Kvanthopp: Saltet, från ur-kapitalismens vita guld till gnistan som tände revolutioner

För mycket och för litet skämmer allt, sa mormor. Det här gäller inte minst för natriumklorid. Salt är en hörnsten i vår biologi och vår kultur, kanske också i vår framtida energihushållning, men se upp för överdoser.

Salt, det vill säga natriumklorid, borde ju egentligen vara en katastrof, om man ser på de individuella ingredienserna.

Natrium, i sin rena form, är fullkomligt livsfarligt. Kasta en bit natrium i vatten och se hur det exploderar i ett moln av vätgas och gnistor. Och klor användes som en stridsgas under första världskriget, det frätte sönder soldaternas lungor.

Det du inte visste att du ville veta om – saltet, det vita guldet (och giftet)

30:01

Men tillsammans blir de till helt vanligt koksalt. Något som varken du eller jag skulle kunna leva utan (fast glöm inte att en engångsdos på hundra gram salt räcker för att döda en normalstor vuxen människa).

I veckans Kvanthopp, och nästa veckas, tar vi en titt på saltet, vars betydelse för vår kultur och civilisation knappast kan överskattas. Salt nämns trettioen gånger i Bibeln. Tack vare saltet kunde våra förfäder preparera kött och fisk så att de hade mat under de långa, mörka vintermånaderna, långt innan det fanns kylskåp.

Men det här är bara början. Saltet har en enorm, outnyttjad potential också inför framtiden, bland annat när det kommer till att skapa nya, hållbara energilösningar.

Men salt hotar också vår framtida mathushållning, när saltet sakta men säkert förpestar världens dyrbara, krympande odlingsjordar.

Salt, det älskade och hatade vita guldet, är temat för en två veckors Kvanthopp-special. Häng med!

En djupdykning i urtidssaltet

Två av mina mest bestående minnen i livet är på något sätt förknippade med salt. Det första minnet är över huvud taget ett av mina allra första minnen i livet.

Det är mörkt, varmt och fuktigt. Jag är kanske två eller tre år gammal. Jag sitter i min mammas famn, i mynningen till en trång gång i berget. Plötsligt skjuter vi fart, mamma och jag, nedåt och framåt. Fartvinden brusar i mina öron. Lampor i den trånga gångens tak passerar i en accelererande fart ovanför våra huvuden.

Med ens känner jag en skarp smärta i min hand. Friktionen från rutschkanan vi glider ned längs, har bränt min hand. Lyckligtvis stannar farten. Vi har nått slutet på den sextiofem meter långa rutschkanan, den längsta i sitt slag i världen. Vi befinner oss djupt inne i berget, i den gamla saltgruvan i Hallstatt i Österrike.

Just i den här stunden, i det tidiga sjuttiotalet, förstår jag inte hur gamla de här gruvgångarna är, men gamla är de, den saken är klar. Folk bröt salt i det här området redan för mer än sju tusen år sedan. Just den här gruvan i Hallstatt påbörjades för kanske 2 800 år sedan.

Eftersom salt är ett utmärkt konserveringsmedel har många av de tidiga gruvarbetarnas verktyg som hackor, stegar och så vidare, hittats i den här regionen, vilket har bidragit till att vi har en ganska bra bild av gruvarbetarnas liv i forna tider.

Och inte bara det, en och annan av de forna gruvarbetarna, eller deras kvarlevor, har också bevarats.

År 1734 gjorde den tidens gruvarbetare ett spektakulärt fynd i en annan del av det här berget: liket av en man, en forntida gruvarbetare. Han hade blivit instängd i samband med ett ras i gruvan.

Tack vare saltets konserverande egenskaper var han mycket välbevarad, bokstavligen mumifierad av saltet som omgav honom. Till och med mannens skor och delar av hans kläder hade bevarats.

Exakt när mannen hade levt kunde ingen säga då, på 1700-talet, men man uppskattade att han hade dött lite mer än 400 år tidigare. Hur som helst utgick man från att han var kristen, så Hallstatt-borna gav mannen en kristen begravning på ortens kyrkogård.

I dag vet forskarna att den så kallade Hallstatt-mannen, eller ”mannen i saltet”, är betydligt äldre än så. Han levde kanske så tidigt som niohundra år före vår tideräknings begynnelse, under den tidiga järnåldern, för nästan tre tusen år sedan. Så kristen var han i vilket fall som helst inte.

Flirten med liemannen mitt i saltet

Mitt andra bestående minne av salt är från en tid betydligt senare i livet. För cirka tio år sedan. Den här gången stod jag mitt ute på en öppen, vit slätt, övertygad om att mitt slut var nära.

Platsen var Salar de Atacama, en saltslätt mitt i Atacamaöknen i Chile. Jag var där för att besöka de stora teleskopen som Europeiska sydobservatoriet driver på Andernas bergstoppar och högplatåer.

Och hur det nu råkade sig så avvek jag från min rutt för att kolla in en berömd vulkanisk sjö med flamingon ute på saltslätten. Ochför att göra en lång historia kort, jag fastnade med bilen i saltet. Det här var i december, dagen före södra halvklotets sommarsolstånd. Solen gassade från zenit, jag hade en halvliter vatten kvar i en plastflaska. Någon annan bil hade jag inte sett på hundra kilometer eller så.

Och jag var omgiven av salt. En slätt av skinande vitt salt, så långt ögat kunde se. Salt är som sagt ett prima konserveringsmedel. Åtminstone får mina närstående min kropp i välbevarat skick. Tänkte jag.

Nå, inte desto mer om det just nu. Den som vill höra mer om vad som hände sedan, kan kolla in Storyn bakom storyn, så heter Svenska Yles livejournalistikprojekt som gick av stapeln på diverse teaterscener i Svenskfinland helt nyligen. Det hela sänds alltså på Yle Fem och finns förstås också på Yle Arenan, med start den 29 oktober.

Men i den här veckans avsnitt av Kvanthopp tittar vi närmare på saltets historiska och kulturella betydelse, och nästa vecka klär vi på oss labbrocken och tittar lite på saltets roll för den moderna världen, och för framtiden.

Vilkendera får det vara, salt eller guld?

Och där finns ju mycket att säga, om saltets otaliga viktiga roller i diverse biologiska och naturliga processer. Salt spelar en central roll för cellerna i våra kroppar, regleringen av blodtrycket, transporten av näringsämnen, för vår matsmältning och otaliga funktioner i marina ekosystem och jordmånens kemi.

Det här har folk i alla tider förstått på någon nivå, också om de inte har kunnat formulera det såsom det beskrivs i skolornas kemiböcker.

Också på historietimmarna berättas det mycket om saltet, det vita guldet – som det kallades en gång. Numera, däremot – om du fick välja mellan salt och guld, skulle du nästan helt säkert välja guld. Salt kan du ju köpa var som helst för en spottstyver numera.

Men det har inte alltid så här. Salt var betydligt mera av en lyxvara förr i tiden, inte minst här vid Östersjöns stränder.

Det fanns en tid, de facto, då människor oroade sig minst lika mycket för saltbrist, som vi oroar oss för att få slut på olja eller dricksvatten idag. Så folk har genom tiderna lärt sig hushålla med saltet. Att spilla salt anses ju föra med sig otur, till exempel.

”Han som int kan hushåll me vattni å salti kan int hushåll mä mjöle å maltti hälder”, som ett ordspråk från Jeppo säger.

Salt inspirerade de forntida alkemisterna så mycket att det ansågs vara ett av de grundläggande elementen tillsammans med jord, luft, vatten och eld. Salt förekommer i folkberättelser, i sagor och religiösa berättelser. Salt användes och används fortfarande i olika ritualer, där det symboliserar kontinuitet och renhet.

Han som int kan hushåll me vattni å salti kan int hushåll mä mjöle å maltti hälder.

Ordspråk från Jeppo

I antika Grekland, Rom och andra kulturer offrades salt till gudarna. Salt var en väsentlig del av kristna ceremonier. Salt nämns i Bibeln mer än trettio gånger, ofta som en del av metaforer och symboler som representerar visdom, äkthet, evighet och framför allt förhållandet mellan Gud och människor. Men berättelsen om saltet är såklart äldre än kristendomen, äldre än någon av religionerna.

Saltvägarna växer fram

Salt var också en av de allra första handelsvarorna. Den som hade monopol på saltet styrde andra människors liv. Salthandeln fick ”saltvägar” att växa fram kors och tvärs över världen, där salthandlare transporterade och sålde salt på platser där salt var svårt att utvinna eller få tag på.

Fenicierna handlade med salt i Medelhavsländerna och var troligen de första utövarna av den typ av världshandel vi ser idag. Venedig blev ursprungligen så rikt och inflytelserikt just på grund av sin kontroll över salttransportvägarna i Medelhavet.

Redan de gamla grekerna bytte salt mot slavar. Lata och på andra sätt odugliga slavar sade man om att de inte var ”värda sitt salt”. Detta uttryck, att vara ”värd sitt salt”, används fortfarande idag på vissa språk för att hänvisa till en person som gör skäl för sin lön.

Apropå lön, den romerska militären betalade tidvis ut en del av legionärernas lön i form av salt. Man talade om ”salarium argentum” eller saltlön. Det är här vi hittar ursprunget till det engelska ordet ”salary” som betyder lön.

Salt användes också tidigt som betalningsmedel. Under sina resor i Tibet lade Marco Polo märke till att små saltkakor förseglade med khanens bilder användes som betalningsmedel.

De kinesiska makthavarna var först ut med att beskatta salthandeln, cirka 2200 före vår tideräkning. Det här skulle i så fall göra saltet till en av de första beskattade varorna i mänsklighetens historia.

Den franska saltskatten och vägen till revolutionen

Och inget nytt under solen – år 1259 införde Frankrike en skatt på salt, kallad gabelle (från arabiskans qabāla, ”skatt, kvitto”). Syftet var att samla in pengar till Frankrikes krig. I takt med att Frankrike växte, blev gabellen allt mer lukrativ. När vi kommer fram till Ludvig XIV:s regenttid, uppskattades det att just saltskatten, gabellen, var den största enskilda inkomstkällan för staten.

Men när vi kommer till 1789 hade fransmännen slutligen fått nog. Den franska revolutionen orsakades faktiskt delvis just på grund av folkets missnöje med den orättvisa saltskatten.

På grund av gabellen var saltsmuggling mycket vanligt, och myndigheterna anlitade specifika vakter för att kontrollera handeln. Dessa vakter var kända som gabelou och de missbrukade ofta sin position och kroppsvisiterade främst kvinnor.

Fast det var faktiskt ofta just kvinnor som smugglade salt under sina klänningar eller så använde de till och med stjärtproteser kallade faux cul för att transportera sin saltlast.

Vissa saltsmugglare arrangerade också falska begravningar där kistor fylldes med salt. Eller så bakade de bröd som inte bestod av annat än en tunn brödskorpa som omgav en saltkärna. Man tränade också hundar för att bära speciella jackor fyllda med salt.

På det hela taget var folk väldigt kreativa när det kom till att undvika att betala saltskatt, också då de riskerade en mängd olika stränga straff, allt från dryga böter till fängelse och dödsstraff.

Efter den franska revolutionen röstades gabellen slutligen ner, fransmännen slapp nu äntligen betala den förhatliga saltskatten. Fast dessvärre var fransmännens lättnad mycket kortvarig. När Napoleon kom till makten i början av 1800-talet återinförde han saltskatten.

Ironiskt nog förlorade Napoleon senare tusentals soldater under reträtten från Moskva, när man inte kunde behandla soldaternas sår ordentligt på grund av brist på salt. Ja, salt är ju alltså antiseptiskt också.

Hur som helst, efter andra världskrigets slut avskaffades gabellen, den förhatliga saltskatten, i Frankrike för gott. Året var 1946.

Gandhis saltmarsch och Indiens självständighet

Men saltrelaterade protester har förekommit också på andra håll i världen, inte minst i Indien. När britterna etablerade sitt styre i Indien 1835 införde de en rad skatter, inklusive en skatt på indiskt salt, som förbjöd lokalbefolkningen att samla, producera och/eller sälja salt. Alla icke-britter som producerade eller sålde salt kunde därmed få fängelse i ett halvår.

Som man kan föreställa sig blev saltmonopolet en sällsynt lukrativ affär för britterna. För indierna ledde det till att salt blev väldigt dyrt och rentav oöverkomligt för de allra fattigaste. Då ska vi minnas att salt inte bara är något man smaksätter och konserverar mat med, våra kroppar behöver det för att fungera. Inte minst i länder med varmt klimat, som Indien, där man ofta svettas mycket.

Den här beskattningen och begränsningen av något så nödvändigt för människors liv och hälsa, kändes orättvis, inklusive för en viss Mohandas Karamchand Gandhi, bättre känd som Mahatma Gandhi, som beslutade sig för att protestera.

Driven av ickevåldsfilosofin kallad satyagraha (sanskrit, ”sanningens väg”) organiserade Gandhi en saltmarsch från Ahmedabad till kustbyn Dandi i nordvästra Indien.

Den nästan 400 kilometer långa marschen startade den 12 mars 1930 och på vägen anslöt sig tusentals människor från hela Indien till protesten mot det brittiska styret, mot de höga saltskatterna och orättvisan i att inte kunna producera och sälja sitt eget salt. I hela tre veckor pågick Gandhis saltmarsch innan man slutligen nådde Dandi vid kusten.

Väl framme inledde Gandhi och hans efterföljare vad som kom att bli en rad av protesthandlingar mot det brittiska kolonialstyrets kontroll över den indiska saltproduktionen. Inklusive att själv börja utvinna salt, i strid mot bestämmelserna.

Det här kunde ju myndigheterna inte tillåta, så inalles 80 000 indier, inklusive Gandhi själv, arresterades senare av den brittiska armén.

Men den här massiva ickevåldsprotesten väckte så mycket uppmärksamhet i media att den brittiska administrationen bjöd in Gandhi att resa till London för samtal om reformer i Indien.

Och så gick det sedan att Gandhis saltmarsch visade sig vara en vändpunkt för Indiens självständighetsrörelse, som kulminerade 1947 när Indien frigjorde sig från britternas grepp.

Norden, saltets u-land

Men hur är det med vårt historiska förhållande till saltet här i Norden, och framför allt i Sverige-Finland? Vi har ju länge varit beroende av salt i och med att saltning länge var ett av de viktigaste sätten att konservera bland annat kött och fisk inför den långa, kalla och mörka vintern. För tusen år sedan smakade det mesta antingen salt eller härsket om vintrarna här på våra breddgrader.

Då var saltning och rökning av kött från boskap som slaktades sent på hösten en vanlig strategi för att dels förse hushåll med kött över vintern, dels att slippa slösa foder på boskapen under de magra vintermånaderna.

Smör var också nästan alltid hårt saltat förr i tiden (5-10% salthalt) för att inte härskna, något som gjorde att det också höll för att säljas på export.

Skandinavien saknar naturliga salttillgångar i form av bergsalt, och i stora delar av regionen är havets salthalt väldigt låg (=Östersjön). Bara vid den svenska västkusten är havsvattnet salt nog för att så kallad saltsjudning ska löna sig.

Västerhavets kuster låg hur som helst utanför det medeltida svenska riket, bortsett från den korta kuststräckan vid Göta älvs mynning med hamnstaden Lödöse. Det medeltida Sverige var följaktligen helt beroende av salttillförsel, inte minst från länderna vid Nordsjökusten, och från Norge. Det har beräknats att saltimporten på Gustav Vasas tid var ungefär en fjärdedel av hela den totala importen.

Exakt när koksaltet blev mer allmänt känt i Sverige vet ingen med säkerhet. Den äldre västgötalagens kyrkobalk från tidigt 1200-tal stadgar att den som önskade döpa barn i kyrkan själv skulle stå för ”salt och vatten”. Salt användes vid exorcismen före dopet och lades i barnets mun.

Fint med traditioner, även om jag inte skulle ha velat att någon lägger salt i mina barns munnar när de var i dopåldern. Däremot har jag ju gett salt och bröd som gåva till flera av mina vänner i samband med någon inflyttningsfest.

Nästa vecka i Kvanthopp: Mera salt!

Det var alltså en liten tillbakablick på saltets betydelse för vår kultur och för vår överlevnad. Nästa vecka fortsätter vi vandra längs jordens saltvägar, den här gången i vår egen tid och med blicken mot framtiden. Saltet fortsätter nämligen överraska med helt nya tillämpningar, men också med risker för vår miljö och våra barns framtid.

Det du inte visste att du ville veta om – saltet, det vita guldet (och giftet)

30:01