Brittiska stjärnan Timothy Spall: jag vägrar tro att världen bara blir värre
Han slog igenom i tv-serien Auf Wiedersehen, Pet, blev filmstjärna på 90-talet, prisbelönades i Cannes 2014 och mötte en ny publik via Harry Potter. Nu skildrar han en gammal mans avgörande bussresa.
När jag anländer till mötet med Timothy Spall på en restaurang i centrala Helsingfors är jag både stressad och nervös. Vad är en vettig inledningsfråga till en karaktärsskådespelare som medverkat i över 160 produktioner?
En som spelat allt från smala konstfilmer till breda Hollywoodproduktioner, från excentriska konstnärer och galna mördare till sympatiska arbetare.
Medveten om att intervjutiden är kort hinner vi knappt skaka hand innan jag frågar om det är ok att jag sätter igång bandspelaren.
”Naturligtvis”, svarar den 66-årige stjärngästen vänligt innan han möter min blick och fortsätter: ”men först får du gärna berätta vem du är”.
Som genom ett trollslag landar jag i ögonblicket, glömmer stressen och tar tacksamt emot möjligheten att gå in i ett samtal snarare än ett fråga/svar-upplägg.
Efteråt slår det mig att det här säkert är en del av hemligheten bakom Spalls skickliga skådespelari – detta att han faktiskt ser människor han möter, är nyfiken på dem.
Lite som karaktären i premiäraktuella The Last Bus – en film om en 89-åring som beger sig ut på resa från norraste Skottland till sydligaste England.
Allt i ett försök att försonas med den sorg som en gång drev honom och hans hustru att flytta till andra ändan av riket.
The Last Bus – en film om goda möten
Timothy Spall återvänder gärna till begrepp som kärlek, mod och anständighet när han talar om sin åldrande rollkaraktär Tom.
En man som ställs inför en modern värld han inte längre har full koll på, men som har en stark känsla för vad som är rätt och fel.
När någon behandlas illa stiger han upp till den personens försvar, när någon gråter tröstar han.
– Jag vägrar köpa pratet om att världen bara blir värre. Visst lever vi mitt i en kris, men kriser har alltid funnits. I grunden har mänskligheten inte förändrats, säger Spall och tittar ut mot solskenet på Senatstorget.
– Om vi gick ut där och jag föll omkull skulle fler än en person erbjuda sig att hjälpa mig upp. Den moderna världen är hård, men den är också vacker.
Världen i The Last Bus är både karg och vacker och Tom möter både onda och goda människor på sin resa. Och han har en effekt på alla han möter.
– Han är helt orädd eftersom han upplever att han inte har något att förlora. Denna insikt fyller honom med en stor dos anständighet, kärlek, ödmjukhet, medlidande och godhet – allt en mystiker skulle kalla kunskap om det gudomliga, säger Spall.
Medan jag skriver ut citatet ovan inser jag hur sällan ord av det här slaget används utan ett ironiskt tonfall eller någon form av distansering.
Spall nämner själv att det finns de som använt ordet ”sentimentalitet” i anslutning till filmen – men kontrar i samma andetag med en anekdot om hur vänlighet mellan främlingar på ett metrotåg fick en hotfull situation att övergå i något annat.
Inte ens vår fixering vid sociala medier vill Spall avfärda som något destruktivt trots att jag irriteras av att flera av filmens rollgestalter envisas med att filma den gamla resenären istället för att hjälpa honom.
– Visst är det lite underligt att konstant kunna filma det egna livsdramat, men det är bara ett uttryck för utveckling – på gott och ont, säger Spall som vägrar tro att vi är redo att underkasta oss en maskinell värld.
– Jag är övertygad om att det är ett långt steg kvar innan vi är beredda att avsäga oss vår inneboende mänsklighet. Det kommer alltid nya motkrafter.
Allt förändras – och ändå är mycket sig likt
Spall har jobbat i filmbranschen i sex decennier, men tycker inte att det är så mycket annat än tekniken som förändrats.
– Sist och slutligen handlar det om människor som låtsas vara andra människor medan någon spelar in det hela, ler han. Ibland är teamet två personer, ibland två tusen.
– Det handlar alltid om att försöka berätta en historia, sammanfattar Spall som inte förnekar filmens kapacitet att påverka – även om han poängterar att det inte är dess inneboende syfte.
– En film är inte en rörelse utan en individuell upplevelse, säger han innan han konstaterar att all konst kan förebåda kommande strömningar.
– Filmer har en tendens att reflektera det som pågår på ett underliggande plan, det som ännu inte är utsagt, men som bubblar under ytan.
– Filmskapare plockar upp det som finns i det kollektiva medvetandet, säger Timothy Spall innan våra vägar skiljs åt och jag så småningom tar bussen hem.
Det är visserligen inte den sista – men resan känns ändå mera meningsfull än vanligt.