Tillskruvad vardagsrealism i far och dotter Fagerudds första gemensamma pjäs

En kavalkad av tragikomiska situationer. Människor som söker efter kärlek, människor som söker efter sig själva och människor som är fullständigt besatta av sin egen vardag. Så beskriver Wasa Teater pjäsen ”Solchanser” inför urpremiären.

Den nyskrivna pjäsen är signerad far och dotter Fagerudd, Johan och Siri som också ingår i den sju skådespelare starka ensemblen.

– Äntligen, utbrister Johan Fagerudd då ordet premiär nämns. Vi väntar verkligen på publiken.

– Det här är en pjäs som kräver att det faktiskt sitter någon där för att det ska kännas helt hundra, säger Siri Fagerudd.

– Vi blev väldigt ivriga då vi fick förfrågan att skriva en pjäs tillsammans, det har vi aldrig gjort, säger Johan.

– Samtidigt var det först lite läskigt och vi undrade nog hur det skulle gå. Men nog har det ju gått helt bra, skrattar Siri.

– Jag har en mycket klok dotter som i ett tidigt skede sa ”Pappa vi kan som inte jobba hemma, utan vi måste ses på neutral mark”, Så vi skrev på varsitt håll och så träffades vi på olika cafér och pratade ihop oss. Det var riktigt trevligt, säger Johan.

Regissör Jakob Johansson tycker det har varit spännande att ta sig an materialet.

En styrka att författarna också står på scen

– Samarbetet har fungerat mycket bra under repetitionsperioden. Det har varit en styrka att ha med författarna också på scen.

– På så sätt har vi kunnat bolla idéer och se vart vi vill driva produktionen, säger Johansson.

Solchanser kan beskrivas som ett överraskande relationskollage, en underhållande betraktelse av livets skörhet med stundvis mörka undertoner.

– Tematiken är gemensam för alla scener och karaktärer, nämligen att känna sig som främling i en stad där man bott hela livet och att vara vilsen i sig själv och i sina relationer, säger Siri Fagerudd.

– Vi ville också leka lite med uttrycket att Vasa är Finlands soligaste stad. Är sol alltid något positivt? Den kan värma men den kan också bränna, säger Johan Fagerudd.

En form av terapi

Johan och Siri uppskattade att de hade lång tid på sig att skriva, skriva om och skriva på nytt.

– Vi märkte ju också att vi, eftersom vi är far och dotter, skrev av oss lite också om vår relation, säger Johan.

– Man brukar säga att teatern inte ska vara terapi för oss skådisar men jag tycker den kan ha en terapeutisk funktion, skrattar Johan.

– Men när vi skrev var vi väldigt noga med att det inte är de privata vi som står på scen, säger Siri.

– Det är väldigt viktigt att skilja på det privata och det personliga säger Jakob Johansson. Det privata kan bli ganska tungt att se på scen men det är viktigt att våga vara personlig för det är det publiken kan identifera sig med.

Johansson gillar kollageformatet och har velat ta fasta på de tvära kasten mellan olika stila av sketcher.

– Det är roligt med ett myller av karaktärer. Då får jag som regissör plocka fram det specifika i dem.

– Utgångsläget är att rollfigurerna ska kännas autentiska, de ska inte vara pastischer utan genuina. Men visst kan situationerna vara mer tillskruvade och extrema än det man ser i det vardagliga livet, säger Johansson.