Kolumn: Norge blottade det uppenbara på sex minuter – det är omöjligt att vråla på barrikaderna och skåla med Fifas ledning samtidigt

Vem vinner? Fel fråga, det här är en moralisk match som Ari Lahti knappast kan vinna. En kristallklar kompasskurs från Norden städas undan då fotbollen står på realpolitikens altare.

Det har blivit sex minuter som är motsatsen till tandlös, tyst diplomati. Snarare ett skrik från norr, en påminnelse om att man kan stå för något och behålla sin värdighet.

Det norska fotbollsförbundets ordförande Lise Klaveness skakade om Fifakongressen i Doha ett drygt halvår före fotbolls-VM i Qatar. Talet har blivit berömt för sin orädda framtoning. Hon tackade för qatariskt kaffe med att säga det uppenbara: det är uppåt väggarna galet att en VM-turnering ska spelas i den lilla gulfstaten.

I en färsk intervju med Offside finns en passage där Klaveness berättar om talet. Hon säger att de radikala ordvalen om missförhållandena i Qatar och den raka kritiken mot hur sporten styrs av Fifa inte föll andra fotbollsledare från Norden i smaken.

– När jag nu vet hur nära de nordiska förbunden har varit varandra, hur känsliga de här sakerna är och hur mycket press det satte på alla nordiska ordföranden, så hade jag ägnat mer tid åt att förankra våra tankar hos dem och visat att jag har stor respekt för det jag inte kan själv.

Det är en kort men talande inblick.

Helig regel? Bit inte den hand som föder dig.

Alldeles omöjlig balansgång

Det har gått 365 dagar sedan herrarnas fotbolls-VM i Qatar inleddes, och det är märkligt hur tiden fungerar. Den nöter ner kritiska röster, den får en att (o)frivilligt gå vidare.

Det gick precis som Qatars emir och Gianni Infantino önskade då de kramades med Lionel Messi. Det ögonblicket blev slutbilden som VM-turneringen skickade med oss in i framtiden.

Det finns en total kontroll och en cynisk realism från Fifas håll som präglar de tyngsta frågorna i en urspårad fotbollsvärld. Pengarna är rätt och slätt smörjmedlet på en politiskt präglad marknad.

Det är en alldeles omöjlig balansgång att ha en kristallklar kompasskurs i moraliska frågor, våga vråla på barrikaderna och samtidigt mingla på flotta hotell för att knyta nödvändiga vänskapsband med personer i Fifas eller Uefas ledning.

– Lises sätt att framföra Norges åsikter – i sak väldigt nära Finlands ståndpunkt – var väldigt rakt och närmade sig nästan aktivism. Det gick inte enligt hur man traditionellt har fört fram åsikter i fotbollen. Normalt används en artigare ton och kritiken mot henne blev också rätt kraftfull, säger Bollförbundets ordförande Ari Lahti.

Ari Lahti försökte bli en av Uefas representanter i Fifas ledning tidigare i år, och han kan de oskrivna reglerna. Om man vill bli en storspelare i fotbollsmaktens korridorer måste man behärska det politiska spelet.

För en nordisk idrottsledare kan det vara lättare sagt än gjort. Svenska fotbollsförbundets tidigare ordförande Karl-Erik Nilsson, just nu första vice ordförande i Uefa, gick vilse tidigare i höst då han röstade för att avstängningen av ryska juniorlandslag skulle kunna lyftas.

Nilsson mumlade om missförstånd, men det var uppenbart att han satt på dubbla stolar och valde Uefas linje – ett moraliskt snedsteg senare var han tvungen att lämna sin post som ordförande i svenska Riksidrottsförbundet.

Ryggradslöst då läget är skarpt

När man lyssnar på finländsk fotbolls främsta företrädare är det enkelt att förstå varför det är lättare att vara avvaktande och försiktig. Ari Lahti pratar om att vara vänlig för att bli hörd, men det handlar allra mest om realpolitik.

Efter Qatar-VM konstaterade han att resorna till Doha handlade om att öka chanserna att få dam-EM 2025 och att diskutera valen till Fifas och Uefas exekutiva kommittéer.

Kortfattat: klia ryggar för egen vinning.

Det finns inte en chans i världen att Finland, övriga Norden och några länder till i nordvästra Europa kan rubba maktbalansen i Fifa – åtminstone så länge fotbollen inte vill sanera sig själv. Då blir insikten snabbt att det är ett mer lockande alternativ att krama maktens händer och hoppas på ett mästerskap här eller en supercupfinal där.

Det är pragmatiskt och förståeligt, men det kan också se ryggradslöst ut då läget är skarpt.

Norge valde sida då Lise Klaveness var fotbollens samvete. Hon talade då kamerorna rullade, hon var rösten som vågade säga ifrån.

Då historien skrivs kommer det alltid att ha ett värde i en tid då fotbollen sålde sig själv.