Andreas Forsman var utbränd – krampanfallet var varken blodpropp eller epilepsi
Andreas Forsman fick en så kraftig panikångestattack att kroppen började krampa. Då ambulansen kom låg han i en båge på golvet och läkarna uteslöt både hjärntumör och epilepsi. I stället konstaterade neuropsykologen att Andreas var utbränd.
Andreas Forsman var trettio år och hans högsta önskan var att bilda familj, men just då var han singel – och veckorna efteråt undrade han om någon alls vill ha en man som inte ens orkar klä på sig. Men snart började en viss Heidi hälsa på.
Se programmet om Andreas Forsman på Arenan:
I sin dagbok från den 6 juni 2011 skriver Andreas Forsman: ”Hur länge orkar man? Min högsta önskan är att bli frisk igen. Men nu känns det borta, oändligt långt borta. Förhoppningsvis får jag hjälp i morgon.”
”Krampade halvvägs ut i korridoren”
Tidpunkten som förändrade allt hade skett några månader tillbaka, den 7 mars exakt klockan tre på eftermiddagen.
Han minns hur han plötsligt blev paralyserad i kroppen och att något tyngde ner honom mot marken.
– Det var som en kraft och jag såg ut genom fönstret och tänkte att himlen är blå. Det är det sista jag minns, för när mina föräldrar kom låg jag och krampade halvvägs ut i korridoren.
– Och sen sa neuropsykologen att det inte är någon fråga om saken, att du är utbränd och du är utbränd rejält. Så förklarade han också att krampen var kroppens sätt att larma om att det blivit för mycket.
Veckorna efteråt låg Andreas Forsman mest i sängen.
Bara att se klädhögen på stolen var övermäktigt. Jag tänkte nej, jag orkar inte
– Jag tyckte inte om mig själv i det skick jag var och då kom tankarna. Att hur ska jag någonsin hitta en flickvän då jag inte ens orkar klä på mig?
Heidi och Andreas Forsman gick högstadiet tillsammans, men de umgicks inte och tanken på att bli ihop fanns inte heller på den tiden. Men på omvägar hade Heidi hört talas om Andreas tillstånd och fick tanken att hon borde ta kontakt – men hon kände att hon inte kunde göra det.
– Det blir ju som att gotta sig i någon annans olycka. Men jag led med honom. Eller kan man säga medlidande? Jag kände något för honom och till sist blev tanken så intensiv att jag tog kontakt iallafall.
Hej, hur har du det? Om du vill prata finns jag här
Heidi
Livet tog fart
Efter den första träffen ringde hon sin mamma och sa att hon vet vem hon ska gifta sig med: ”Antingen blir det Andreas eller så är jag singel resten av livet”.
Andreas Forsman kände också att hans självförtroende långsamt blev bättre när Heidi och andra i hans närhet betedde sig helt vanligt i stället för att förstärka hur usligt det gått.
Så när de väl blivit ett par tog livet fart. De gifte sig, fick barn, skaffade hund och köpte hus.
Min identitet hade alltid varit att träna, det tog bort den oförklarliga ångesten som jag haft ända sedan jag var liten. Då jag tränade tyckte jag om mig själv, så jag hade gömt mig bakom idrotten och när det tog slut blev det ett tomrum
Andreas
Att vara Andreas Forsman var tungt, men han märkte att det blev lättare då han drack öl.
– Till en början räckte det med bara en burk, men snart krävdes det mer och berusningen behövdes för att känna mig bekväm.
För att få hem all öl han behövde utan att någon skulle märka hade Andreas Forsman en ”lysande strategi”.
– Jag började med att köpa in ett lager i olika butiker i stan, för jag kunde ju inte köpa stora mängder på samma ställe. Sedan gick jag ut på gården och runtomkring i kvarteret där jag gömde ölburkarna lite här och där. Och så gick jag ut med hunden ...
”Man blir jättebesviken”
Hundpromenaderna i kvällsmörkret blev som en slags spårning där Andreas Forsman först gick bakom lekstugan för att dricka upp den första ölen, och sedan vidare i kvarteret där han gömde sig bakom granarna och drack upp resten medan hunden nosade i snön.
Enligt dagboken kom ett avgörande ögonblick den 25 mars år 2020. Då hade Andreas Forsman tagit två öl och slagit sig ner i soffan, och när han kom in på den tredje hörde han hur Heidi kom ner för trappan och sa att ”Vad håller du på med? Det är ju alldeles för mycket det här”.
– Och det var något i sättet hon sa det på som gjorde att jag förstod att nu är det på allvar. Heidi gick upp igen och jag satt kvar och tänkte ”ja, jag har problem”. Sen ringde jag genast till en beroendevårdklinik och sa ”hej, jag heter Andreas och jag har alkoholproblem”.
Under processen på beroendekliniken förstod Heidi långsamt hela omfattningen av hur mycket Andreas Forsman hade druckit.
– Och man känner ju sig lurad, säger hon. Man blir jättebesviken och undrar att hur kunde du göra det här mot mig? Men kärleken vi hade till varandra var nog det som gjorde att jag ändå inte lämnade honom. Jag visste vem han var innerst inne.
När man accepterar att man är alkoholist hamnar man att gå till botten av sig själv och blotta sig för att ens vara villig att söka hjälpen. Men om man ramlar rakt igenom alla skydd utan att fångas upp är det ju samtidigt omöjligt att fånga sig själv. Då jag hade tryggheten med Heidi kände jag än en gång att jag inte var ensam
Andreas Forsman
