Hoppa till huvudinnehåll

Sport

Erika Jänkä på träning med försvarsmaktens träningsgrupp.

Dagen då allt vände

Erika Jänkäs kropp fungerar inte som den borde. Nu vet landslagsskidskytten varför.

Minen är bister, svaret på frågan hur träningen gick amper.

– Helt skit.

Sportliv besöker skidskyttelandslagets testdag i Vuokatti. Erika Jänkä kliver av rullskidbandet och mätapparaturen visar detaljerad information om bland annat hennes puls och hastighet samt mattans lutning.

För Jänkä är ytterligare ett värde av speciell vikt. Hon plockar fram telefonen.

Erika Jänkä kollar på sina testresultat på telefonen under landslagsläger i skidskytte.
Bildtext Sensorn på armen matar konstant in blodsockervärdena i appens databas.
Bild: Janne Isaksson / Yle

Någonting är på tok, träningarna biter inte. Sannolikt har det att göra med sjukdomen som uppenbarade sig under dramatiska omständigheter förra vintern.

Diabetes är en utmanade diagnos för en toppidrottare. Det senaste året har stundvis varit obehagligt och ovisst – men samtidigt erbjudit en eventuell nyckel till genombrottet.

– Nu i efterhand är det lätt att se kopplingen mellan min diabetes och flera av de jättemärkliga sakerna som drabbat mig. Men då förstod vi ingenting.

I Sportliv berättar Erika Jänkä om livet som toppidrottande diabetiker – samt hur storebrors död ledde in henne på yrkesbanan som möjliggör den helhjärtade satsningen:

Skrämmande kollapsen gav svar på mystiska gåtorna - Erika Jänkä och toppidrottarens kamp mot diabetes - Spela upp på Arenan

Läkarens dom: Karriären är över

Hochfilzen, Österrike, den 10 december 2022. Damernas jaktstart i skidskyttevärldscupen.

Erika Jänkä ger sig iväg, men kommer aldrig i mål. Istället lämnar hon stadion i ambulans.

– Jag kände mig jättebra före tävlingen och det fanns inga som helst tecken på något märkvärdigt. Men det blev en dag som förändrade min karriär och mitt liv.

Efter det första stående skyttet svartnade det för ögonen och hon sjönk ner i snön.

När jag vaknade tänkte jag att vad är det nu igen. Vad har jag för fel? Inte borde väl toppidrott vara riktigt så här brutalt.

På sjukhuset noterade läkarna häpnadsväckande höga blodsockervärden. Diagnosen var diabetes. Konsekvensen av detta, som de österrikiska läkarna presenterade, lät ännu mer chockerande.

– De menade att jag aldrig kommer att kunna idrotta på toppnivå mera, berättar Jänkä som upprörd ringde upp Finlands landslagsläkare Katja Mjösund.

– Hon dementerade det fullständigt, vilket var en enorm lättnad. Jag var inte redo att sluta.

En månad senare var hon tillbaka i världscupen. Kroppens chocktillstånd var upptäckt, behandlingen inledd, och Jänkä otålig på att återvända. Nervositeten överskuggades av den enorma ivern.

– Jag var bara så lycklig att jag får fortsätta göra det här, följa min passion. Jag tänkte bara att jäklar vad coolt det är. Hemma har däremot många varit rädda.

Både mamma och storebror har fått samma diagnos. Jänkä har undersökts för diabetes som barn och genomgår som elitidrottare regelbundet olika tester, men trots det kom hennes sjukdom fram först nu.

En delorsak är enligt Jänkä att testen för diabetes är så specifika och hennes variant (Mody 3) så sällsynt att det helt enkelt inte upptäckts. Trots det beskriver hon saken som mycket märklig.

Det krävdes tydligen ett otroligt alarmläge för att komma det på spåren.

Nu hoppas Jänkä att diagnosen ska erbjuda lösningar på alla gåtor som omgett karriären. Dessvärre är frågorna än så länge fler än de definitiva svaren.

Ville respektera arvet efter storebror

Hagelbössa, luftgevär, pistol. Hobby, idrott, jobb.

I dag har Erika Jänkä plockat fram geväret för att Sportliv vill filma henne röra sig i jaktmarker i Vuokatti. Kalibern blir betydligt mindre på skidskyttestadion några kilometer bort, och pistolen plockar hon fram på arbetsplatsen vid östgränsen.

Vapnet har följt med Erika Jänkä sedan praktiskt taget barnsben. Storasyster sysslade med löpskytte, lillasyster Erika tittade på och utbrast att hon minsann också vill pröva skjuta, trots att hon ännu inte ens nått skolåldern.

Storasysters exempel ledde henne också in på den militära banan och i förlängningen yrket. Liksom storebrors, vars livsöde ytterligare förstärkte Erikas vilja att följa i samma fotspår.

– Vi har alltid varit väldigt nära som familj, och ännu tätare blev det då vi förlorade en av oss.

Storasyster tände den militära lågan. När Erika gick på andra klass inledde systern sin frivilliga tjänstgöring, vilket väckte tanken: En vacker dag ska jag ta efter.

Storebror fick kämpa för att få göra sin militärtjänstgöring. Han skulle ha beviljats befrielse på grund av sin diabetes, men ville inget hellre än att rycka in. Det fick han också till slut.

När storebror senare dog i en olycka växte betydelsen av hans kamp allt större hos Erika.

”Jag ville respektera hans arv genom att sköta min plikt, vilket var en hjärtesak för honom. Han visade sån viljekraft i sin kamp att jag kände att jag vill hedra honom genom att välja samma stig.”

Det militära kom att fungera som inkörsport till arbetsplatsen, som nu gör hennes idrottssatsning möjlig. Efter årsskiftet blir hon befordrad till äldre gränsbevakare, efter fem år på posten som yngre dito vid gränsstationen i Vartius.

Medan Vartius på sistone synts i rubrikerna på grund av ryska provokationer vid gränsen har Jänkä fokuserat sig på skidskyttet. Gränsbevakningsväsendet beviljar sina toppidrottande arbetstagare 600 timmar om året – grovt taget en tredjedel av arbetstiden – för träning och tävling.

Erika Jänkä på träning med försvarsmaktens träningsgrupp.
Bildtext Försvarsmaktens träningsgrupp har framför allt under karriärens tyngre skeden varit en stor räddning, säger Erika Jänkä.
Bild: Janne Isaksson / Yle

Mystiska frågorna får svar

Världscupdebuten kom våren 2017. Förväntningarna inför nästa säsong var högt uppskruvade, men fick skrotas på grund av hälsobesvär. Samma procedur skulle komma att upprepa sig flera gånger under de påföljande åren.

Det har varit allt från rosfeber, bihålebekymmer och navelbråck till hjärtmuskel- och hjärtsäcksinflammation samt stressfrakturer och trasiga vristsenor som lett till flera operationer.

Upp på benen – och ner igen.

– I ett skede hörde jag att folk trodde jag hade slutat. Men jag kanske är lite galen, för jag har aldrig ens övervägt det.

Jänkä, 28, har deltagit i tre VM och ett OS och åkt runt på världscupen i flera säsonger, men väntar fortfarande på sitt internationella genombrott.

Nu hoppas hon den skrämmande diabetesdiagnosen samtidigt ska fungera som ett första steg framåt på karriärstegen.

Förutom Jänkä och hennes tränare Antti Leppävuori har flera läkare förundrat sig över vad som ligger bakom hennes återkommande seninflammationer och andra sjukdomar.

Tränaren Antti Leppävuori följer med Erika Jänkäs misslyckade rullskidbandspass från sidan. Träningen ger en rå men rättvis beskrivning av det senaste knappa året. För även om de nu är medvetna om sjukdomen är de självklara lösningarna få.

Det finns blygsamt med forskning kring toppidrottande diabetiker. Dessutom är Jänkäs variant Mody ovanlig och utgör endast några procent av alla diabetesfall.

– Hennes kropp reagerar inte på samma sätt som hos andra, vilket leder till överraskande situationer. Problemen är svåra att förutspå och komma loss ifrån, när ingen riktigt vet hur man löser dem, säger Leppävuori.

Allting har väl en mening.

Erika Jänkä

Medan formen hos de flesta idrottare stiger när tävlingssäsongen stakar igång har Jänkäs kurva pekat i tvärt motsatt riktning. Tränare och adept fortsätter testa sig fram.

– Vid extrem belastning räcker inte kroppens återhämtning till. Hon behöver helt enkelt mer återhämtningstid från tuffa träningar än idrottare vars kropp fungerar normalt, konstaterar Leppävuori.

Erika Jänkä lastar mat på sin tallrik.
Bildtext Som uthållighetsidrottare behöver Jänkäs kropp rikligt med bränsle och hon kan inte alltför drastiskt skruva ner på kolhydraterna, vilket i sin tur bidrar till höjda blodsockervärden.
Bild: Janne Isaksson / Yle

Jänkä äter en gliptintablett om dagen för att hjälpa sin insulinproduktion på traven. Sprutor skulle i dagsläget vara en onödigt häftig åtgärd.

Å ena sidan är hon tacksam för den lindriga medicineringen. Å andra sidan saknar hon optimala behandlingsmetoder för dels sin form av diabetes, dels överlag toppidrottande diabetiker.

Samtidigt vill hon inte se sin sjukdom som ett hinder.

– Fastän jag hellre skulle vara frisk, så jag har aldrig tänkt att jag är tvungen att ge upp något. Jag har sett människor i min familj leva ett fullt liv med diabetes. Mer vill jag se att det här kan vara svaret på alla mina frågor.

Hon fortsätter:

– Allting har väl en mening.

Diskussion om artikeln