Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Klaus Härös nya film känns skrämmande aktuell samtidigt som den ger det förflutna ett ansikte

Ville Virtanen i rollen som Abraham Stiller stående frmaför ett fartyg med naziflagga i fören.
Bildtext Ny film, men inte ett nytt projekt. Regissören Klaus Härö och producenten Ilkka Matila har väntat femton år på att få se filmen ”Aldrig ensam” förverkligas. I en av huvidrollerna ser vi Ville Virtanen.
Bild: Andres Teiss

I november 1942 utvisas åtta judiska flyktingar från Finland. Drygt åttio år senare spelar man in den sista scenen i Klaus Härös film om dessa händelser. Och plötsligt blir det förflutna oväntat konkret.

Ett stenkast från min lokala matbutik finns tre små metallplaketter infogade i asfalten. Tre så kallade snubbelstenar med namnen George Kollmann, Janka Kollmann och Franz Kollmann ingraverade.

Jag passerar dem dagligen – försöker nästan omedveten undvika att stiga på dem. När det snöat söker jag efter dem med blicken.

Jag vet varför de finns där och även om jag inte aktivt tänker på bakgrunden så känner jag ett visst tryck över bröstet. Tre namn – tre öden.

Snubbelstenarna i Munksnäs
Bildtext Snubbelstenar i Munksnäs. Bilden är tagen i samband med Mi Wigelius dokumentärserie Varför måste de dö?
Bild: Yle

På väg till den pressdag som arrangeras i samband med Klaus Härös kommande film Aldrig ensam reflekterar jag över dessa snubbelstenar, minns min kollega Mi Wegelius radiodokumentär om dem som tvingades lämna Finland den 6 november 1942.

Det är ju just detta filmen skildrar. Ett tema som länge varit okänt, obekvämt, orört.

Klaus Härö gör film om judiska flyktingar - Spela upp på Arenan

Men när jag väl anländer till inspelningsplatsen i centrala Helsingfors får jag annat att tänka på.

Nu gäller det att inte vara i vägen. Just denna dag handlar det om ett par korta utomhusscener vars funktion inte är uppenbar för den som inte läst manus. Jag vet inte heller var i den filmiska kronologin de kommer att landa.

Men i stunden spelar det ingen större roll – jag är på plats för att fånga ögonblicksbilder. Ta del av rytmen och dynamiken, få en försmak av stil och stämning.

Jag känner igen Ville Virtanen som spelar Abraham Stiller – mannen som försökte hjälpa de utsatta judarna – men i övrigt vet jag inte vad skådespelarna heter eller vilka roller de spelar.

Blir det krig?

Vid Bulevarden försöker vi mediarepresentanter ställa oss så att vi inte skymmer varandra.

Kommandoropen avlöser varandra. Tystnad, tagning.

Rony Herman står på ett podium med en tidning ovanför huvudet och regisseras av Klas Härö.
Bildtext Paper, paper – read all about it! Klaus Härö regisserar Rony Herman. Robert Nordström filmar.
Bild: Yle/Silja Sahlgren-Fodstad

På ett litet podium i kanten av parken står en man med en tidning i sin ena hand. Härö gestikulerar, fotografen Robert Nordström tittar in i sin kamera och mannen ropar:

Tuleeko sota? (Blir det krig?)

Jag som råkar stå rakt i hans blickfång får nästan lust att besvara den upprörda frågan.

Scenen tas om och om igen. Det är kallt och jag undrar hur mannen i sina tunna kläder står ut. Vi som står där med våra kameror, bandspelare och mobiler kurar i täckjackor och under tjocka mössor.

När scenen är slut och utrustningen flyttas för nästa bild ställer jag mina korta frågor till teamet. Men medan jag pratar pockar bilden av mannen med tidningen på min uppmärksamhet och till slut frågar jag producenten Ilkka Matila vem skådespelaren är och vilken roll han spelar.

– Det är den österriska skådespelaren Rony Herman som spelar Georg Kollmann, svarar Matila.

– Kollmann var en av de åtta som utvisades. Hans hustru valde att följa honom med sonen Franz. Tragiskt nog var George den enda av de åtta som överlevde.

I samma ögonblick faller tusen bitar på plats i mitt inre. Det är som om jag befann mig mitt i en filmscen av det slag där årtionden flimrar förbi tills tittaren landar i ett förflutet.

Ett där och ett då som är långt ifrån min verklighet, men som plötsligt känns väldigt verkligt.

Två personer insvepta i dimma kommer gående genom höstlöven i en park.
Bildtext Helsingfors i november 2023. Eller 1942?
Bild: Yle / Silja Sahlgren-Fodstad

När jag lämnar inspelningsplatsen med blåfrusna fingrar har jag glömt att stressa över om mina bilder är skarpa nog och om ljudet från lövblåsaren förstört en av mina intervjuer.

Istället fylls jag av glädje över att ha varit på rätt plats i rätt ögonblick. Ett ögonblick som påminner mig om varför jag älskar filmen som konstform. För att den är magisk och viktig – inte minst när den skildrar något smärtsamt.

För när jag tar spårvagnen hem inser jag att Rony Herman gett det där trycket över bröstet ett ansikte. Via honom ser jag för första gången George Kollmann. Stående i snålblåsten i ett kyligt Helsingfors som hör honom ropa: Blir det krig?

Skådespelaren Rony Herman sitter på en bänk vid Bulevarden i Helsingfors.
Bildtext Rony Herman spelar Georg Kollmann i Klaus Härös Aldrig ensam.
Bild: Yle / Silja Sahlgren-Fodstad