Teaterrecension: Siri och Johan Fagerudds nyskrivna relationskomedi Solchanser zoomar in på hur vi gör för att undvika ensamhet

Är du inte gift? Har du inte barn? Har du ingen plan? Inget mål?

Är det så att de som blir kvar på hemorten har bäst koll på vad de vill i livet och vanligen också lyckas få det? Är Volvo, villa, vovve meningen med livet? Går du vilse om du börjar ifrågasätta det?

De här tankarna fladdrar förbi när man följer en kavalkad av 45 olika människoöden i Solchanser på Wasa Teater. Ett upplägg som snarare ger en känsla av revynummer än av en teaterpjäs. Redan det är lite absurt. Och fungerar bra.

Det absurda möter det vardagliga

Manusförfattarna – och tillika skådespelarna – Siri och Johan Fagerudd plockar ofta upp det vardagliga. Sådant som vi alla känner till, men som vanligen är för smått för att lyftas upp till konst. Hur befängt är inte det?

I relationskomedin Solchanser möter vi pensionerade läraren Sven (Johan Fagerudd) som inte klarar av att bara vara en del av publiken. Han har ju så mycket kvar att ge – och tala om.

Han får också ge ett ansikte åt den ack så vanliga kommentaren: ”Man vill ju bli underhållen när man går på teater”. Men Sven visar sig höra till dem som har relationsproblem. Eller snarare är det frun som har problem med honom.

Vi möter de som flyttade bort och nu besöker hemstaden. Skådespelaren Gustav (Siri Fagerudd) söker bekräftelse vid bardisken. Jo, jo, karriären i Stockholm flyter nog på och vem skulle väl ens ha velat ha rollen som nisse i julkalendern?

Vi möter också smått stolliga karaktärer som Kaj (Markus Lytts). Han inbillar sig att han är pappa till barnet som ex-flickvännen och hennes nye man väntar – eller han kanske är pappan?

Så mycket längtan

Karaktärerna längtar inte enbart efter partner, familj och sällskap. Kanske längtar de också hem. Vart längtar man då? Är det till danspaviljongen i Larsmo, där man träffade sitt livs kärlek? Är det att många år senare bli accepterad av klasskompisarna från gymnasietiden? Är det att hitta sin själsfrände via speeddating, sponsrad av Österbottens förbund?

Kan man vara främling i en stad där man bott hela livet? Kan man längta hem fast man aldrig har rest någonstans?

'Gick du i Övis?'

Den här pjäsen har inte regional förankring. Förankringen är lokal. Gick du i Övis? Eller bor du på Skolhusgatan i Vasa bland alla andra lärare? Jobbar du i Sundom skola?

Och det funkar att våga vara just så här lokal. Och så handlar det om Stockholm förstås. Stockholm, dit så många sökt sig i jakten på sina drömmar – inte minst Fageruddarna själva.

Under föreställningens gång blir det allt klarare att alla mer eller mindre absurda möten handlar om relationer. Och om att mota ensamheten. Även om pjäsen kallas en komedi och även om Fageruddarna tidigare ofta tangerat humor i sitt arbete, så är missionen en annan än enbart snabba skratt.

Det handlar om kufar. Om att vara styrd av mamma. Om så dåliga datediskussioner att det som publik blir jobbigt att titta på. Om hur vi tränger oss på varandra och om riskerna med att ge en karl en kram.

Till absurditeten hör att vi också får se okonventionella lösningar. Barnet med oklart faderskap kan bli ett gemensamt barn för mamma, pappa, ex-pojkvän och ex-pojkvännens mamma.

Nytt, fräscht och nutida

Det vardagliga och fragmentariska ramas in av en idérik och färgstark scenografi inspirerad av Marc Chagall och av 'kupletter'. Men föreställningen är sist och slutligen mer eftertänksam än humoristisk.

Det är något nytt, fräscht och annorlunda över Wasa Teaters Solchanser, i regi av Jakob Johansson.

På teaterscenen visas än en gång hur det är att vara österbottning – och finlandssvensk – det som vi som publik så gärna vill spegla oss i. Men nu får vi berättelser där vi kan känna igen oss själva, istället för vår farmor eller morfars far.