Mentalvård och livsöden i central roll på Karelia i vinter

I februari har en nyskriven pjäs om patienter och vårdpersonal på psykiatriska sjukhuset Ekåsen i Ekenäs världspremiär. Vinterns föreställning är en storsatsning med både nyskriven musik och ett färskt manus.

Spontant är mentalsjukhus en ypperlig skådeplats för spökhistorier och skräckfilmer, men trots det är pjäsen ”Skuggor från Ekåsen” ingen kuslig berättelse.

– Men vissa element i pjäsen kommer nog att vara lite skrämmande, säger Lotta Lerviks som är en av tretton skådespelare som ska stå på Kareliascenen i vinter.

Det är ingen småskalig produktion som Kulturhuset Karelia levererar i vinter. Manuset är ett nyskrivet samarbete mellan dramatikern Hanna Åkerfeldt och regissören Henrika Andersson. Även musiken är nyskriven av den lokala musikern Carolina Wendelin.

Berättelsen baserar sig i sin tur på Tove Virtas bok ”Röster från Ekåsen” från 2020.

– Jag blir lite nervös när jag tänker på hur omfattande produktionen är och det känns väldigt stort, men som amatörskådespelare har man full tillit till att proffsen i produktionsteamet vet vad de gör, säger Fia Lundström.

Landmärke som många har relation till

1924 öppnades den första avdelningen på Distriktssinnessjukhuset i Ekenäs. Under årens lopp byggdes sjukhuset ut och 1930 stod den karakteristiska huvudbyggnaden klar. I över 90 år var verksamheten i gång och Ekåsen har beskrivits som ett eget samhälle i samhället. 2016 stängde de sista psykiatriska avdelningarna och i dag är byggnaden Raseborgs stadshus.

När pjäsen har premiär i februari 2024 är det med andra ord 100 år sedan mentalsjukhuset Ekåsen öppnade och det innebär ett stort ansvar, säger Lotta Lerviks.

– Berättelsen är väldigt viktig för många har kopplingar till Ekåsen, säger hon.

Fia Lundström håller med. Ekåsen var en del av mångas privat- och arbetsliv.

– Ekenäs präglades mycket av institutionen på gott och ont, säger hon.

Tung tematik med en personlig touch

”Skuggor från Ekåsen” handlar delvis om patienterna, men också personalen som jobbade på sjukhusets psykiatriska avdelningar. I ensemblen ingår också två personer som jobbat på Ekåsen vilket bidrar till att skildringen blir autentisk, säger Lotta Lerviks, men för att tackla pjäsens tunga tema får skådespelarna även bidra med personliga insikter.

– Jag uppskattar regissören Henrika Anderssons grepp som innebär att vi bearbetar texten inifrån för att berättelserna inte ska bli en schablon, säger hon.

En av ensemblens yngsta medlemmar är Sophie Lilja, som precis börjat gymnasiet i Ekenäs. Sophie Lilja spelar en av huvudrollerna och i samband med premiären gör hon också debut på en stor teaterscen.

– Visst är pjäsen tung, men också intressant och pjäsen försöker också visa att livet på ett mentalsjukhus inte bara är tungt. Det finns också ljusa stunder och skratt, konstaterar hon.

En del av berättelserna som återges i pjäsen kommer också av personer som ännu finns och skådespelarna är överens om att det också innebär ett stort ansvar, men samtidigt är det viktigt att inte bli för påverkad.

– Teater är alltid en tolkning. Det är klart att vi måste ha respekt. Man ska kunna känna igen sig, men ingen får uppleva att berättelsen handlar om just mig, säger Lotta Lerviks.

Repetitionerna är i gång

Under våren arrangerade teaterproduktionen uttagningar och nu har även repetitionerna inför premiären den 3 februari kommit i gång. Däremot menar skådespelarna att pjäsen ännu är långt ifrån klar och när ensemblen samlades första gången var manuset ännu på hälft, skrattar Fia Lundström.

– Men en nyskriven pjäs är också ett sökande tillsammans för att utarbeta former och så småningom hittar man helheten, säger hon.

Det finns inte heller någon orsak att känna stress i det här skedet, menar Sophie Lilja. Trots att produktionen är stor med både ny musik och en obekant berättelse har repetitionerna hittills varit lätta.

– Jag vet att vi är lite efter i vår egen tidtabell, men jag litar på att vi hinner få allt klart till premiären, säger Sophie Lilja.