Hoppa till huvudinnehåll

Sport

Camilla Richardsson gjorde slarvsylta av finländska maratonrekordet trots att hon har knegat på utan träningsstipendium: ”Inte lätt då man är utan lön”

Camilla Richardsson löper mot mål.
Bildtext Camilla Richardssons fokus ligger allt mer på landsvägslopp. (arkivbild)
Bild: Tapio Nevalainen / Finlands friidrottsförbund

Jag har mer att ge. Det är Camilla Richardssons självsäkra hälsing efter att hon krossat det finländska rekordet i maraton i Valencia på söndag.

Alisa Vainios förra finländska rekord var ingen match för Camilla Richardsson. Hon korsade mållinjen på 2.24.38 vilket betyder att hon nu är i en klass för sig på den finländska rankningen.

Häpnadsväckande nog så säger hon att kroppen känns hur fräsch som helst dagen efter rekordloppet.

– Jag tror inte att man springer en bra tid på maraton om man går in i väggen. I så fall är man ju väldigt trött efteråt. Ett maraton ska kännas ganska bra hela vägen och då ska man vara relativt fräsch efteråt, säger hon till Yle Sporten från flygplatsen i Barcelona.

Tog det säkra före det osäkra

Det var aldrig någon risk att Camilla Richardsson skulle löpa in i väggen i på söndag. Snarare tvärtom. Hon kände sig pigg under hela loppet.

– Under sista tian kände jag att jag borde öka men jag ville ta det på säkerhet. Det var ganska mycket på spel under sista tian så jag tänkte att jag tar tryggt det här i mål. Det är klart att jag blev trött men farten kändes komfortabel, säger hon.

– Sen då jag har mer rutin och vet hur det ska kännas så kan jag öka på farten.

Richardssons maratonsatsning har inte pågått mer än några månader. Efter sommarens bansäsong ville hon tillsammans med sin personliga tränare Jukka Keskisalo testa sina gränser och se vad hon är kapabel till på dryga 42 kilometer.

– Vi ville se om det här är en grej för mig. Mitt tidigare rekord på 2.30 är ett hyfsat resultat men absolut inte i klass med min tid på 10 000 meter. Det här var ett test för att se om jag kan komma ner på samma nivå som mitt rekord på tian. Det tycker jag att vi bevisade.

Camilla Richardsson och Jukka Keskisalo poserar.
Bildtext Camilla Richardsson utsågs till årets uthållighetslöpare av friidrottsförbundet. Till vänster hennes tränare Jukka Keskisalo.
Bild: Kimmo Räisänen / Finlands friidrottsförbund

Kan välja och vraka i EM och OS

Rekordslakten i Valencia innebär att Richardsson har ett positivt dilemma inför nästa år. Hon har nu klarat OS-gränsen för maraton och hon ligger dessutom väl till i OS-rankningen på 10 000 meter. I EM i Rom kan hon välja och vraka mellan 5 00, 10 000 och halvmaraton.

– Efter det här loppet känns det som att maraton är det vi kommer att prioritera. Men jag kommer att springa en gång 10 000 på våren. Jag vill behålla snabbheten för det skulle vara dumt att släppa den snabbheten jag har nu.

I EM i Rom i juni arrangeras inget maratonlopp. Däremot nog halvmaraton och det är en distans som hon upplever som aptitretande.

– I vilken tävling har jag chans att vara topp sex? Troligtvis är det halvmaraton. Det är en gren som borde passa mig bra, men jag väntar ännu på fullträffen på den distansen. Den skulle gärna få komma i EM.

Camilla Richardsson har nu det finländska rekordet på både 10 000 meter och maraton i sitt namn. Med tanke på den form hon visat de senaste två säsongerna så känns inte heller rekordet på 5 000 meter omöjligt.

Den utmaningen låter emellertid inte särdeles lockande i hennes öron.

– Jag är redo att droppa femman. Jag gillar inte distansen. Men det har varit lättare att nå VM på 5 000 meter i och med att det är försök och final, medan tian är en direkt final.

Ekonomin ett stort huvudbry

Camilla Richardssons år har varit en fullträff. Hon har löpt två finländska rekord, vunnit två FM-guld, fixat OS-gränsen och placerat sig på 15:e plats i VM på 10 000 meter.

Detta trots att hon har haft ebb i kassan. Friidrottsförbundet hade rekommenderat att hon skulle tilldelas ett statligt träningsstipendium, men undervisnings- och kulturministeriet gav tummen ner.

– Det var ett hårt slag. Jag hade gjort bra resultat i EM så jag var ganska säker på att jag åtminstone skulle få 10 000 euro, men jag blev helt utan. Inte är det lätt då man blir utan lön, säger hon och skrattar uppgivet.

Hur får du plus och minus att gå ihop?

– Det blir på minus. Jag har fått idrottarlön tidigare och jag har en del sponsorer men de är inte lätta att hitta. Jag får det att fungera på något sätt och så länge det är läget så fortsätter jag att satsa. Sen då väggen kommer emot så får jag väl skaffa mig ett jobb.

Med det färska finländska maratonrekordet och en OS-plats i bagaget så torde ministeriet bevilja henne träningsstipendium för år 2024.

– Jag hoppas det, men jag har lärt mig att inte ta något för givet. Det är bara att vänta nervöst tills beslutet kommer i januari.

Det beskedet får hon eventuellt i samband med nästa utlandsläger i Dulstroom i Sydafrika dit hon åker efter jul. I vår blir det ytterligare ett träningsläger i Flagstaff i Arizona innan hon börjar uppladdningen för den späckade friidrottssommaren.

Diskussion om artikeln