vet är uppåt. Och högst upp är viktigast, som vi vet. Högst på agendan, topp-placeringar, överklass och underklass och så vidare.

Det hela blir inte bättre av att de flesta världskartor framställer världen med Europa nära kartans vertikala mittlinje, vilket sedan ytterligare kan förstärka diverse eurocentriska fördomar. Den här sortens positionering kan oavsiktligt backa upp tanken att Europa är världens centrum. Och stackars Australien ligger där längst nere till höger. Down Under, bokstavligen.

"McArthur’s Universal Corrective Map of the World", en australisk världskarta med syd uppåt.
Bildtext ”McArthur’s Universal Corrective Map of the World” från 1979 visar världen ur en australiensares perspektiv.
Bild: Stuart McArthur

Australiens inofficiella namn, Down Under, behagar inte alla ”där nere”. Ta nu australiensaren Stuart McArthur till exempel, han tröttnade redan som barn på de evinnerliga Down Under-skämten. När Stuart var tolv ritade han en karta i skolan med söder – och Australien – uppåt. Hans lärare gillade inte alls det här, och bad honom att göra om uppgiften ”på rätt sätt” om han ville få godkänt.

Tre år senare hånades McArthur av en grupp amerikanska utbytesstudenter för att han bodde på ”världens botten”. Det här var droppen, så att säga. 1979, medan han studerade vid Melbourne University, publicerade Stuart McArthur sin berömda South-up-karta, med syd uppåt.

Och McArthur skrattade sannerligen bäst som skrattar sist här McArthur’s Universal Corrective Map of the World, den ”korrigerade världskartan”, har hittills sålt över 350 000 exemplar.

Nyttig hjärngymnastisk övning

Det är faktiskt en hälsosam hjärngymnastisk övning, att betrakta och studera en karta med syd uppåt. Så bekant, men ändå så främmande. Den upp-och-ner-vända kartan avslöjar många missuppfattningar som vi kanske hyser i och med att vi är vana vid perspektivet med norr uppåt.

Till exempel blir det mycket tydligare på en karta med syd uppåt att Sydamerika inte är beläget exakt söder om Nordamerika utan faktiskt ligger ganska långt mot sydost.

Eller det faktum att Afrika och Mellanöstern helt tränger ut Europa, betraktat ur det här perspektivet. Europa rasar totalt ned och ut i marginalen.

Världskarta med den så kallade Gall-Peters-projektionen.
Bildtext Världskarta med den så kallade Gall-Peters-projektionen, som korrekt visar ländernas storlek i förhållande till varandra. Den här projektionen, som har marknadsförts som ett alternativ till Mercators karta, ger en tydlig bild av hur stort exempelvis Afrika i själva verket är.
Bild: Strebe

Ryssland längst ner verkar fortfarande enormt men dess storlek minskar definitivt i jämförelse med det otroligt mycket större Antarktis högst upp.

En karta med syd uppåt visar hur som helst fortfarande tydligt att den mesta landmassan finns på det ena halvklotet, ”vårt” halvklot. Kartan blir väldigt bottentung med den mesta landmassan samlad där nere.

En annan intressant sak att notera är att de ”sydliga” kontinenterna, Sydamerika, Afrika och Australien faktiskt inte är särskilt sydliga alls. De ligger alla till en stor del inom tropikerna med absolut största delen av Afrika placerat på ”vår” sida av ekvatorn.

Jordgloben, bästa julklappen någonsin

Summa summarum: alla projektioner skapar förvrängningar. Tror du inte på mig, ta en 360 graders bild, en panoramabild av ditt eget huvud. En som inkluderar allt från nästippen till bakhuvudet och tillbaka igen. Du kommer knappast att tycka att det liknar dig värst mycket när du skriver ut den bilden på en vanlig, platt A4. Vänd sedan upp-och-ner på pappret för att göra förvirringen komplett.

Lyckligtvis behöver du inte ta till några dyra hi tech-metoder för att visa upp jorden för dina barn sådan som den ser ut på riktigt. Det finns ett enkelt och billigt knep för det här. Min mamma använde det när jag var liten och jag använde det när mina barn var små. Det här knepet kallas ”jordglob”. Kan en julklapp bli mer klassisk än en gammal, hederlig jordglob?

En jordglob på ett arbetsbord.
Bildtext Den perfekta julklappen, alltid lika aktuell. Vill du se hur jordens länder och kontinenter på riktigt ligger och hur stora de är i förhållande till varandra, titta på en jordglob!
Bild: Petteri Sopanen / Yle

Alla borde på riktigt ha en jordglob där hemma. Där kan man se exakt hur kontinenterna och länderna ligger i förhållande till varandra, och hur stora eller små de är. Och hur enormt Stilla havet är! Vår planet borde på riktigt inte heta Jorden, utan Havet!

Plus att en jordglob, en sådan där med belysning inuti, är den perfekta nattlampan. Vår vänligt lysande blå pärla fördrev i många år mörkrädslan från mina pojkars rum om nätterna.

Kom bara ihåg att vända den upp och ned ibland, bara för att påminna dig om att den är exakt lika korrekt åt det hållet.

Vidga dina vyer, vänd världskartan upp-och-ned!

32:40

Mer om ämnet på Yle Arenan