Kommentar: Petra Ståhl är Hangös första kvinnliga stadsdirektör – står staden också inför ett maktskifte i politiken?
Sällan har man sett en sådan politisk enighet i valet av stadens högsta tjänsteman som när Hangö fick sin första kvinnliga stadsdirektör.
Hangö är att gratulera. Petra Ståhl är den första kvinnan någonsin som blir stadsdirektör i Hangö.
Också Petra Ståhl är att gratulera för jobbet i en av Finlands mest spännande och dynamiska städer. Hangö står inför många utmaningar men har också många värdefulla styrkor att utveckla. Det är också en stad där globala makrotrender rätt ofta syns, inte minst nu i och med det geopolitiska världsläget.
Det här stadsdirektörsvalet har varit speciellt i fråga om en effektiv process och den politiska enigheten. För en gångs skull verkade beslutsfattarna verkligen vara överens om en hurdan ledare de vill ha för staden. Målmedvetenheten syns i allt från en rapp tidtabell till den tydliga styrningen. För en som är intresserad av jämlikhet och representation känns det också som att det är på tiden att Hangö får en kvinna som stadsdirektör - även om kön eller genus inte ska spela någon roll.
Men låt oss backa bandet lite.
Efter att avgående stadsdirektören Denis Strandell i våras meddelade att han ämnar gå i pension, satte stadsstyrelsen genast i gång en rekryteringsprocess som skötts med fast hand. Efter två gallringar hade man vaskat fram två kandidater, båda med en täckande meritförteckning och erfarenhet från offentlig förvaltning: Åbobon Stefan Strandberg, direktör för TE-tjänster och Vichtis näringslivsdirektör Petra Ståhl, bosatt i Lojo.
Stadsfullmäktige satte till och med in ett extra möte med enda ärende att välja ny stadsdirektör 14.11.
Valet klubbades av på en halv timme
Partistrukturen och det största partiet i förvandling?
Enigheten i valet väcker en hel del tankar om partiernas inbördes relationer och balansen i beslutfattandet.
När vi synar det politiska narrativet i sömmarna, verkar det som om det sker ett regimskifte i Hangös långvariga SFP-dominans. SFP är fortfarande det största partiet i fullmäktige, men högerorienterade uppstickare som Samlingspartiet, Sannfinländarna och Kristdemokraterna nafsar maktpartiet i hasorna. Tillsammans börjar de vara så starka, att SFP inte längre automatiskt kan räkna med att driva en vinnande högerpolitik utan deras stöd.
Utöver det brottas SFP i Hangö med samma identitetsproblematik som partiet har på det nationella planet. För väljarna är det kanske inte längre helt tydligt var de står i språkfrågan. I Hangö har partier tacknämligt nog lyckats värva flera nya unga ledamöter, till exempel Mathias Bilenberg, Hannes Gustafsson, Edward Lindfors och Mats Dannberg. Ändå verkar ingen av dem öppet flagga för svenska frågor, utan de verkar trygga i den än så länge levande tvåspråkigheten.
Förstås är det också ett strategiskt vägval partiet kämpar med överlag. Ju snabbare isflaket smälter, desto viktigare framstår det att föra en anpassningspolitik för att inte verka bråkig och bli lämnad i kylan. Hur folk kommer att rösta på SFP i framtiden är intressant, då den traditionella väljarkåren naturligt glesnar i leden. Tvåspråkiga väljare kan knappast förväntas vara lika partitrogna som den gamla finlandssvenska stammen, vilket öppnar upp fältet.
Av hävd har SFP i Hangö varit njugga med att lyfta fram sina kvinnliga medlemmar. Även om partiet genom tiderna haft flera profilerade och modiga ledamöter, har det varit glest med topposter för dem. Kanske kan man dra slutsatsen att ledningen valt att spegla väljarnas förmodade väljarbeteende - kvinnor röstar på kvinnor och män medan män främst röstar på män?
Minnen av 4 tidigare direktörer
Arvi Suvanto, en folklig ledare som gjorde ett hästjobb med att anpassa det svenskspråkiga fiskeläget Hangö till en tvåspråkig industristad.
Tom Axberg, en dynamisk företagsorienterad ledare, som hade förmånen att jobba under en expansiv fas i Hangös historia. Under hans tid rätades riksväg 25 ut och breddades och rederiet Superfast Ferries inledde passagerartrafik mellan udden och kontinenten.
Jouko Mäkinen, en bildad och samarbetsorienterad kommunal förvaltare. Under hans tid påbörjades långköraren med Hjallis hus och hotellprojekt på Grandtomten, Fabriksudden och Drottningberg som Regatta Resorts sedermera tog över.
Denis Strandell, Hangös nuvarande stadsdirektör. En av de mest färgstarka direktörerna, vältalig och driven. Jobbat med att utveckla bland annat ekonomin, turismen och aktiv i frågor som har att göra med företagande.
Vänsterförbundet är av tradition jämlikt. Där gör Birgitta Gran ett styvt jobb med att fylla den tomma platsen partikollegan Raili Peni lämnade med sin plötsliga död. Hanna Varpalahti skulle gärna få ta mer plats, för hon besitter kunskapen, väljarnas förtroende och är dessutom bra på svenska.
De Gröna skulle utan vidare föra fram sin kvinna vid sidan av Teemu Köppä om rösterna skulle räcka till för omval. Gröna i Hangö är också det parti som tydligt talar för miljön, en framtidsfråga i och med klimatförändringen.
De Obundna har för tillfället bara en ledamot i fullmäktige, vilket försvagar deras politik och frågan är snarast vad som händer med fritänkarna i nästa kommunalval.
Samtidigt är Hangö så litet och frågorna så nära folket att partierna står varandra nära i många frågor, vilket också kan vara bra med tanke på helheten.
Tre kvinnor i ledningen
I och med att fullmäktige valde Petra Ståhl till ny stadsdirektör, har Hangö nu en makttrio bestående av kvinnor: stadsfullmäktiges ordförande Aila Pääkkö, kanslichef Hanna Höglund och stadsdirektör Petra Ståhl.
Både i valet av kanslichefen och stadsdirektören rådde enighet över partigränserna. Det bådar gott för Hangöborna.
Förhoppningsvis kan staden lägga en del av besvärens och misstänksamhetens tid bakom sig och fokusera på sakfrågor. Det känns också som att den nya organisationen kan starta från ett rent bord. Det här känns säkert bra också för personalen inom staden.
Återstår att se hur den nya trion tar sig an jobbet med att leda och utveckla staden – förutsättningarna verkar i alla fall lovande.
16.11.2023 klockan 17.09 Preciserades i mötesreferaret att det var protokolljusterarna som räknade rösterna, inte kanslichefen, hon övervakade räkningen.