NHL-kolumnen: Vilsna bossar, tränarlotto, ilsken media och hysteriska fans – beror Kanadas 30-åriga Stanley Cup-torka på trycket i dagens värld?
I våras hade det gått 30 år sedan senaste kanadensiska lag vann Stanley Cup. Om ett drygt halvt år till fyller torkan 31. Att ett NHL-lag baserat i Kanada skulle vinna titeln 2024 är närmast utopi. Trycket blir för mycket.
Den sanslösa evighetsshowen i Edmonton finns på agendan i veckans avsnitt av Yle Sportens NHL-podd – varför är Oilers så vilse? Avsnittet kör igång med en utförlig Colorado Avalanche-analys.
Därför har Colorado ingen orsak att dra i nödbromsen ännu – men i Edmonton hjälper kanske inte ens att de gjorde det
Det antagligen felaktigt underkända målet som hade gett Calgary Stanley Cup-titeln 2004 kan diskuteras för evigt. Ett annat beslut där och det hade ”bara” gått 19 år sedan senaste kanadensiska lag fått fira titeln som har mytiska dimensioner hockeyns hemland.
Nu är det istället så att Montreal Canadiens osannolikt framgångsrika förlängningsparad i slutspelet 1993 (tio OT-segrar på raken) är senaste gången Lord Stanleys gåva till ishockeyn landat hos ett lag från landet som på många olika sätt dominerar hela grenen.
Svårare att nå fram tycks det också bli hela tiden för Kanadas egna lag. Efter att Calgary, Edmonton och Ottawa tog sig till final tre säsonger på raken har endast Vancouver, 2011, och Montreal, 2021, lyckats avancera till sista paret.
Varje organisation och varje säsong är såklart unik, men kan det finnas en grundorsak till titeltorkan i Kanada?
Undertecknad vill föreslå att orsaken är trycket, stressen, kraven. Okärt barn har många namn.
Monstret i rummet
Ledarna, tränarna och spelarna i Kanadas NHL-lag lyckas aldrig nå ett tillstånd där de inte skulle vara mitt inne i någon typ av kris eller på väg mot följande. Media och fansen pumpar kristänket in i organisationerna och de som borde kunde avvärja trycket gör allt bara värre.
Resultatet blir ett självmatande monster som slukar alla möjligheter till långsiktigt strategiskt arbete. Fast just det är vad organisationernas talande huvuden påstår sig hålla på med.
Alltså: när de högsta operativa cheferna klär på sig sina snyggaste kostymer och bedyrar inför kameror och mikrofoner att man jobbar enligt en stark vision och litar på sin organisation kan man starta timern.
Då år det i regel bara dygn eller veckor tills huvuden börjar trilla.
Tränarträsket
Vanligtvis är det coachen som får gå. Det är såklart på det sättet logiskt att han är den lättaste biten att byta ut och bär det principiella ansvaret för hur laget spelar. Så mycket annan logik hittar man inte alltid när det gäller att välja och byta tränare.
Just nu är det Edmonton Oilers som är djupast inne stormens öga. De femfaldiga Stanley Cup-mästarnas ”superstyrka” är att spela tränarlotto. Kris Knoblauch blev i början av veckan Edmonton Oilers tionde coach sedan starten av säsongen 2009–2010.
Coachlistan med start 2009 är lång, osammanhängande och har bara egentligen en gemensam nämnare: alla gubbar på listan är först och främst hockeytränare. Förutom då Ralph Krueger som tog över VD-jobbet i Premier League-klubben Southampton efter tiden i Oilers.
Inte heller Calgary Flames eller Vancouver Canucks har visat upp någon speciell enhetlig vision i sina val av tränare. Darryl Sutter och Bruce Boudreau kanske inte var riktigt vad man väntade sig under 2020-talet i NHL-lag med blicken riktad framåt.
Och Winnipegs ex-tränare Paul Maurice torde vara den enda NHL-coachen någonsin som mitt under en säsong själv hoppar av på grund att han – enligt egen utsago – inte längre har något att tillföra laget. Ett och ett halvt år senare förde han Florida till Stanley Cup-final.
På den punkten får Toronto rena papper. När Mike Babcock sparkades 2019 plockade man in Sheldon Keefe från Torontos AHL-lag, och nu har Keefe överlevt bytet av GM.
Maximal stress leder till destruktiva beslut
Tränaren är ändå bara ett verktyg för dem med det största ansvaret: klubbarnas General Managers och deras chefer, som ofta föredrar att styra från bakgrunden. Det sägs att en GM överlever tre coacher före han själv får sparken. VD:n svarar i sin tur till ägaren.
En gemensam nämnare för de högsta operativa cheferna i kanadensiska NHL-lag är att de aldrig öppet får omstarta ett lagbygge och offra framgångsdrömmarna i några år. Så som man till exempel gjorde i Colorado.
I Kanada är ett NHL-lags chefer närmast tvungna att alltid söka framgång här och nu. Atmosfären i de kanadensiska NHL-städerna inkluderar inte tålamod. I Kanada handlar hockey om att vinna här och nu. Till och med om man aldrig gjort det.
Såklart gäller samma till en viss grad också i USA. Skillnaden är ändå enorm till Kanada, där livet ofta beskrivs som en del av ishockey.
NHL-bossarna i Kanada medger därför aldrig att det är kris på gång. Istället berättar de om hur man har en klar och tydlig plan och man tror på den valda vägen.
Att vägen inte finns på kartan och de egna navigeringskunskaperna tar en tillbaka till startpunkten håller man tyst om.
Ofta verkar det som att det praktiska ledandet handlar om att gräva in i ganska betydelselösa detaljer. Som att försäkra sig om rätt mängd med högerfattade skyttar i laget. Eller om att byta ut en spelare mot en närmast exakt kopia och tro att det gör skillnad.
Maximal stress som inkluderar att försöka förklara svart till vitt kan inte vara hälsosamt. Eller leda till annat än destruktiva beslut. En del av de absurda utläggningarna som levereras med lugnt och övertygande tonfall känns faktiskt som scener ur David Lynch-filmer.
Presskonferensen som Edmontons bossar Jeff Jackson och Ken Holland höll efter tränarbytet för några dagar sedan hörde väl till det mest skruvade man sett.
24/7/365
Att de kanadensiska NHL-lagens Stanley Cup-torka startade då den stora medie- och kommunikationsrevolutionen körde igång behöver inte vara annat än ett sammanträffande. Precis som det att kanadensiska lag verkligen vikt ner sig sedan sociala medierna tog över.
Samtidigt är det svårt att undvika tanken om att trycket som riktas mot lagens chefer, tränare och spelare från mediernas och fansens sida 24/7/365 kan knäcka vem som helst. Speciellt i omgivningar där intresset är väldigt fokuserat på en sak.
Intensiteten med vilket de kanadensiska NHL-lagen analyseras, kritiseras, hajpas och döms ut på olika plattformar av proffsjournalister, hobbyjournalister och vanliga fans torde vara svåröverträffad.
Spelare lyfts till höjderna på nolltid och begravas lika snabbt – på alla möjliga plattformar av tusentals röster.
Och när någon spelare hamnar i onåd hos fansen, kan de faktiskt driva honom ur staden. Å andra sidan när någon lyfts finns det inga gränser: som när man i Toronto trodde att den ultralångsamma dinosaurien Ryan Reaves är precis det som lagets ”själ” behöver.
Journalisterna och fansen var ändå inte de som tog beslutet om att skaffa den betydelselösa Reaves till Leafs, eller ge överskattade backen Darnell Nurse ett totalt galet kontrakt med Edmonton, eller anställa föredettingen Bruce Boudreau som coach i Vancouver.
Trycket eller slumpen?
Stackars bossar. De hittar nog ingen lugn vrå i hela Kanada för att göra sitt jobb. Kanske det i teorin är möjligt att stänga ut oljudet från medierna och fansen, men i praktiken lyckas det inte. Trycket hittar sina rutter att sippra in i medvetandet och skapa kaos i skallen.
Då sparkas tränare på basis av förhastade slutsatser, då överbetalas ett par stjärnor på bekostnad av att bygga ett lag, då finns det risker och spöken överallt. Då lyckas man aldrig bygga en helhet med styrka att klara av det där extra trycket som slutspelet skapar.
Eller så är det bara en slump att efter åtta kanadensiska titlar åren 1984–1993 är saldot noll titlar sedan dess och att inget kanadensiskt lag ens varit nära att vinna på det senaste dussinet år. Bedöm själv – forskning i ämnet lär tills vidare inte finnas.
Tack för att du läste.