Nürnbergprocessen 70 år: "Jag satt vid samma bord som massmördaren"

Den 20 november hade det gått 70 år sedan inledningen av Nürnbergrättegångarna efter det andra världskriget. I Nürnberg ställdes de ledande nazisterna till svars för bland annat krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Det här var första gången i historien som en process av det här slaget genomfördes.

Det är svårt att tro att det har gått 70 år. Som om det var i går förklarar Moritz Fuchs hur det såg ut i rättssalen. Var de anklagade satt och var han själv brukade stå.

Kanske hjälper de många fotografierna Fuchs att minnas. Han talar gärna om pressfotot där han är på bild tillsammans med riksmarskalk Hermann Göring och amerikanernas chefsåklagare Robert H. Jackson.

Vi befinner oss i samma rättssal där den då 20-årige amerikanske soldaten Fuchs fungerade som Jacksons livvakt.

Sal 600

Trots att den historiska rättsalen fortfarande är i bruk och trots att den är lite ombyggd är det ändå mycket som påminner om bilderna från 1945 och -46.

De anklagades bänk är på samma plats som då. Hissen som användes för att ta in nazistledarna finns kvar. Väggar och tak ser ut som tidigare.

I dag är rättssalen en del av museet över Nürnbergprocessen. Man hoppas att sal 600 senast år 2018 helt ska stå till museets förfogande. I dagens läge får besökarna gå in i salen endast under de dagar den inte är i rättens bruk.

I dag är den i vilket fall som helst öppen och Moritz Fuchs är nöjd över att få vara tillbaka i salen där han tillbringade hundratals timmar.

– Det är fint att se att processen hade en historisk betydelse och att den fortfarande väcker intresse. Den står som ett bevis för att enskilda mänskor måste stå till svars för sina handlingar och personliga val, säger Fuchs.

– De flesta av oss som deltog i genomförandet av processen förstod nog redan då att den var historisk. På de anklagades bänk satt personer som vi alla hade hört talas om.

Förhör med massmördare

Bland de anklagde satt förutom Hermann Göring, bland andra militärer som generalerna Wilhelm Keitel och Alfred Jodl, politiker som utrikesminister Joachim von Ribbentrop och partifunktionärer som Rudolf Hess och Ernst Kaltenbrunner.

– Jag kände absolut inget medlidande med någon av de här personerna. De satt på rätt ställe, på de anklagades bänk, säger George Sakheim som fungerade som tolk under rättegången.

Sakheim, född i en judisk familj i Hamburg, lyckades år 1938 fly undan nazisterna till USA.
I Nürnberg fungerade han som tolk vid förhör av anklagade och vittnen. Så var han också på plats då man förhörde den tidigare Auschwitzkommendanten Rudolf Höss, som hade kallats in som vittne.

– Med mina 22 år var jag mycket medveten om att jag satt vid samma bord som en massmördare. Situationen var svår att acceptera och jag frågade mig själv om det här verkligen händer på riktigt. Det blev i alla fall lättare av att jag hade ett jobb att sköta.

Sakheim var också med om förhöret med Otto Ohlendorf, chef för en av de så kallade Einsatzgruppen, som efter det tyska anfallet mot Sovjetunionen mördade tiotusentals östeuropéer, främst judar.

– Ohlendorf stod här och vittnade att han hade varit med om att döda 90 000 judar. Han gjorde det lika lugnt som om man skulle, låt oss säga plocka löv från ett träd. I mitt jobb som psykolog har jag förstås senare grubblat över hur det här är möjligt, säger Sakheim.

Såväl Höss som Ohlendorf dömdes senare till döden. Höss efter en rättegång i Polen och Ohlendorf efter den så kallade Einsatzgruppenrättegången i Nürnberg två år senare.

”Då ville vi hämnas”

George Sakheim hade tidigare som vanlig frontsoldat kämpat sig fram med sin enhet från Normandie genom Frankrike, Belgien och Nederländerna in i Tyskland.

Han var med när den amerikanska 104:e infanteridivisionen befriade koncentrationslägret Mittelbau-Dora, där tvångsarbetare bland annat hade som uppgift att färdigställa de tyska V2-raketerna.

– Det var en känsla av vrede och ilska och vi ville hämnas. Nu 70 år senare kan jag vara ärlig och säga det helt öppet. Det här hämndbegäret stillades ändå då vi fick se att rättvisa skipades, bland annat här i Nürnberg.
Av de 21 nazister som till slut satt på de anklagades bänk dömdes elva till döden. Sju av de anklagade dömdes till olika långa fängelsestraff.

De dödsdömda hängdes i det intilliggande fängelsets gymnastiksal den 16 oktober 1946. Hermann Göring lyckades begå självmord bara några timmar före den planerade avrättningen. Såväl Sakheim som Fuchs tycker att dödsdomarna var berättigade.

Brister i processen

Egentligen bestod det som går under namnet Nürnbergprocesserna av tretton olika rättegångar, varav den Internationella Militärtribunalen IMT är den mest kända och den det oftast hänvisas till då rättegångarna kommer på tal.

Vad gäller alla de här rättegångarna, så har de åtminstone en sak gemensam. Kritikerna tar gärna fasta på hämndaspekten i processerna. Att det handlade om segrarnas domstol.

– Ur tysk synvinkel hade Nürnbergprocesserna länge ett mycket dåligt rykte. Man kunde inte överhuvudtaget identifiera sig med vad som hände här, säger Annette Weinke historieforskare vid universitetet i Jena.

– Idag är situationen ändå en helt annat. Tyskland har nästan anammat processen som sin egen. Rättegångarna har blivit en del av hur man kommer ihåg och bearbetar det som hände under det Tredje riket.

De fällande domarna var enligt Weinke förstås viktiga, men också det arbete man gjorde för att dokumentera nazisternas brott hade en stor betydelse.

Men det betydde naturligtvis inte att processerna skulle ha varit juridiskt problemfria. De anklagade fick till exempel advokathjälp först i ett mycket sent skede, vilket betydde att det fanns begränsat med tid att förbereda försvaret.

Försvarsadvokaternas möjligheter och resurser att sköta sitt jobb var dessutom mycket blygsamma i jämförelse med vad åklagarsidan hade till sitt förfogande. Bara den amerikanska juridiska delegationen i Nürnberg omfattade omkring 2 000 personer.

Processen utnyttjades också i politiskt syfte. Så fick Sovjetunionen massakern av polacker i Katyn att framstå som ett tyskt brott. Man försökte också hemlighålla bevis som belastade de allierade. Så försökte Sovjetunionen in i det sista stoppa att det hemliga tilläggsprotokollet till Molotov-Ribbentrop-pakten skulle tas med i behandlingen. Rudolf Hess försvarsadvokat lyckades ändå få protokollet uppläst under behandlingen.

Vad göra med nazisterna?

Vid krigsslutet i maj 1945 var det ändå oklart hur man skulle gå till väga med de ledande nazisterna. Den brittiske premiärministern Winston Churchill ansåg att man borde klassa de här personerna som ”outlaws”, laglösa och ge de högsta officerarna rätt att avrätta dem i samband med gripandet.

I USA diskuterades det efterkrigstida Tysklands framtid intensivt redan under de sista krigsåren. Efter flera vändor kom man fram till att det bästa skulle vara att ställa de ansvariga nazisterna inför rätta. Liknande tankar hade man också i Sovjetunionen och Frankrike.

Efter många diskussioner och konflikter kunde man i samband med Potsdamkonferensen sommaren 1945 enas om att sätta upp en tribunal.

Man enades om åtalspunkterna, som slogs fast i militärtribunalens stadga i London den 8 augusti 1945. Åtalspunkterna var fyra till antalet; Planerande av anfallskrig samt konspiration, brott mot freden (båda artikel 6a), krigsförbrytelser (artikel 6b) och brott mot mänskligheten (artikel 6c).

Nu återstod att bestämma vem man skulle åtala. Det gällde att hitta personer som var tillräckligt högt upp i den nazistiska hierarkin, samt att de här personerna på något sätt kunde ses som representanter för ett visst delområde i det nazistiska Tyskland, det vill säga för partiet, militären, politiken, förtrycksapparaten, propagandan, och så vidare.

Adolf Hitler, propagandaminister Joseph Goebbels och SS-chefen Heinrich Himmler skulle ändå aldrig ställas inför rätta. Hitler och Goebbels hade begått självmord under krigets slutskede, Himmler efter den tyska kapitulationen.

Britterna ville helst ha en liten process med få anklagade, medan amerikanerna eftersträvade en process mot ett med ett sjuttiotal personer. Till slut enades man om en lista bestående av 24 namn.

Av de här personerna skulle tre ändå aldrig sitta på de anklagades bänk. Martin Bormann var försvunnen, Robert Ley begick självmord innan processen kom igång och Gustav Krupp von Bohlen und Halbach var till slut för sjuk för en rättegång.

Förintelsen med på ett hörn

Att hitta bevis mot de åtalade visade sig vara ett så stort problem. Det fanns visserligen enorma mängder belastande dokument för åklagarna att ty sig till, men de här dokumenten var svåra att komma över.

De var dels utspridda över stora delar av Tyskland och Europa och på kontinenten pågick en febril kamp mellan olika myndigheter och länder att lägga beslag på de här dokumenten.

Chefsåklagare Jackson var också mån om att samla in så mycket skriftliga bevis som möjligt. Han var ingen större vän av att kalla in personer som vittnen, utan tydde sig hellre till det skrivna. Amerikanerna valde dessutom att i rättssalen visa upp flera filmer som dokumenterade nazisternas grymheter.

Nürnbergprocessen befattade sig uttryckligen med det som hade hänt under kriget. De förföljelser av till exempel judar och oliktänkare som hade förekommit i Tyskland före kriget var inte en del av rättsbehandlingen.

Förintelsen av judarna hade ingen central roll i processen, men fick ändå en hel del rum i behandlingen. Här var det främst amerikanerna som var aktiva. Fransmännen som var ansvariga för åtalspunkten brott mot mänskliga rättigheter, höll däremot en mycket låg profil.

Fransmännen ville i stället sätta tyngdpunkten på brotten mot icke-judiska franska civila och representanter för den franska motståndsrörelsen. Man kallade visserligen in ett vittne som hade överlevt Auschwitz, men hon var en icke-judisk medlem av den franska motståndsrörelsen. De judiska vittnen som trots allt hördes i rättssalen hade alla kallats in av den sovjetiska åklagaren.

De fortsatta processerna

Efter att domarna hade fallit den 1 oktober 1946 tog de tolv efterföljande rättegångarna vid. På grund av stridigheter mellan de allierade kom de här rättegångarna att genomföras endast av amerikanerna.

Sammanlagt åtalades här 185 personer, bland annat inom ramarna för läkarrättegången, Krupprättegången, IG Farben-processen och Einsatzgruppenrättegången. 24 av de åtalade dömdes till döden, däribland den redan omtalade Otto Ohlendorf.

Trots att det fanns brister i processerna är deras historiska betydelse odiskutabel och Nürnberg ses allmänt som ett första steg på vägen mot den internationella brottsmålsdomstol som finns idag.

I Tyskland var det efter kriget många som ville se ett slut på processerna mot tidigare nazister. De så kallade Auschwitzprocesserna i Frankfurt på 1960-talet var ett undantag, för det mesta kunde gärningsmännen räkna med att inte behöva stå till svars för sina dåd.

Det var först under 80-talet som diskussionen om det förgånga började ta ny fart och under de senaste åren har det till och med igen kommit till tyska processer mot misstänkta gärningsmän.

Valet av Nürnberg

– Jag tycker att dagens Tyskland har gjort upp med sin historia på ett bra sätt, säger George Sakheim.

Han har besökt landet otaliga gånger efter kriget och han kommer också gärna till Nürnberg. Sitt första besök i staden kommer han bra ihåg.
– Efter bombräderna var staden en ruinhög som stank av förruttnelse. Det var ändå förvånansvärt mycket som fungerade. Man kunde gå på operan och på konserter, minns Sakheim.

Ursprungligen var tanken att genomföra rättegången i Berlin, men valet föll till slut på Nürnberg. Det här hade dels en symbolisk orsak, nazisterna hade ordnat sina partidagar här, men dels hade det också helt praktiska orsaker. Det stora justitiepalatset var relativt oskadat och enligt amerikanerna var säkerhetssituationen bättre än i Berlin.

– Åklagare Jackson utsattes aldrig för något attentat och jag har svårt att ta ställning till om det fanns något större hot mot honom, säger den tidigare livvakten Fuchs.

– Jackson tog i alla fall det hela med ro. Han konstaterade att om någon verkligen vill döda oss, så kommer de också att göra det.

Fuchs tillbringade ett år tillsammans med Jackson och de båda blev vänner. De bodde i samma hus och åkte omkring i samma bil, en Mercedes beslagtagen av den åtalade tidigare utrikesministern Joachim von Ribbentrop.

– Vi träffades flera gånger efter rättegången och fram till hans död 1954 skickade han mig alltid ett julkort.

Vändpunkt

Såväl Sakheim som Fuchs hade anmält sig som frivilliga för arbetet vid tribunalen i Nürnberg. Efter att kriget var vunnet hade de båda kunnat åka tillbaka till USA för att fortsätta sina studier.

Båda valde ändå att stanna. De ville absolut vara med om den historiska processen. För Fuchs kom kriget och rättegången samtidigt att bli en vändpunkt i livet.

Före han blev inkallad till militärtjänst hade han studerat för att bli ingenjör. Nu gav han sig in på en ny bana och valde att bli präst i stället.

– Under kriget såg jag så mycket död och lidande att jag insåg att mänskan är det viktiga, inte det materiella.

– Broar, hus och maskiner går att reparera eller bygga på nytt, säger den 90-årige fader Fuchs.