Vårdreformen är en patient som mår rätt dåligt – men det är osannolikt att den rivs upp

Skarp kritik riktas mot vårdreformen då enorma sparkrav tvingar välfärdsområdena till smärtsamma nedskärningar. Vi frågade två forskare exakt hur illa ställt det är med patienten Vårdreform?

En som oroat följer med sparåtgärderna inom Österbottens välfärdsområde är Lisbeth Fagerström, professor i vårdvetenskap vid Åbo Akademi. Fagerström fungerar också som ersättare i fullmäktige för Österbottens välfärdsområde.

Hon är kritisk till att så många av sparåtgärderna drabbar äldre och ifrågasätter att allt fler seniorer med stora vårdbehov ska vårdas hemma när antalet vårdplatser skärs ner.

Österbottens välfärdsområde har något fler platser för institutionsvård än många andra delar av landet. Nästa år ska ändå drygt 50 platser från allmänmedicinska avdelningar sparas bort om de nuvarande sparförslagen får godkänt av vårdpolitikerna.

Det här är en kraftig minskning som innebär en drastisk förändring då den sker så snabbt, påpekar Fagerström.

Befolkningen blir dessutom äldre och behovet av vårdplatser kommer inte att minska trots hälsofrämjande insatser och förebyggande vård. Forskning visar att vi som gamla människor kommer att ha stora behov av vård och omsorg i den sista perioden av våra liv, påpekar Fagerström.

– Det blir dyrt att dra ner det man byggt upp bara för en kort period och sedan måste det i varje fall byggas upp på nytt.

Det finns inte heller garantier för att den vårdpersonal som i dag jobbar på avdelning automatiskt är villig att övergå till ett arbete inom hemvården, och då finns istället risk att man förlorar kunnig och motiverad vårdpersonal, påpekar Fagerström.

– Om vi inte har tillräckligt med personal i hemvården, så måste det finnas den här möjligheten med institutionsvård på olika nivåer. Den stora frågan är var finns det platser för patienter med stora behov av vård och omsorg?

Det blir dyrt att dra ner det man byggt upp bara för en kort period och sedan måste det i varje fall byggas upp på nytt

Lisbeth Fagerström, professor i vårdvetenskap

Vem är ansvarig för monstret?

Inte heller Siv Sandberg, forskare och universitetslärare i offentlig förvaltning vid Åbo Akademi, tycker att vårdreformen mår särskilt bra just nu. Kritiken haglar på alla nivåer då missnöjet är stort bland både invånare, förtroendevalda och kommuner.

Sandberg har noterat att det inte ens tycks finnas någon rikspolitiker som riktigt vill känna ägarskap eller föräldraskap till reformen.

Ett bra exempel på detta var enligt Sandberg för några veckor sedan då Centern lämnade in en interpellation i riksdagen om tillgången till vård, trots att Centern satt i den regering som ursprungligen drev igenom reformen.

– Samtidigt verkar också den nuvarande regeringen hålla den här reformen lite på en armlängds avstånd från sig själv, som om man uppfattar att det har fötts ett monster och man inte riktigt vet vem som är ansvarig för det, säger Sandberg.

En del politiker tar redan kraftigt avstånd från vårdreformen. I en enkät som Yle nyligen gjorde bland riksdagsledamöterna i Vasa valkrets var många allt annat än nöjda. Reformen kallades fullständigt misslyckad av Juha Mäenpää (Sannf), och Peter Östman (KD) signalerade rentav att hela strukturen för reformen borde rivas upp.

Att reformen skulle rivas upp tror Siv Sandberg ändå inte på.

– Den här reformen är enorm, i offentlig sektor gör man inte förändringar lättvindigt. Vi har strikta regelverk som styr hur man flyttar över personal och varje förändring man skulle sätta på ritbordet innebär också att man skulle starta alla de här formella processerna på nytt, säger Sandberg.

Politikernas retorik tolkar Sandberg som ett sätt att försöka vara lösningsorienterade i ett läge som ser sämre ut än vad man räknade med när reformen genomfördes.

Samtidigt tycker hon att reformen skönmålades något inför välfärdsområdesvalet 2022. Det hade kanske varit bättre om alla inblandande vågat lyfta fram att hela reformen ändå byggde på att man från statligt håll ville se förändringar i servicenätet. Men det gjorde man inte.

– Det blev något av en brutal uppväckning när välfärdsområdena nu snabbare än beräknat kommer in på de här lokaliseringsfrågorna och dimensioneringen av vården.

Kanske ville man inför välfärdsområdesvalet och riksdagsvalet i våras ge ett sken av att allt är under kontroll, vilket man kanske också trodde att det var, spekulerar Sandberg.

Dåligt organiserad vård är livsfarlig

Lisbeth Fagerström befarar för sin del att läget är allt annat än under kontroll. Hon lyfter fram att det samtidigt dessvärre är livsfarligt med en illa organiserad vård. Bokstavligen.

Fagerström berättar om en studie i Västra Finland där man under ett år undersökte dödligheten inom specialistvården på 36 avdelningar vid fyra sjukhus i förhållande till vårdtyngden, det vill säga arbetsbelastningen för sjukskötare och närvårdare.

– De dagar som det var för hög vårdtyngd ökade dödligheten med upp till 40 procent jämfört med om det var optimal och lämplig.

Det innebär alltså en reell risk för patienternas liv och hälsa att inte ha tillräckligt med personal eller att ha för få som är tillräckligt bra utbildade.

Fagerström poängterar att man också efter snart fyra decennier av forskning inom en rad discipliner verkligen vet vad god äldrevård är.

– Vi vet att dålig vård kan förkorta livet. Till exempel om man inte får tillräckligt näringsrik mat, om man inte får träning eller rehabilitering eller om man känner sig ensam och inte får social stimulans som leder till att livet känns meningslöst. Eller om man har infektioner som man går med utan att få det diagnostiserat.

Fagerström säger att beslutsfattarna inte får glömma att alla har samma människovärde.

– Att gamla människor ska behandlas med respekt. Och att vi måste ha planer som är hållbara.

Fagerström säger att det är viktigt att ha solid kunskap om hur patienterna faktiskt mår. Av dem som vårdas på en avdelning måste man trovärdigt kunna uppskatta hur många som på riktigt kunde vårdas hemma.

Mera: Österbottens välfärdsområde står inför stora utmaningar: ”De första två till fyra åren kommer att vara svårast”

Kaos i början

Både Lisbeth Fagerström och Siv Sandberg betraktar alltså vårdreformens nuvarande skick med viss oro. Sandberg påpekar att det ändå gäller att ha is i magen.

– Alla reformer är kaotiska i början, oberoende av om de är stora eller små.

Det är ofrånkomligt med växtvärk eller fantomsmärtor av något slag då en ny organisation gör på ett annat sätt än den förra, tror Sandberg.

Värst är kanske värken i kommunerna, vilket syns tydligt inom Österbottens välfärdsområde. Under de senaste veckorna har bland annat Kristinestad, Vörå och Jakobstad protesterat kraftigt mot det man anser vara en nedmontering av den egna servicenivån.

Alla reformer är kaotiska i början, oberoende av om de är stora eller små

Siv Sandberg, universitetslärare i offentlig förvaltning

Siv Sandberg är inte överraskad, tvärtom. Så länge kommunerna själva hade ansvaret för att organisera och finansiera vården hade man en bestämmanderätt man nu förlorat. Det upplevs självklart som frustrerande.

– Nu har i stället välfärdsområdena sin fulla rätt att genom majoritetsbeslut bestämma hur man organiserar servicen. Det är ändå kanske inte alla gånger så klokt. Om man får en stor del av befolkningen eller periferin emot sig, så blir det svårt att verka inom välfärdsområdet, säger Sandberg.

Sandberg tror att den pågående armbrytningen kommer att fortsätta. Grunden för den regionala kampen lades nämligen redan då väljarna lade sina röster i välfärdsområdesvalet.

– Då valde man utgående från den utgångspunkten att man vill ha servicen kvar i den egna ändan av regionen.

Resultatet är en smärtsam övergång, då centraliseringen ändå drivs igenom tror Sandberg. I Österbotten innebär det att en stor del av vården kommer att finnas i Vasa och Korsholm, där flest invånare bor.

– Politikerna har en obekväm dubbelroll här, eftersom en stor del av dem som är invalda i välfärdsområdets fullmäktige och styrelse också har uppdrag i sina egna kommuner. Man vrider sig uppenbarligen som maskar här.

Det finns ett hårt tryck på regeringen att se över finansieringsramarna och övergångstiderna, konstaterar Sandberg. Hon följer med intresse hur regeringen svarar på kraven.

– Jag tror välfärdsreformen valsar vidare. Det avgörande blir hur statsmakten förhåller sig till ekonomin och tidtabellerna.