Naturfotograf från Borgå såg den sällsynta pärlugglan i hemskogen: ”Jag ropade genast på frun”

Den gulögda pärlugglan är nära hotad och visar sig sällan i de östnyländska skogarna, trots att den var vanlig ännu på 90-talet. Nu har den ändå bongats av naturfotograf Tapio Korkolainen – som inte har sett den på över tio år.

– Pärlugglan är mig mycket kär.

Tapio Korkolainen är en av Finlands pionjärer inom naturfilmsbranschen.

Det är över tio år sedan han senast såg en pärluggla – och det är lång tid för en naturfotograf som dagligen rör sig i skogen. Men den här veckan möttes de igen.

– Jag spanade på nötskrikan och så hörde jag andra fåglars varningsläten. Då jag följde ljudet satt pärlugglan under granen. Jag tog kameran och knäppte snabbt några bilder på den.

Korkolainen har glädjen av att bo mitt i skogen. Han är omringad av en annan pärla – den gamla skogen på Svinö, ett stycke utanför Borgå centrum.

Pärlugglan besökte honom bara några meter från den egna husknuten. Och tittade på honom med sina gula, pigga ögon.

– Det var roligt. Och jag ropade genast på frun att hon också ska komma och titta.

Pärlugglan har också häckat på Svinö men det är över tjugo år sedan.

Känner Svinöskogen bättre än sin egen bakficka

Skogen är hans bakgård. Med bara några steg från farstutrappan är han mitt i skogen. Och det gör honom lycklig.

Han har tillbringat oändligt många timmar i sin närskog, och det händer något hela tiden.

– Jag har lärt mig att leta och lyssna.

Första mötet med pärlugglan var inte en solskenshistoria.

– Den var i en tunna och det var en katt på taket så jag kan inte berätta hur det slutade. Jag såg det från bilen med helljusen på. Efter det har pärlugglan varit speciell för mig.

Ugglan har svårt att hitta sig ett hem

Ännu för trettio år sedan var pärlugglan Finlands talrikaste rovfågel. Nu är den nära hotad. För att pärlugglan ska överleva behöver den gammal skog och det är inte lätt att hitta i Östnyland.

I över fem år har naturvänner samlat in pengar för att köpa skog åt pärlugglan och dens vänner. Ifjol hittade stiftelsen en skog för pärlugglan i Hausjärvi på gränsen mellan Nyland och Egentliga Finland.

Det är speciellt röjning av träd och kalhyggen som är ett hot mot pärlugglan. Den lilla ugglan bor ofta i bon som spillkråkan hackat ut. Och då större tallar och aspar avverkas mister pärlugglan sina naturliga bon.

– Nog skulle det vara fint om den igen skulle komma och sätta sig på kvisten där, säger Tapio Korkolainen och pekar på en grankvist.

Han tycker att pärlugglan hör hemma i den finska skogen. Men möjligheten att den ska flytta tillbaka till Svinö är liten.

– Det finns naturliga hål, men de är för små för pärlugglan. Man kunde bygga holkar, men då ska de vara gjorda i massivt trä.

Pärlugglan tycker om gammal skog som är ganska tät; det ska finnas murkna träd och mycket mat. Och gärna en skog där alla träd inte är lika gamla.

– Här på ön häckar dessutom kattugglan på våren och konkurrerar därför om samma skog som pärlugglan.

Fast pärlugglan den här gången bara kom på besök är Tapio Korkolainen ändå lycklig över att han äntligen fick se pärlugglan, som han har goda barndomsminnen av.

– Det är nog vad en man saknar, speciellt i den här åldern.