Anu Sajavaaras jobb är att lösa de hetaste lönetvisterna – föreslår en ny modell för samarbete i Finland
Om regeringen får sin vilja igenom går Finland in för att ingen bransch kan få en större löneökning än exportindustrin. Riksförlikningsmannens händer blir i så fall mera bundna.
Allra längst bak i riksförlikningsmannens byrå finns ett enormt bord som fackförbund och arbetsgivare samlas kring då förhandlingar om ett nytt kollektivavtal har strandat.
Bakom ligger ofta veckor av strejker. Mycket står på spel och minerna är allt annat än glada.
Trots att det som bäst pågår politiska strejker i protest mot regeringens arbetsmarknadspolitik och avsikt att skära i den sociala tryggheten är det än så länge lugnt på riksförlikningsmannens byrå.
Men det finns ett tryck att också förnya denna anrika institution som sedan augusti i fjol leds av Anu Sajavaara. Regeringen vill minska riksförlikningsmannens spelrum genom att lagstifta om en exportdriven modell. Ingen ska få ett bättre kollektivavtal än exportindustrin.
Regeringen vill ha reformer
Regeringen vill att arbetsmarknaden i Finland ska bli lika stabil som i de övriga nordiska länderna. Regeringen talar om att införa en finsk modell i stil med den som gäller i Sverige där det har brutit ut ytterst få strejker sedan 90-talet.
Arbetsminister Arto Satonen (Saml) kallade tidigare i november till ett seminarium. Där gav han facket och arbetsgivarna en möjlighet att sinsemellan diskutera fram en modell, men om målet inte uppnås på några månader förverkligas planerna lagstiftningsvägen så att riksförlikningsmannens mandat minskar.
Regeringens vision är att exportindustrin ska slå fast den maximala löneförhöjningen för hela avtalsrörelsen på förbundsnivå, att också Finland ska införa ett så kallat märke.
Riksförlikningsman Anu Sajavaara understryker för sin del att varje land bildar sin egen modell, att det inte går att anamma ett system från ett annat land rakt av.
Hon hoppas att diskussionerna om den finska modellen ska förverkligas och att de ska ge resultat och föreslår att processen framskrider stegvis.
– De förhandlande parterna måste försöka hitta den minsta gemensamma nämnaren så att de når en överenskommelse om vilka element som måste ingå i den finska modellen, men det är inte en lätt diskussion.
Större solidaritet i Sverige
Riksförlikningsmannen säger att det finns splittringar inom facket och också mellan olika arbetsgivarorganisationer. Vissa fackförbund och arbetsgivare har lättare att acceptera en exportdriven modell än andra.
De fackliga centralorganisationerna FFC, STTK och Akava har fortfarande inte enats om vilka fackförbund som ska förhandla om den finska modellen. De offentligt anställdas fackförbund JHL och lärarfacket OAJ kan inte godkänna en exportdriven modell. Att välja dem kan påverka slutresultatet.
Ingen bransch vill godkänna ett läge där de skulle få mindre än någon annan bransch
Anu Sajavaara, riksförlikningsman
Riksförlikningsman Anu Sajavaara påminner om att det också finns flexibilitet i en exportdriven modell. I Sverige går det att avvika från det så kallade märket om det finns särskilda skäl för det, till exempel arbetskraftsbrist inom en viss bransch.
– I Sverige är koordinationen stark mellan fackförbunden. Jag måste erkänna att vi skulle behöva lite mera solidaritet också i Finland.
I Finland följer fackförbunden noggrant med vilka löneförhöjningar andra branscher får och kräver lika mycket.
– Ingen bransch vill godkänna ett läge där de skulle få mindre än någon annan bransch.
Riksförlikningsmannen inte upprörd
Riksförlikningsman Anu Sajavaara tycker inte att den förändring regeringen eftersträvar egentligen är särskilt stor. Riksförlikningsmannens byrå har sedan 1960-talet följt den så kallade allmänna linjen.
Anu Sajavaara säger att Svenska medlingsinstitutets direktör Irene Wennemo under Satonens seminarium förde fram tydliga motiveringar till varför Sverige har en exportdriven modell.
– Det är viktigt att tänka på konkurrenskraften, köpkraften och sysselsättningsläget. I Sverige fungerar modellen mycket bra.
Men Anu Sajavaara understryker att Sverige egentligen har två medlingssystem. Vid sidan av det statliga systemet finns ett första steg där facket och arbetsgivarna själva försöker förhandla fram en lösning.
I Sverige sker medling redan innan konflikterna blossar till ytan. Anu Sajavaara skulle vilja utöka den frivilliga medlingen också i Finland. Riksförlikningsmannens byrå erbjuder frivillig samtalshjälp, men den kunde utnyttjas betydligt mera.
Sajavaara föreslår en gemensam start
Medlingsinstitutet i Sverige har betydligt större personal och mera resurser än riksförlikningsmannens byrå i Finland. Medlingsinstitutet i Sverige tar fram fakta och statistik inför varje avtalsrörelse på förbundsnivå.
I Finland tar facket och arbetsgivarna fram egen information och tolkar den ofta också på olika sätt. Om Finland ska närma sig en svensk arbetsmarknadsmodell är frågan om riksförlikningsmannens byrå borde få nya uppgifter i att samla fakta kring läget på arbetsmarknaden.
– Man (facket och arbetsgivarorganisationerna) måste först ha en överenskommelse om att det finns information som vi alla måste analysera tillsammans, kanske gå igenom den ekonomiska situationen och framtidens trender.
Riksförlikningsmannens byrå kan enligt Sajavaara inte ta sig en ny roll förrän alla parter är överens om att det behövs en instans som samlar in ekonomisk fakta.
Riksförlikningsman Anu Sajavaara föreslår i stället en modell där varje avtalsrörelse på förbundsnivå skulle inledas med en gemensam genomgång av utgångsläget.
Finlands bank, Finansministeriet och de ekonomiska forskningsinstituten Etla och Labore kunde alla ge sin syn på de ekonomiska utsikterna i Finland.
Ju fler avtal desto mera jobb
Regeringen vill främja lokala och företagsvisa avtal. Det finns en risk att det splittrade fältet skulle utöka behovet av medling.
– Vi måste följa med situationen. Om det blir många nya avtal så kommer vi inte att ha tillräckligt med resurser.
Riksförlikningsman Anu Sajavaara säger att det knappast blir ett snabbt genomslag för avtal på företagsnivå, men hon tillägger att det är viktigt att båda sidorna förstärker sina möjligheter att förhandla.
Det krävs en stor kapacitet för att genomföra företagsvisa förhandlingar. Därför tror inte riksförlikningsmannen att mindre företag kommer att ha möjlighet till det.
' /%3E%3C/svg%3E)
