NHL-kolumnen: Sveriges talangfabrik har utklassat Finland med 18–3 under 2020-talet – orsakerna är till och med mer upprörande än krossiffrorna
Under några gyllene juniorhockeyår verkade Finland kunna på riktigt utmana Sverige som hockeynation. Tyvärr varvades inte inbördes beundran med självkritik bland dem som styr och ställer i Hockeyfinland. Andra bullar i Sverige.
I NHL-poddens svenska dagen-extra tar Mattias och Anders ut ett finlandssvenskt alla tiders all star-lag (i det laget blir det en korrigering med ödmjuk ursäkt nästa vecka). Dessutom handplockas en svensksvensk drömfemma just nu.
Christian Ruuttu, Leo Komarov och Niklas Bäckström – här är alla tiders finlandssvenska NHL-femma
”We’re losing, they’re burying us alive”. Den som kan sin Slapshot-film känner igen utbrottet av Charlestown Chiefs GM Joe McGrath. Inte mer om genreklassikern, men en titt på takten som ärkerivalen Sverige producerar talanger till NHL väcker motsvarande känslor.
Varför alltid denna jämförelse med Sverige, har jag fått höra (eller egentligen läsa) ett antal gånger som NHL-kolumnist. Tycker själv svaret är uppenbart, men till den som suckar: åtminstone därför att vi för tillfället firar svenska veckan i Svenskfinland.
Trots att själva biffen, svenska dagen den 6 november, finns till för att stärka Finlands svenskspråkiga befolknings samhörighet är det svårt att inte också fundera på banden, gemenskapen och de kära och syskonaktiga rivaliteterna med Sverige.
Idrottsarenornas mest laddade dragkamp är den mellan ländernas folkkäraste landslag.
Ena laget bär en tröja med Sveriges heraldiska vapen vars anor sträcker sig till 1300-talet, på det andra lagets tröja finns vapnet som skapades till kung Gustaf Vasas begravning 1560.
Kampen i rinken mellan de två forna halvorna av samma rike är helt enkelt en högtidlig affär. En kamp ingendera vill förlora. I Finland är man ganska öppen med att ha Sverige som måttstock, medan svensk hockey vill ge bilden av att man inte riktigt noterar Finland.
Fråga en svensk hockeymänniska vilket landslag han allra mest hatar att förlora mot – då hör du sanningen.
NHL-draften mäter kvaliteten på juniorutvecklingen
Med all respekt för den pågående EHT-turneringen i Tammerfors: Lejonen kan slå Tre Kronor med 10–0, eller vice versa, och det säger inte just någonting om de egentliga styrkeförhållandena.
På herrnivå är det endast turneringar där båda länderna kan använda sig av alla sina NHL-spelare som berättar vem som är bäst. En sådan turnering har man ju inte sett röken av på länge.
Då blir juniorhockeyn bästa indikatorn för hur landets ishockeysystem fungerar: i U18-VM och JVM är årgångarnas elit med (några undantag finns).
I turneringar kan man ändå nå framgång med rätt vald taktik och samarbete. Men när det gäller nivån på utvecklingen av spelare är NHL:s årliga reserveringstillfälle den verkliga mätaren.
Varje talangfull juniorpojke med ambitioner berättar utan att blinka vart han vill nå: NHL. Och en armé av NHL:s talangscouter har som sitt jobb att följa talangerna i många år.
Resultatet blir att då killarna är i åldern för att reserveras – året då de fyller 18 – finns det tillräckligt med information om varje talangfull pojkspelare för att göra en doktorsavhandling.
Speciellt valen i draftens första runda görs på basis av en massiv analysprocess som för det mesta effektivt silar fram spelarna med verkliga möjligheter att bli bra NHL-spelare.
Det finns alltid gott om undantag och även andra rundan är en seriös talangbank. Första rundan är ändå arenan för framtidens Hart-, Art Ross-, Norris-, Rocket Richard- och Conn Smythe-vinnare. Där finns spelarna som i framtiden bär sina lag.
På den arenan är Sverige i färd med att krossa Finland.
Anton Lundell, Joakim Kemell, Brad Lambert
Här är samtliga finländare som blivit reserverade i NHL-draftens första runda under 2020-talet: Anton Lundell var tolva i valet 2020, Kemell nummer 17 sommaren -22 och Lambert 30:e valet samma år. Inga finländare reserverades i första rundan 2021 och -23.
Under samma fyra reserveringstillfällen har NHL-klubbarna draftat 18 svenskar: 2, 6, 4 och 6 stycken. 18–3 i draftlandskampen. Sannolikt är att drygt hälften av dessa blågula hockeytalanger blir riktigt bra NHL-spelare.
Fem av de arton svenskarna gick bland de tio första: Lucas Raymond, Alexander Holz, Simon Edvinsson, William Eklund och Leo Carlsson. Raymond, Carlsson och Edvinsson har mycket goda förutsättningar att bli storstjärnor.
Andra rundan är också fylld med stora talanger, som till exempel varit riktigt bra i JVM. I runda två har det också draftats gott om finländare under 20-talet, hela femton: 2, 6, 4, 3.
Svenskar då? Fjorton. Inte mycket till tröstpris att vinna andra rundans match med ett val.
Sammanlagt resultat Sverige–Finland, NHL-reserveringar i de två första rundorna åren 2020–2023: 32–18.
Vad har gått snett?
Det var alldeles nyss som Finland såg ut som den verkliga framgångsmaskinen inom juniorhockeyn: VM-titlar och finalplatser radades upp och sommaren 2016 reserverades hela tre finländare bland de tio första. Visserligen slog två av valen fel, men det är en annan story.
Förutom 2016 draftades ändå alltid minst lika många svenskar som finländare i första rundan under slutet av 2010-talet. Och Rasmus Dahlin gick som etta 2018.
Sverige har utan större dippar fortsatt på den väg man styrde in på efter det beryktade juniorutvecklingsmötet 2002 på Bosön. Utvecklingsarbetet har hela tiden uppdaterats utgående från vad som krävs för att nå världstoppen: NHL.
I Finland fick Erkka Westerlund till stånd ett krismöte i Vierumäki 2009. Det efter att Finland under 00-talets andra halva var direkt pinsamt svagt i JVM när det gällde spelarnas individuella färdigheter i jämförelse med Kanada, USA, Sverige och Ryssland.
Speciellt styrkan i närkamperna och skridskoåkningen var kritiskt svaga områden.
En satsning på individuell utveckling körde igång och ishockeyförbundet använde en avsevärd del av vinsten som hemma-VM 2012 genererade till att anställa hela 25 grenfärdighetstränare till klubbar runtom i Finland.
Resultaten av krismötet och tränarsatsningen gav resultat från och med JVM 2014. Det verkade som att förbundets ansvariga och klubbarna hade skapat en process som garanterade att man gör rätt saker inom juniorhockeyn.
När det strax gått tio år sedan Teuvo Teräväinen, Juuse Saros, Esa Lindell, Artturi Lehkonen och Rasmus Ristolainen glänste i Malmö, får man istället fråga sig: Hur kan det igen vara så här? Det krävs inte ett hockeygeni för att se att våra bästa juniorspelare inte hänger med.
Den som till exempel kollade på U18-VM förra våren, eller Ivan Hlinka-turneringen i somras kunde inte undgå att förvånas över klasskillnaden till världstoppen. Så ska det inte vara.
Ledarskap? Åtgärder? Resultat?
Alla årgångar är inte likadana och såklart går mängden talanger i vågor. Men när våra bästa juniorers skridskoåkning är direkt svag och färdigheterna i närkamper inte vill räcka till mot Tyskland eller Litauen – för att inte tala om Schweiz – så kippar man ju nog efter andan.
Vem och vilka har inte skött sitt arbete? Tog självbelåtenheten och lättjan över under åren då medaljerna regnade in?
Var det ingen som noterade att med undantag för hemmaguldet 2016 och U18-guldet samma vår, kom framgångarna via grymt målvaktsspel, en stark lagidentitet och en hel del stolpe in? Vem glömde ambitionsnivån i individernas utvecklingsarbete?
USA och Kanada har hundratusentals juniorspelare, så Finland kommer aldrig att kunna vaska fram individuella guldkorn ens i närapå samma takt.
Däremot har Sverige och Finland ungefär samma mängd hockeyjuniorer och kontakten inom hockeyn grannarna emellan är intensiv. Och inom hockeyn är Sverige en ständig stormakt. Därför är och förblir grannen i väst måttstocken för vår hockey.
Och därför är 18–3 katastrofala siffror. Ännu värre är det att ingen tryckt panikknappen i botten redan för några år sedan. Inkompetens var ordet.
Hoppas innerligen att Erkka Westerlund blir vald till ishockeyförbundets följande ordförande. Mer hårt hockeykunnande, mindre löst snack.
Tack för att du läste – glad svenska veckan!