NHL-kolumnen: Backar utanför stjärnkategorin måste hitta sin identitet för att få en roll – Niko Mikkola hör till skaran som vet exakt vem han är
Samma visa varje höst: tunnsått med finländska NHL-backar. Spelarna som dominerar med puck i Finland platsar inte i motsvarande roll på högsta nivå. Samtidigt spelar grovjobbaren Niko Mikkola kring 19 minuter per match.
Att backbjässen Niko Mikkola trivs med livet i Panthers-tröjan har inte heller undgått Mattias och Anders. Fokuset är fäst på Floridas finländare i veckans avsnitt av Yle Sportens NHL-podd.
Aleksander Barkov briljerar men vart har Anton Lundell försvunnit? Så här har Florida Panthers inlett säsongen
Många minns Niko Mikkola för den totala bristen på självbevarelsedrift när han blockerade skott efter skott i VM-finalen mot Kanada 2019. Eller för hans 1–0-mål förbi kungen Henrik Lundqvist efter bara en spelad minut i kvartsfinalen mot Sverige.
Sådana med riktigt långt minne kommer kanske ihåg att med i raden av unga män som vrålade Vårt Land efter JVM-finalen i Helsingfors 2016 fanns en blond jätte vars namn man inte hade en aning om. Tydligen hade också han varit med i Pulju-Aho-Laine-showen.
Den som kopplade ihop utseendet med namn kunde kolla Niko Mikkolas statistik från juniorguldturneringen: sju matcher, 0+1 +3, 6 minuter i båset.
I båda guldturneringarna utmärkte sig jätten från Kiminge i Norra Österbotten med att han alltid verkade kolugn, använde sin storlek smart och sällan gjorde dåliga beslut med pucken. Men det var inte många som lade märke till honom bland Juniorlejonens stjärnor.
De som gjorde det var ändå de som räknas: lagkompisarna och tränarna.
Samma har gällt även efter det och därför skrev Mikkola i somras på ett treårigt kontrakt med Florida Panthers som ger honom 2,36 miljoner euro per år i lön – närmare en miljon mer än vad VD:n för börsbolaget Kone fick i fjol.
Och en kvartsmiljon mer än vad till exempel FM-ligalaget KooKoo:s trupp på 24 spelare förtjänar sammanlagt. Det lönar sig att veta vem man är som spelare för den som ger sig iväg till Nordamerika med målet att spela i NHL.
Framför allt är det bra att veta hur man med sina egenskaper kan göra sig relevant i världens bästa hockeyliga. Det har doldisen Niko Mikkola lyckats med och därför är han nu som 27-åring en back med en tydlig identitet som gör honom till en nyttig spelare på NHL-nivå.
Just nu så nyttig att han spelar tredje mest av backarna i laget som spelade i Stanley Cup-finalerna för bara några månader sedan.
Rollen kommer bli mindre när skadade stjärnbackar återvänder – men mycket ska till om inte Mikkola har minst 4–5 säsonger framför sig som ordinarie back i ett NHL-lag. Och sådana finns det bara sex stycken av i varje gäng.
Självkännedom är nyckeln till framgång
Niko Mikkola hör inte ens i Finland till spelarna som får NHL-entusiasterna att gå in på ikoniska text-tv-sidan 235 om morgnarna. Ändå är han ett ypperligt exempel på ett fullblodsproffs: det gäller att veta vem man är som spelare – och göra allt enligt det.
Speciellt för finländska toppbackar är det ofta verkligt svårt att hitta sin plats i NHL. Miro Heiskanen är ett kapitel för sig, men annars är det nästan en regel att finländska backar korsar Atlanten med helt fel bild av vad som väntar.
Det här gäller uttryckligen för backarna som varit dominerande med pucken i finländska och europeiska rinkar. Av någon orsak – som aldrig tycks redas ut ordentligt och/eller åtgärdas konsekvent – utvecklar inte hockeyn i Finland spelskickliga backar till NHL.
Gång på gång åker en back med stora spelskapande meriter från FM-ligan och olika VM-turneringar iväg till NHL, bara för att hitta sig själv som en totalt irrelevant spelare i organisationen dit han anställts. Allt som oftast verkar det som att hemläxorna blivit ogjorda.
Varför åker jag nu? Vad kan jag bidra med till just det här laget? Varför tror jag att jag kan göra det? Vem kan ge mig pålitliga råd? Vet jag vad som väntar mig?
Undertecknad kanske har totalt fel, men faktum är att det ser ut som på tok för många åker iväg utan att på riktigt funderat igenom nyckelfrågorna.
När det gäller hur man har tänkt klara av kulturskillnaderna är skillnaden till exempelvis svenska spelare stor.
Absolut ingen i Nordamerika uppskattar spelare som tycker det är finurligt att inte lära sig lokala beteendemönster. För att gå sina egna vägar ska spelaren vara i klassen för riktiga stjärnor. En ung finländare med Erik Karlsson-ego hittar sig snabbt tillbaka i Jyväskylä.
Lika dödfött tycks det vara, speciellt för backar, att åka iväg över Atlanten med drömmar om att snabbt ta en plats i NHL om inte fysiken håller måttet. Småväxta lättviktarbackar som stoltserar med att de aldrig egentligen satsat på fysträning ska inte åka till Nordamerika.
”Vem är jag i NHL-rinken?”
En helt egen kategori är backar som NHL-organisationerna har beslutat sig för att satsa på, men som trots det – eller tack vare det – är vilse gällande sin roll. Då bär såklart organisationen också ett stort ansvar.
Ett populärt exempel är nuvarande Philadelphia Flyers-backen Rasmus Ristolainen. Buffalo valde bjässen som hela draftens åtta och det visade sig inte bli vidare lyckat för Ristolainens utveckling som spelare. Eller för Sabres.
Han kördes snabbt in som Buffalos ledande back, vilket han helt enkelt inte var redo för – på något plan. Ett årtionde senare försöker Ristolainen fortfarande hitta sig själv som spelare.
Någonting om hans talang och förutsättningar säger det att han trots horribel defensiv statistik redan spelat närmare 700 NHL-matcher och har ett gällande kontrakt värt 5,1 miljoner dollar per år fram till våren 2027. Ekonomiskt är det ju en framgångssaga.
En annan back, som fortfarande finns i Buffalo, är Henri Jokiharju. Den nu 24-åriga Jokiharju började sin NHL-bana i Chicago Blackhawks första par tillsammans med legendaren Duncan Keith hösten 2018. Då var Jokiharju bara 19 år – och hade inte spelat en enda AHL-match.
Starten var fantastisk. Jokiharju radade upp assistpoäng i powerplay när Patrik Kane & Co slog in puckar. Sedan byttes coachen och tonåringen hittade sig blixtsnabbt i farmarligan – efter att ha spelat över 30 matcher i första paret i ett av NHL:s mest ikoniska lag.
Efter säsongen trejdades Jokiharju till Sabres. I Buffalo har han ändå aldrig haft samma roll som under sina första månader i NHL. Och ser man på Jokiharjus spel, känns det som att han fortfarande inte helhjärtat har beslutat sig för vad han vill och kan vara som back.
NHL är proffsliga med kalla regler: spelaren bär själv ansvaret för att hitta rätt väg. Tränarna ser honom som ett redskap för att nå framgång här och nu, och bara de absolut största talangerna får specialbehandling. För de övriga gäller det att hitta sätt att vara nyttig.
Visserligen kan man säga att en lönecheck på flera miljoner per år för en ung kille tyder på att allt gått som på räls. De flesta spelare – och idrottare i största allmänhet – säger sig ändå vilja utforska sina gränser, maximera sina styrkor och bli den bästa versionen av sig själv.
Hakanpää, Lindell, Mikkola, Määttä – arbetets hjältar med huvudet på skaft
Då det fortsättningsvis är så tunnsått med finländska NHL-backar blir det extra tydligt hur majoriteten som för tillfället spelar på högsta möjliga nivån gör det med samma recept: Niko Mikkola, Esa Lindell, Jani Hakanpää och Olli Määttä är först och främst defensiva backar.
De har inte alls haft identiska stigar till NHL. Olli Määttä var redan som tonåring Stanley Cup-vinnare medan Jani Hakanpää hann bli nästan 30 åring innan han fick – och tog – sin riktiga chans. Lindell blev tidigt ordinarie i Dallas, Mikkola är redan i sitt tredje lag.
Gemensamt för alla fyra är att de insett sina styrkor och spelar enligt dem, i varje byte. Det leder bland annat till att en dålig match inte rubbar självförtroendet eller får en att försöka ändra på sitt spel.
Det är också totalt onödigt att försöka få Mikkola, Hakanpää, Lindell eller Määttä att hitta brister hos andra än sig själva om något går fel. En kvalificerad tippning är att ingen av dem under sommaren i Finland i första taget ersätter ett pass på gymmet mot 18 hål.
För tillfället finns det en drös med unga finländska backar i AHL. En from förhoppning är att var och en av dem följer Niko Mikkolas exempel och funderar allvarligt på vad exakt som krävs av just mig för att bli NHL-back. Svaret behöver absolut inte bli samma som Mikkolas.
Tack för att du läste.