På teaterscenen gottar sig Glitcher i allt det mörka och snaskiga vi älskar: ”Popkultur är lite syndigt”

Scenkonstkollektivet Glitcher går fullt in för snusk, skräck, pop och melodrama. – Popkultur är ett gemensamt bibliotek av berättelser som berättar massor om oss som samhälle, säger Josefine Fri.

Mitt första möte med scenkonstkollektivet Glitcher var hösten 2019 då jag med viss bävan gick till teater Viirus i Helsingfors för att se en gästföreställning med det olycksbådande namnet The Porn Horror Musical.

Föreställningen gav precis vad den lovade. Skådespelarna Josefine Fri och Emelie Zilliacus som tonårsdotter och styvpappa spelade upp scener ur verkliga porrfilmer tills allt eskalerade i ett demoniskt splattervåld. Däremellan uppträdde de med karaokeversioner av amerikanska poplåtar om kärlek. Alltsammans var obekvämt men framför allt hejdlöst roligt att se på.

Sedan dess har Glitcher hållit sin karnevalistiska fana högt. I höstas spelade Glitcher föreställningen Antoinette på Amos Andersons hem, som bjöd på kak-klått och melodrama i den överdådiga våningen på Georgsgatan. Därtill turnerar Glitcher i flera nordiska huvudstäder med uppföljaren Porn Horror Musical 2 som lovar mer snusk, mer skräck, mer pop. Kanske särskilt pop.

– Populärkultur är vår källa till inspiration, vi tycker om att leka popkultur. Det är ett jättetacksamt redskap för att skapa referenser som publiken förstår. Det är ett gemensamt bibliotek av berättelser och stereotyper som berättar massor om oss som människor och samhälle, säger Josefine Fri.

Jag träffar Glitchers medlemmar Josefine Fri, Emelie Zilliacus och Oscar Fagerudd i deras kontor, en liten källarlokal i Rödbergen i Helsingfors. Kollegerna Martin Paul och Joel Forsbacka är på annat håll den dagen.

”Guilty pleasure”

Intrycket jag får som kritiker är att det inom scenkonsten fortfarande lever kvar en omedveten uppdelning i fin- och fulkultur, med tysta antaganden om vad som hör hemma på en teaterscen.

Kanske det är så att scenkonst, och särskilt experimentell sådan, förväntas vara lite smart och påläst och det är därför som Glitchers lustfyllda lek med popgenrer som skräck, porr och melodrama känns så omruskande, som om de gick över gränsen till något otillåtet.

– Det popkulturella materialet är lite syndigt, en guilty pleasure. Det är saker som man gillar fastän man inte vet om man borde. Det är den kärnan som det är så smaskigt att gå till och utforska på djupet, säger Emelie Zilliacus.

– Mörkret också. Vi gillar också att leka med mörkret, det värsta eller snuskigaste med mänskligheten, inflikar Fri.

Fri beskriver hur det som binder kollektivet samman är att de delar en intuitiv vision. När en idé ger en gnista så är det den impulsen som får leda dem vidare och de undviker att fastna i någon intellektuell analys.

– Vi försöker bara komma med de galnaste idéerna, det är jätteroligt och berättar också något för publiken. Men vad? Det ser vi i efterhand, säger Fri.

Emelie Zilliacus berättar hur de vanligen når en punkt då de funderar över verkets dramaturgi och vilken dess större tanke är. Men det brukar komma ganska sent.

Gamla attityder städades ut från Teak

Medlemmarna i Glitcher utbildades vid Konstuniversitetets teaterhögskola (Teak) under Anders Carlssons professur, en period som sammanföll med en uppgörelse med gamla machoattityder som levde kvar inom teaterfältet.

Uppgörelsen tog fart för nästan tio år sedan då skådespelaren Anna Paavilainen, som tvingats spela våldtäktsoffer i pjäs efter pjäs fick nog och satte upp succémonologen Play Rape år 2014. Pjäsen ifrågasatte att ofta manliga regissörer frossade i skildringar av våld mot kvinnor och väckte ett enormt gensvar på teaterfältet och bland den bredare publiken.

Under Carlssons ledning tog teaterhögskolan avstånd från en undervisningstradition som betonade disciplin, uppoffring och en traditionell hierarki där regissören och dramatikern stod för det konstnärliga skapandet medan skådespelarna skulle förverkliga deras vision. Istället lades fokus vid att skådespelarna skulle få verktygen att skapa sin egen konst.

Men om förväntningen var att teaterkonsten skulle bli mer sansad så verkar snarast det motsatta ha hänt. Anders Carlsson noterade själv med viss överraskning hur hans tidigare elever istället har visat en dragning till extrem estetik och bildat teaterkollektiv som Glitcher och 4 floors of whores.

Hur kommer det sig?

– Alla våra idéer och drömmar kommer ur tanken om vad vi skulle vilja göra på scenen, säger Emelie Zilliacus.

Den stora skillnaden är att gruppen arbetar utan regissör och det finns ett egenvärde i att allt gruppen gör är sådant de väljer själva. Det skapar en särskild överenskommelse med publiken då åskådarna vet att scenkonstnärerna valt allting själva.

– Mycket av det vi gör skulle kännas jättekonstigt om en regissör föreslog det för oss. Tänk om en regissör skulle säga åt oss att låtsas knulla i två timmar. Det är ganska häftiga saker vi gör på scenen och då är det viktigt att vi själva har kontrollen över skapandet, säger Zilliacus.

Det gör att de som scenkonstnärer kan gå längre i de frågor som de utforskar, förklarar Fri.

– Vi kan ha galnare idéer då vi vet att de kommer från oss själva och vi utforskar dem tillsammans med vänner. Vi är vänner och kollegor och många som sett våra föreställningar har sagt att vi är väldigt trygga med varandra och varandras kroppar på scenen, säger hon.

Omtumlande upplevelser

Att se en föreställning av Glitcher är en omtumlande upplevelse, och det är också meningen. Publiken får inte luta sig tillbaka i sina mörka bänkrader. Ljuset på publiken ligger på, åskådarna ser varandras förvirrade ansikten, alla blir lika mycket sedda.

Glitchers mening har sedan starten varit att föreställningarna ska vara kroppsliga upplevelser också för publiken, som en berg- och dalbana.

– Vi vill inte att publiken försvinner in i sin trygga fiktion. Det är kanske lite brechtianskt men jag vill inte att de gömmer sig där i mörkret i sin lilla bubbla. Utan nej, vi är alla här tillsammans, vi ser varandra, och kanske jag skäms lite inför det här mötet? Men vi kan skämmas tillsammans, säger Josefine Fri.

Redan under studierna vid Teaterhögskolan gjorde Emelie Zilliacus och Josefine Fri ett eget arbete som hette Sleepless in Montana. De samlade helt enkelt ihop favoritscener ur filmer och spelade dem efter varandra. De spelade Frodo och Sam ur Sagan om Ringen-filmerna, scener ur Titanic och andra ikoniska scener där känslorna svallade.

– Det var otroligt frigörande och roligt. Vi tänkte inte på om det var smart eller cool konst, vi släppte allt det där intellektuella och hade jätteroligt, berättar Fri.

De beskriver Sleepless in Montana som en slags föregångare till Glitcher.

Där hittade de flera element som de fortfarande arbetar med, att verken ska var kroppsliga och roliga, och hur tacksamt det är att använda populärkultur som grund för verken. Det är som en godispåse för konstnärerna och publiken. Repliker och scener funkar som gemensamma referenser för alla, och genrer som skräck eller porr kommer med sina tydliga och tacksamma förväntningar som scenkonstnärerna kan både lita på och leka med. Berättelserna är så djupt rotade i oss.

”Vi kan vara modiga tillsammans”

Det är viktigt att verken också ger en analys eller säger något om samhällsaktuella teman. Men de har lärt sig att vara försiktiga med att analysera sina verk alltför tidigt i skapandet, i värsta fall kan det stoppa det kreativa flödet.

– Vi är också ointresserade av introverta föreställningar där skådespelaren ska uppleva något inuti sig själv som vi i publiken ska iaktta. För oss är det mer intressant att se vad som händer mellan människor och vilka narrativ vi kan klistra på en scen istället för att djupdyka in i någon emotionell fiktion, säger Fri.

– Det handlar om att inte ta teatern på allvar. Den är inte helig, vi kan bryta mot reglerna. I flera av våra föreställningar känns det mer som att vi leker teater, säger hon.

Slutmålet, trots allt det skandalösa och chockerande som Glitcher serverar på vägen, är ändå att komma till en punkt där publiken och skådespelarna kan känna sig trygga i varandras sällskap.

– Eller kanske inte trygga, men i alla fall trygga i att vara modiga tillsammans, säger Emelie Zilliacus.