Kolumn: Rakt ner till havsbotten – det var barnförbjuden film då Finland sjönk som en sten i EM-kvalet

Helt plötsligt blev hösten tyst, mörk och kall. Vad gjorde Finland i Ljubljana? Här gick landslaget på grund, här var de så naiva och oförberedda att det var fruktansvärt att bevittna.

Två dagar före match skämtade landslagets presschef Timo Walden om att vi får hoppas att match sju i det här kvalet inte går som det gick för fyra år sedan då Finland EM-kvalade.

Det gick minst lika illa.

Slovenien–Finland 3–0.

Precis som då – i bosniska Zenica – spelade Finland sig till oigenkännlighet. Den robusta och rejäla identiteten blåste bort då det slovenska oljudet växte till stormstyrka. Det var en likblek första halvlek, en prestation som snuddade vid havsbotten.

Det var fruktansvärt att se ett finskt landslag vara så oförberett, så naivt, så översprunget.

Finland hade laddat i nästan en vecka på slovensk mark för att göra ett redigt dagsverke i Ljubljana. De ramlade ner i ett slovenskt stålbad.

Domare Orsatos första vissling var startskottet för Slovenien. De rusade rakt fram, knackade långt och brett och låste fast Finland i en rävsax. De helblå finländarna blev överrumplade av fysiskt fullständigt överlägsna slovener.

Det var så att man knappt trodde sina ögon.

Här hade landslaget pratat om exakt hur viktig den här matchen är. Sedan fanns de inte ens på gräsmattan.

En definierande icke-insats

Chanserna haglade – grovt räknat sex–sju giftiga avslut på en halvlek – och Benjamin Šeško gjorde mycket av det han fick. Šeško löpte som en gasell, vann dueller mot de tama motståndarna och gjorde mål då läget serverades.

Kollapsen var definitivt ett faktum då det stod 2–0 efter en halvtimme. Det kunde ha varit mycket mer i en halvlek som inte en enda finländare kan hitta något positivt att säga om.

Den typen av kväll, den typen av definierande icke-insats.

Det var barnförbjuden film på bästa sändningstid.

Den typen av kväll, den typen av definierande icke-insats

Den något bättre andra halvleken går knappt att räkna in i kalkylerna. Slovenien hade matchen i ett järngrepp, spelade bort tid och då Jan Oblak dessutom viftade bort Finlands enda riktigt heta reduceringsläge var det bara att ge upp.

3–0 rasade också in på stopptid – ett mål som gör att Slovenien dessutom har en bättre målskillnad i inbördes möten med Finland – och då vrålade en irriterad Markku Kanerva rakt ut och sparkade en vattenflaska nedanför oss på pressläktaren.

Slutsignalen gick, hela Slovenien dansade då Finland gick på grund och sjönk som en sten.

Plötsligt tyst, mörkt och kallt

En efter en kom spelarna ner till intervjuzonen och försökte hitta en förklaring till varför lamporna var släckta då det skulle brinna i kvalgruppen. Spelarbussen gick på tomgång bakom dem, landslaget hade inget bränsle och den här kvalhösten blev plötsligt tyst, mörk och kall.

Den skärrade och direkt usla prestationen i Ljubljana var becksvart och nu vänder Finland hemåt med svansen mellan benen.

Det är två raka förluster i EM-kvalet, det är en slutspelsbiljett som inte längre är inom något bekvämt avstånd och det var en insats som inte ska ge något avancemang till sommaren i Tyskland.

– Vi var inte redo för match, sa Rasmus Schüller.

Hur det är möjligt är en gåta som ingen i hela den finska landslagsapparaten kunde ge ett riktigt tydligt svar på. Det var obehagligt att titta på, det var oroväckande att höra.