Det nyinstiftade österbottniska litteraturpriset Kärven går till Jakobstadsförfattaren Emma Ahlgren

Emma Ahlgren har en unik poetisk röst som i stor utsträckning utmanar konventionerna i framför allt det språkliga uttrycket, står det i prismotiveringen.

– Mycket skickligt pekar hon ut sociala normer, vanor och beteenden som skaver och väcker existentiella frågor som vad det innebär att vara människa. Men hon ger också läsaren ett kritiskt perspektiv på människans relation till djuren och naturen, fortsätter prismotiveringen.

– Hennes skapande är tankeväckande, provokativt och utmanande. Ahlgren kan med väldigt små skiftningar av perspektivet ändra kontexten av det man läser. En spännande röst som beskriver vardagsliv med skärpa och brutalitet kombinerat med en överraskande finstämdhet.

Emma Ahlgren har vuxit upp på en minkfarm i Pedersöre. Hon är bildkonstnär och författare och är numera bosatt i Jakobstad. Ahlgren har gett ut tre böcker: Isotopia (2018), När jag var elva visste jag allt (2019) och Hur kärlek fungerar (2022).

Kärven

Litteraturpriset Kärven delas ut av Svenska Österbottens litteraturförening ur fonden Nadeschda Martinoffs fond till Hagar Olssons minne. Priset tilldelas österbottniska författare som utmanar konventionerna genom sitt skapande och vågar gå sin egen väg.

Kärven är både en symbol för den österbottniska identiteten men också för kärvhet i sitt skapande. Att våga vara svår, karg, besvärlig och omild. Känner Emma Ahlgren igen sig i den här beskrivningen?

– Ja, absolut! Jag har alltid upplevt ett utanförskap. Men jag har kanske också velat vara utanför. Jag har alltid ifrågasatt mycket och upplevt som barn att det kanske inte har funnits utrymme för mig. Jag hoppas att det har blivit bättre. Jag försöker i alla fall med mina barn att uppmuntra ifrågasättandet.

– Men jag tror att det alltid kommer att finnas människor som upplever sig vara utanför och vi alla upplever kanske att det finns rum som vi inte har tillträde till. Så det är kanske universellt också.

Utbildad konstnär

Emma Ahlgren har studerat konst men alltid skrivit, först vid sidan om konsten men sedan allt mera. Någonting hon har själv funderat över.

– Jag startade i skrivandet, sen kom jag bort från det och sen hittade jag tillbaka till skrivandet medan jag studerade konst. Är jag författare? Är jag konstnär? Är jag poet? Är jag illustratör? Det finns så många olika benämningar. Men bildkonstnär och författare är de namn som jag använder mest.

Ahlgrens böcker handlar ganska mycket om barn, barndom och att vara människa, mamma, kvinna, ofta lite obehagliga, mörka, tycker hon själv.

– Men ändå tycker jag också att det finns främst humor. Ofta, när jag läser mina texter, om jag skrattar vet jag att det finns någonting som jag kan jobba vidare på.

Trygga djur

Hennes senaste diktsamling har fokus på det djuriska i människan och det mänskliga i djuret. Hur kom hon på det tema?

– Jag är uppvuxen på en mink- och rävfarm i Pedersöre strax före laman, depressionen, slog till. Jag har spenderat många timmar i pälshuset och i skugghusen. Väldigt starkt kände jag redan som barn till den här problematiken kring sällskapsdjur och så kallade produktionsdjur och varför det är en skillnad.

Jag har alltid haft lättare att umgås med djur än med människor

Emma Ahlgren

– I min tidigare barndom var det ganska turbulent i familjen och jag upplevde en stor otrygghet. Och därför blev djuren, våra sällskapsdjur, en enorm trygghet för mig, speciellt hundar och katter. Det är där det börjar.

Emma Ahlgren har 2012 fått Arvid Mörne-priset som tilldelas unga författare som inte tidigare har blivit publicerade. Nu får hon sitt första ”riktiga” pris. Är det kanske ändå författarskapet som nu drar det längsta strået bland hennes kreativa strävanden?

– Ja, på sätt och vis. Jag fick min examen för tre år sedan, 2020. Första året efter det hade jag två utställningar på mindre gallerier. Men jag märker att det är skrivandet som tar över. Nu har jag också fått ett arbetsstipendium för mera skrivande.

– Det är dit jag dras men ständigt tycker jag att jag skulle vilja måla mera. Jag skulle vilja teckna. Det finns alltid där. Och jag kan ju göra det också. Det är inte någon som stoppar mig. Men jag märker nu att jag mer och mer hamnar i skrivandet.