Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Från rockdrömmar till verklighet: Samppe och Masa har spelat tillsammans i över 30 år

Två män i läderrock utanför pub i Pargas.
Bildtext Sam Sihvonen och Martin Laine har spelat rock tillsammans sedan de var barn.
Bild: privat

Deras band The Great Oshkosh Experience talade om att bli nytt Guns N 'Roses och deras vänskap berättar om hur hårdrock och punk förändrade livet för två killar från Pargas.

Det är en sen kväll på Down Town i Åbo, någon gång kring millennieskiftet. Sam ”Samppe” Sihvonen står i en yvig pälsrock på scenen och spelar gitarrsolon och det är svårt att säga var bandet slutar och publiken börjar.

Alla i lokalen vrålar med när The Great Oshkosh Experience spelar AC/DC:s You Shook Me All Night Long och deras egen låt Ugn 6 känns som ett pistolskott.

Ölet i glasen dricks snabbt, jag minns ännu euforin, gränslösheten, kring spelningen, råkade nämligen själv vara i publiken.

Allt var ett nu, som om det inte existerade en morgondag.

Punkband på scen, 2 gånger gitarr, en gång bas.
Bildtext 20 år senare: Sivujuttu i Pargas hösten 2023: Samppe, Masa, Robin, Kimme.
Bild: Sebastian Bergholm / Yle

Sångaren Sören Strömborg älskar den här typen av rock och gillar att förvirra. I intervjuer målar han svulstigt upp att bandet skall bli ett nytt Guns N 'Roses.

Allt kring bandet är kaikilla mausteilla, all extra krydda man bara kan begära, men bakom fasaden finns fem musiker som gör det konstnärliga så bra de bara kan.

– Vi har alltid varit superambitiösa, bestämde att vi skall vara det bästa rockbandet, minns Sihvonen.

När andra gitarristen Martin ”Masa” Laine 25 år senare ser tillbaka på den här tiden minns han hur viktigt det var att ha roligt på scen, och att de spelade överallt på Åbos klubbscen.

Lyssna på Musikdokumentär - en berättelse om att växa upp med rockmusik - med låtar från killarnas mest ambitiösa band The Sheena Hyenas, men också demon med skitiga lågstadiebandet White Cross och vad som hände med rockdrömmarna:

Samppes och Masas 30-åriga rockvänskap

45:00

Hårdrock åt barnen

Samppe och Masa blev vänner redan i början av lågstadiet. De kommer från Pargas, en gruvstad som liksom resten av Finland befann sig i lågkonjunkturens grepp.

– Vi brukade cykla, fast man inte fick cykla, minns Laine.

Rätt attityd för att börja spela hårdrock med andra ord, om man är under 10 år så betyder ”breaking the law” att hitta sätt att kringgå sina föräldrars regler.

Axl Rose 1988
Bildtext Varför Axl när vi har band från Åbo?
Bild: Kevin Estrada/Shutterstock/All Over Press

I sin mammas skivhylla hittade Sihvonen Led Zeppelins tvåa, och föll genast för elgitarrsoundet. När Laine var fem år bandade en barnvakts brorsa en kassett med Kiss åt honom och via sin storasyster kom band som Slaughter och Skid Row in i bilden.

När Nirvanas Nevermind kom 1991 påverkades Pargas liksom resten av världen av det nypunkiga soundet.

Band från betydelsefulla rockstäder:

Seattle: Nirvana, Pearl Jam och Alice in Chains

Los Angeles: The Bangles, Bad Religion och Guns N 'Roses

Manchester: Joy Division, The Smiths och Happy Mondays

Olympia: Bikini Kill, Bratmobile och Sleater-Kinney

Göteborg: Broder Daniel, Sarah Klang och Håkan Hellström

Pargas: White Cross, Heartbreak Stereo och Bubbeli

Redan då finns det många fina rockband i staden, som dessutom ibland låter killarna hänga med i replokalen och känna stämningen kring att spela i band.

De snickrar leksakselgitarrer åt sig i slöjden, ställer sig på sina pulpeter och river av solon. Riktiga instrument skaffas, för att nå det sound de strävar efter.

The Sheena Hyenas live.
Bildtext Samppe och Masa i något av det roligaste de någonsin gjort, bandet The Sheena Hyenas.
Bild: Janne Wass

Med bandet White Cross skriver de rifftung musik, och en låt, som märkligt nog låter som en föregångare till Beastie Boys Sabotage.

Påminner inte den skitiga pojkrösten innan målbrottet om Beastie Boys nasala rappande? Vem vet, men i dokumentären kan man höra låten Jäbä, om ett pargasbarn som inte äger mycket och som går på Malmen.

Kanske ett eko av hur ett barn uppfattade stämningarna i lama-Finland?

Föräldrarna stöttar killarnas musikhobby, ser till att det finns mat och låter dem träna i basisten Stelle Granholms rum,

– … alltså där han sov, minns Laine.

Man på scen med gitarr. Sjunger i mikrofon.
Bildtext Masa Laine
Bild: Sebastian Bergholm / Yle

Nu heter bandet Disaccord, och är politiskt. Varför gör de rika ingenting åt miljöförstörelsen, frågas det på en låt som känns märkligt up to date och som finns dokumenterad på ett släpigt kassettband.

Killarna hittar mera punk, målar sina citymarketmartens, färgar sina hår, klär sig enligt tidens grungemode (nyckelord: långkalsare) gör rastor åt Stelle, tatuerar sig.

– Lyckligtvis tog jag min första när var jag 17 så jag undvek de värsta tribalerna, säger Sam Sihvonen.

Punk i Pargas

Kanske 25 år efter att Oshkosh var ett av Åbos rockscens mest sprakande band åker jag till Pargas. Det är en sen lördag och Harrys pub kokar.

Någon i publiken vrålar White Stripes 7 Nations Army, flera gånger.

Masa och Samppe står på scen igen tillsammans, med sitt punkband Sivujuttu som är aktivt i Åboregionen. De sjunger om 1993, hur stora vi sku bli, och sin lilla hit, Sen på somarn.

Män står vid en skog, solglasögon, armarna i kors. Bistra miner.
Bildtext På sommaren i Pargas.
Bild: Sebastian Bergholm / Yle

Det är lika vilt som när jag såg dem för nästan ett kvarts sekel sedan. Och tajt, jag tänker på västkustpunk som Descendents, som är otroligt välspelat och energiskt.

Det är egentligen inte konstigt, i synnerhet bandet The Sheena Hyenas som de hade i mitten av 2000-talet satsade på sound, struktur och ett otroligt disciplinerat låtskrivande.

Men bandet släppte sitt fina album i ett skede när vardagen, familj och studier drog medlemmarna åt olika håll. Väldigt få hörde skivan.

– Det suger, men vi dödade den själv, minns Sihvonen.

Två gitarrister på scen, Sjunger också.
Bildtext Samspelta i över 30 år, men Sihvonen spelar också med bandet Kärmes och Laine har ett ”mies ja kitara-projekt”: Marty the Random Guy.
Bild: Sebastian Bergholm / Yle

Trots att de aldrig blev miljonärer, som de drömde om som små, har de fortsatt göra så kvalitativ musik som möjligt.

Publiken, och bandet för den del, har blivit äldre, men distade gitarriff är fortfarande en anledning att gå ut och ha det kul.

Kanske blir musiken till och med ärligare och bättre när man slutar tänka att den skall leda en någonstans?

Samppe och Masa har spelat tillsammans nästan hela sina liv, deras vänskap bygger på den gemensamma musiken.

– Vårt spelande är nästan symbiotiskt, analyserar Samppe.

I Musikdokumentär hör du om en över 30 årig rockvänskap, om vad som händer när drömmarna om ett genombrott inte infrias, och vad som hjälper en att rikta om de egna ambitionerna så att kärleken till rockmusik inte går förlorad.

Samppes och Masas 30-åriga rockvänskap

45:00

Mer om ämnet på Yle Arenan

Diskussion om artikeln