Filmrecension: Spede – dramakomedin om mannen bakom Uuno Turhapuro faller på eget grepp

Historien om Pertti ”Spede” Pasanen är ett stycke färgstark finsk underhållningshistoria. Kantad av kända profiler, glömda floppar och minnesvärda segrar. Filmen om honom är dessvärre ingen vinnare.

När vi stiger in i Spede Pasanens (Riku Nieminen) liv är han mitt uppe i filmkarriären. Eller nåja – han gör filmer, men någon enhetlig karriär är svår att urskilja.

Han rusar från projekt till projekt, lyckas hyfsat dra in pengar från den privata sidan men går på grund när han försöker ro iland ett samarbete med Yleisradio.

Yle-chefen ser ingen potential i sketcherna som knyts ihop till mer eller mindre genomtänkta helheter. Tjatar om att konsten måste betyda något och ha något att säga.

Spede tycker att det viktigaste är att ha kiva. Och en film måste vara kiva för att publiken ska ha det kiva.

På de mindre kivoga inspelningarna sliter regissören Ere Kokkonen (Joonas Nordman) sitt hår för att skapa fungerande scener medan kollegan Jukka Virtanen (Lauri Tilkanen) ser ut att vänta på en orsak att kasta in handduken.

Vännen Simo Salminen (Mikko Töyssy) bär stoiskt upp den ena vansinniga rollen efter den andra – tills en ung Vesa-Matti Loiri (Aku Sipola) stiger in på scenen.

And the rest kan gnolas fram med orden – Uuno on numero yksi.

Snygga tidsbilder

Spede är en visuellt snygg film med minutiöst återskapade 70-talsvibbar. Komplett med murriga färger, knasiga mönster, konstiga frisyrer och nikotingula fingrar.

För här röker alla. Hela tiden. Som om varje scen var en personifiering av ett uppdämt behov av att få bolma inomhus, utomhus, i bilen och i badkaret – överallt.

Något annat än ett sätt att uttrycka nervositet och rastlöshet.

Ljudmässigt satsar regissören Aleksi Delikouros på att låta en del repliker falla ur synk – vilket onekligen har en viss effekt.

Och så laddar han upp med en räcka inspelningsscener som på ett charmigt sätt exponerar de ”heimlaga” förutsättningar Spede & co tvingas förhålla sig till.

Västernmiljön är ett sandtag, havet en simbassäng, rekvisitan en hög skramlande rustningar och fluffiga mustascher. Och hela denna samlade härlighet är konstant utlämnad till vädrets makter.

Går solen i moln är det kört.

Det som får filmen att köra av vägen är det svajiga förhållandet mellan drama och komedi. Där inspelningsscenerna levererar stabil komik, haltar skildringen av Spedes såriga familjeliv och skaparvånda fram på osäkra ben.

Rumphugget slut, oklart mål

Det råder ingen tvekan om att samtliga skådespelare gör vad de kan för att få filmen att hållas på vägen. Riku Nieminen sliter hårt i en huvudroll som kunde ha blivit bättre om konturerna varit tydligare.

Joonas Nordman gör en både rolig och rörande konstnärssjäl som drömmer om något annat än slapstick-humor och Lauri Tilkanen är exakt lagom avslappnad som den trötta Virtanen.

Och så har vi Aku Sipola i rollen som Vesa-Matti Loiri – mannen med lika många sköna strängar på sin lyra som Spede har kreativa fixargener. Varje gång Sipola stiger in i en scen blir tempot lugnare, intensiteten tätare och man önskar att Delikouros gett dessa stunder mera utrymme.

För det är krocken mellan Loiris förmåga att locka till både tårar och skratt och Spedes oförmåga att förvalta denna mångsidighet som känns mest intressant.

Men det är här någonstans som filmen faller på eget grepp. I sitt försök att visa att rolighetsministern Spede också kämpade med en mörkare sida landar filmen mellan två stolar. Skrattet fastnar i halsen och dramatiken får aldrig luft under vingarna.

Här saknas en utvecklingsbåge som kunde ha gjort Spede till en gestalt att engagera sig i. Filmen tar dessutom slut på ett så abrupt sätt att det känns som om alla eventuella bågar spänts förbi bristningsgränsen.

När jag lämnar salongen upplever jag en fläkt av den irritation Barbie gav upphov till. För på samma sätt som fokus i nämnda film landade på Ken är det Vesa-Matti Loiri som stjäl showen i filmen om Spede.

Och det känns inte som ett medvetet drag.

En ändring har införts i huvudbildens text. Kvinnan på bilden är Minka Kuustonen som spelar Spedes hustru Pirjo, Linnea Leino vars namn felaktigt nämndes här gör en annan roll i filmen.