Jan Backman från Jakobstad har mönstrat av – segling på de sju haven byttes till familjeliv på Azorerna
2017 seglade Jan Backman, ägare av anrika Jakobstads båtvarv, ensam iväg på en gammal träbåt. Ett år senare anlände han till Azorerna och där fick seglingen ett abrupt slut.
En möjlig världsomsegling slutade i förtid efter att Jan Backman gjorde ett strandhugg på den lilla ön Graciosa. Det blev kärlek vid första ögonkastet och han bestämde sig att stanna för en längre tid.
Året var 2018 och idag, över fem år senare, bor han fortfarande kvar där. Men hans tidigare Robinsonliv på ön i en egenhändigt byggd lerhydda och permakulturodling har idag bytts ut mot ett familjeliv med fru och barn.
Jan från Jakobstad fann kärleken på Azorerna
Hans liv tog en avgörande vändning när han träffade Dorothee Rund från Tyskland ett år efter att han hade anlänt till Graciosa. Hon hade kommit till Graciosa som biolog och förälskat sig i ön. Kort därpå letade hon efter ett hus på ön som hon skulle flytta in i tillsammans med sin dåvarande tyska man.
Så var i alla fall planen, men det blev inte alls som hon eller de hade tänkt sig. Det kom ett par saker i vägen som stavas J-a-n och c-o-r-o-n-a. Numera lever de två plus ett barn som de fick tillsammans i det hus som Dorothee och hennes dåvarande man hade tänkt köpa sig.
Olycka med röjsågen
Det är en gammal bondgård som de har döpt till Quinta cheia. Men vad hände egentligen med lerhuset som Jan hade byggt åt sig och som var tänkt att skulle bli hans bostad på ön? Det finns kvar men Jan kan inte bo där längre. Han får förklara varför:
– Jag fick huset färdigt och jag hann bo där i fyra månader. Samtidigt röjde jag skog vid det hus vi bor nu i. Där råkade jag ut för en besvärlig olycka. Jag kapade högra benet av mig.
– Jag var ute med en röjsåg. Det är ganska stenigt på Graciosa så materialet hade utmattats och gick av i mitten och så slängdes ett av bladen ut och rakt in i benet på mig. Smalbenet kapades rakt av och foten hängde bara fast i vadbenet. På något sätt hade jag kommit ut ur skogen och kunde ropa på Dorothee. Sedan kom en ambulans efter mig.
– Jag fördes till det lilla sjukhuset som finns på Graciosa. Där konstaterade de att de inte kan göra något åt skadan och jag flyttades med en läkarhelikopter till ett större centralsjukhus på ön Terceira.
"He gar ju int ti bygg ett hälsosamt hus me bygglov"
När Jan, efter flera operationer, kom hem till Graciosa visade sig att tomten där lerhuset fanns inte gick att känna igen längre.
– Jag var naiv. Jag hade byggt huset på en väns område. Jag ägde inte tomten som jag hade byggt på. Och när jag kom tillbaka från sjukhuset hade han huggit ner allt. Egentligen hade vi kommit överens om att den lilla delen som jag hade byggt på aldrig skulle röras.
– Men när jag kom tillbaka rök det från många eldar och han hade bränt upp all skog. Jag försökte då prata med honom om hur vi ska göra nu och varför har du gjort det här men då for skidorna i kors på honom. Han blev hysterisk och arg och satt ett ultimatum på mig att jag skulle försvinna. Så jag gav upp platsen.
”Den här typen är lika med problem”
Men det var kanske lika bra. Nu, med fru och ett barn, skulle de inte heller ha plats i det lilla lerhuset. Och på tal om fru och familj kan man lugnt konstatera att mötet med Dorothee var allt annat än okomplicerat det med. Dorothee får berätta:
– Vi träffades på Graciosa i januari 2019. Jag hade kommit till Graciosa tillsammans med min svåger för att leta efter ett hus för mig och min man. Jag själv hade kommit som biolog till Graciosa och hade förälskat mig i ön. Jag upptäckte alltså Graciosa innan Jan gjorde det.
– Jag fick övernatta i huset som ägdes av Jans vänner. På morgonen kom jag till köket och mitt i allt fanns där Jan med ett brett flin på läpparna. Min första reaktion var: ”Försiktigt, den här typen är lika med problem”. Jag trodde först att han är en i raden av alla de som hänförs av ön, en sådan där hippie. Han hade också långt hår då. Men efter att jag hade sett hans båt och hans trädgård hade jag genomskådat hans hippiefasad.
Det var alltså inte kärlek vid första ögonkastet men nog ett snabbt gryende intresse?
– Huvudet kom snart med i leken. Jag hade ju gift mig några år tidigare efter att ha varit ihop med min man i fjorton år. Jag växte upp i en väldigt kristen familj. När Jan på en av de sista kvällarna spelade på sin handtrumma för mig och var så ett med den satt jag framför honom och tänkte: ”Är jag olyckligt förälskad?”
– Det här skulle jag önska från min man, tänkte jag i mitt huvud, att han skulle bli friare och mera lössläppt när vi flyttar till Graciosa. När jag sedan kramade Jan till avsked efter att jag varit två veckor på ön och steg in till bilen till min svåger brast jag ut i tårar. Jag trodde att jag aldrig mera igen skulle se Jan.
"He gar int ti res från sig själv"
– Jag intalade mig senare att Jan skulle vara intresserad av mig. Vi hade ju gjort mycket tillsammans och hade det roligt. Jag hade också en bra spärr; han visste ju att jag hade en man. I november 2019 flyttade jag sedan för gott till Graciosa tillsammans med min man.
Men din man åkte ju sedan tillbaka, eller hur?
– Ja, det var ödesdigert. Jag fanns på Graciosa men för min man var gränserna mitt i allt stängda. Det fanns inga flyg längre på grund av coronan. Och jag fanns här ensam, på den här bondgården som är i dåligt skick: problem med strömmen, varmt vatten, taket läckte. Och jag stod där handfallen i ett främmande land.
– Och sedan kom dagen, då jag öppnade mig för Jan. Jag är en sådan, när jag känner ångest möter jag den och tittar vad som ligger bakom. Ofta försvinner den då och nya dörrar kommer att öppnas.
– Efter det började vi vara mera tillsammans och jag lärde honom känna bättre och trodde då att Gud skrattar åt mig: Varför måste jag vara ihop med en man som jag inte känner för. Som jag träffade när jag inte ens kände mig själv.
Kan man säga att coronan hjälpte dig?
– Jag tror att coronan uppfyllde människornas omedvetna önskemål, såsom mera distansarbete, mera tid med familjen. Det ändrade på mycket. Det konfronterade människan med sina djupaste drömmar och farhågor.
Livet sammanförde dem till Graciosa
För Jan var upplevelsen lite annorlunda.
– I något skede i livet började jag tänka att jag är ju jättelycklig. Jag springer ner till havet och simmar på morgonen och gör mina grejer. Men samtidigt tänkte jag att nu sku det vara kul att lite krångla till det här livet och fara ut ur bekvämlighetszonen och kanske skaffa sig en kvinna.
– Men så fanns också den här tanken, jag är på Graciosa, hur ska jag hitta en kvinna på den här lilla holmen.
När Dorothee öppnade sig för dig, vad tänkte du då?
– Stort! Speciellt! Det tog en tid för mig att förstå vad det var frågan om. Inte hade jag ju tänkt i de här banorna. Men det är helt fantastiskt att vi fick den här chansen att träffas. Det är ju ganska unikt om man ser på varifrån jag kommer, att livet har sammanfört oss till den här lilla ön.
Hur tänkte du på åldersskillnaden?
– Det var kanske en bidragande orsak att jag inte förstod det från början eftersom det är en så stor åldersskillnad mellan oss.
När började ni tala om barn?
– Inte pratade vi så mycket om det. Men jag blev väldigt glad när Dorothee blev gravid, fast vi aldrig aktivt hade försökt det.
Och nu finns det alltså en liten ö mitt i den stora Atlanten där det bor en liten familj bestående av en båtbyggare från Svenskfinland, en hälsobloggare från Tyskland och ett litet barn som är finskt, tyskt och portugisiskt.
' /%3E%3C/svg%3E)
