Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Bokrecension: En dålig eller bra ryss? Sofia Parland skriver med raseri och frenesi om förlusten av ett andra hemland

Uppdaterad 07.11.2023 11:16.
Författaren Sofia Parland i svart spetsklänning framför en grå vägg.
Bildtext Sofia Parlands texter vibrerar av motstridiga känslor - från vrede och raseri till sorg och skam.
Bild: Aleksandra Lemke

Sofia Parlands bok ”Skrivet på revbenen” är en klarsynt tidsskildring och en isande kall lägesrapport – en makalös, viktig och angelägen debut.

När Rysslands anfallskrig mot Ukraina bröt ut den 24 februari 2022 började Sofia Parland skriva personliga texter om kriget och Ryssland.

Att skriva var en slags terapi och ”ett minnesmärke för allt som gick förlorat nu när järnridån rullades ner mellan mina två hemländer, Ryssland och Finland. En hyllning till vad S:t Petersburg skulle kunna vara och ett hatbrev till vad Ryssland blev.”

Våren 2022 publicerades Sofia Parlands första krönika i Hufvudstadsbladet med rubriken ”En dålig ryss” – en text där Parland skriver om ryska vänner som flyr landet för att undgå att bli inkallade till militärtjänt och antikrigsdemonstranter som arresteras en masse. Sofia Parland känner sig som en svikare och desertör som övergett sina vänner i S:t Petersburg:

”Jag ville inte tala om kriget, för att då måste jag erkänna att jag är en dålig ryss. Jag, som går runt i S:t Petersburg som en turist när tiderna är bättre, och flyr när tiderna blir sämre.”

Sedan mars 2022 har Sofia Parland skrivit ett flertal krönikor i Hufvudstadsbladet och tretton av dessa texter finns med i den nyutkomna boken Skrivet på revbenen – en del i något omarbetad form.

I övrigt består Skrivet på revbenen av dikter och texter som till sin ton och stil påminner om såväl dagboksanteckningar som miniatyrnoveller.

En knuten näve i ansiktet på läsaren

När jag läste Sofia Parlands första publicerade text i Hufvudstadsbladet fastnade jag framför allt för språket.

Här fanns en alldeles egen röst som på ett så självklart sätt tog plats på den litterära scenen, som tog spjärn mot språkliga klichéer och som inte väjde undan med blicken. En röst som borrade sig in i smärtan och sorgen över allt det som hotar att falla i bitar och gå förlorat.

Jag vill inte skriva vackert. Jag vill skriva rakt på revbenen och bryta dem ett efter ett med min ovässade penna.

ur Skrivet på revbenen

I Sofia Parlands texter i Skrivet på revbenen finns också ett trots som likt en knuten näve trycker sig upp i ansiktet på läsaren – du ska inte tro att du kuvar mig liv! för att anspela på en dikt av Solveig von Schoultz.

Den tveklöshet och självsäkerhet som finns i texterna kan man känna igen från författare som Edith Södergran, Linda Skugge och Yahya Hassan – litterära förebilder och fixstjärnor som Sofia Parland nämner i sina texter.

Samtidigt knyter författaren också an till litterära släktingar som Henry Parland och Stella Parland och väver in dem i sina texter på ett naturligt och chosefritt sätt.

Omslaget till Sofia Parlands bok "Skrivet på revbenen".
Bild: Schildts & Söderströms förlag

Mycket skickligt balanserar Sofia Parland mellan olika motstridiga och mullrande känslor som virvlar runt i hennes inre när hon ser vad kriget gör med släkt och vänner, med folket och med landet Ryssland. Och inte minst med hennes egen identitet.

Sofia Parland skriver om en tilltagande känsla av frustration och främlingskap – om hur hon ses som främling i såväl Finland som Ryssland. Om hur hon riskerar fängelsestraff om hon återvänder till Ryssland, där hon ses som regimkritiker, utländsk agent och femtekolonnare. I Finland bemöts hon med avoghet

Hon beskriver hur kriget slår en kil mellan fäder och söner, mellan bröder som befinner sig på olika sidor av gränsen, mellan olika folk och olika generationer.

Hur rotlöshet och apati sprider sig som röken från surt brinnande ved bland ryssar i förskingringen. Hur ryssar och ryskspråkiga bemöts av misstänksamhet och avoghet, för att inte säga direkt antipati:

”De gillar inte oss, säger Vadim. För vad vi är.

Desertörer? Immigranter? Expater? Ockupanter?”

Mellan våld och saknad

Våldet sipprar fram ur sidorna – våldet som kriget för med sig, men också våld i nära relationer.

Det är som om jaget i berättelserna söker sig till våldet, som ett slags självdestruktivt självskadebeteende – eller är det fråga om självhat?

Gång på gång dras jaget till den förnedring och den plåga (både psykisk och fysisk) som mannen/männen utsätter henne för. Längtar hon efter att bli underkuvad, förtryckt och tillintetgjord, eller vill hon bli sedd, accepterad, godkänd – tämjd?

Om man vill kan man tolka den våldsamma och maktfullkomliga mannen/männen i texterna som ett slags personifikation av Putin/Ryssland, men det kanske är att göra en alltför långtgående tolkning.

Det finns bara självhat som skyddsmekanism mot ondska.

ur Skrivet på revbenen

Det känns nästan som om jaget försöker bedöva den svidande smärta och den bottenlösa sorg som präglar texterna – en sorg över det barndomens Ryssland som håller på att glida jaget ur händerna, men också en sorg över en kär vän som dog alltför ung.

Texterna i boken är ”(o)sända brev till Sofia Kamill” – en ung kvinna som i likhet med Sofia Parland stod med benen i två olika kulturer, ”slitna mellan två världar”, och skrev poesi.

De två Sofiorna smälter ibland samman till ett, och det är som om Sofia Parland ser det som sin uppgift att föra vännens skapargärning och författardrömmar vidare. Eller som den döda väninnas far uttrycker det:

”Jag hoppas att den litterära framgång och ära som förmodligen skulle tillkommit er båda, var och en på egna meriter, nu ensamt tillkommer dig.”

Den efterlevandes känslor av skuld skaver samtidigt som saknaden är hudlös.

Skrivet på revbenen är en makalös, viktig och angelägen debut, och just därför känns det en aning trist att förlaget inte bemödat sig om att göra en ordentlig språkgranskning. Kanske man inte velat inkräkta på författarens egna formuleringar, men felanvända prepositioner och en del andra språkliga märkligheter irriterar och grämer.

Med detta sagt som en något pekpinneaktig sidokommentar är Sofia Parlands bok en klarsynt tidsskildring och en isande kall lägesrapport – texter skrivna med raseri och frenesi men också med ett visst mått av självironi och stänk av den mörkaste humor.

Diskussion om artikeln