Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Filmrecension: Trots Timothée Chalamet är Wonka ingen succé – en vackert inslagen chokladask med oengagerat innehåll

Närbild på Wonka (Timothée Chalamet) som har en vinröd jacka, cylinderhatt och står vid ett skyltfönster och håller i ett stort papper.
Bildtext Här kommer Willy Wonka med en hatt fylld av drömmar och fantastisk choklad.
Bild: Warner Bros

Wonka är en prequel till Kalle och chokladfabriken – vacker, söt och snäll men inte den magiska chokladask man hoppats på.

Det är med högt uppskruvade förväntningar jag går in i biomörkret för att se Wonka. En dramamusikal som är en prequel till Roald Dahls älskade barnbok Charlie and the chocolate factory från 1964.

Ska vi nu få svaret på hur Wonka blev den bisarra och arroganta men alltid lika uppfinningsrika chokladfabrikören?

Att det är Hollywoods guldgosse Timothée Chalamet (Call Me By Your Name, Dune) som spelar den unga Willy Wonka gör inte saken sämre.

Eller att Paddington-filmernas skapare Paul King är regissör och har skrivit manuset tillsammans med Simon Farnaby, som också skrev manuset till Paddington 2.

Det låter som ett mycket vinnande koncept.

Willy Wonkka (Timothée Chalamet) står bredbent med en käpp i handen, lång mörkröd jacka och en cylinderhatt, runtom honom syns kvinnor som håller upp vita paraplyer där det står Wonka.
Bildtext ”A hat full of dreams” sjunger Wonka (Timothée Chalamet).
Bild: Warner Bros

Visst är det sockersött, vackert och många mycket bra skådespelare som verkligen gör sitt yttersta för att skapa en underhållningsfilm för hela familjen.

Ändå känns det som om filmen först har svårigheter att komma igång och sedan att hitta en ordentlig höjdpunkt. Det blir mycket yta men väldigt lite innehåll.

Magisk choklad och längtan efter mamma

Roald Dahls Willy Wonka är en fascinerande figur, en excentrisk enstöring, fantastisk uppfinnare men också självupptagen och nästan lite kuslig.

Men det är inte berättelsen om hur Wonka blev den han blev som filmen fokuserar på.

Istället väljer man en betydligt sötare och snällare berättelse och skildrar hur den fattiga men ambitiösa och hoppfulla Wonka anländer till en stad som kunde vara Paris, någon gång i slutet av 1800-talet eller början av 1900-talet.

Wonka bär på en dröm om att en dag kunna tillverka och sälja choklad. Och inte vilken choklad som helst, utan världens bästa choklad med magiska egenskaper.

Men han möter på massivt motstånd av stadens chokladkartell, får kämpa mot korrupta poliser, en skum präst och råkar dessutom hamna hos en riktigt elak värdshusvärdinna.

Närbild på Wonkas mamma (Sally Hawkins) som skickar iväg en slängkyss.
Bildtext Wonkas mamma (Sally Hawkins) uppmanar sin son att tro på sina drömmar.
Bild: IMAGO/Landmark Media/ All Over Press

I grunden finns ändå en längtan efter mamma, Wonkas mamma som gjorde den mest fantastiska choklad och uppmuntrade sin lilla gosse att tro på sina drömmar.

Längtan efter mamma speglas också i den unga, föräldralösa Noodle (Calah Lane) som blir Wonkas kloka hjälpreda i kampen om att öppna en egen chokladaffär.

Tredje gången Wonka

Kalle och chokladfabriken har blivit både musikal och även filmatiserats två gånger, 1971 med Gene Wilder i rollen som Willy Wonka och 2005 spelade Johnny Depp Wonka i Tim Burtons tolkning.

Närbild på Gene Wilder och Johnny Depp som Willy Wonka, båda bär hatt och kavaj och ler finurligt.
Bildtext Gene Wilder och Johnny Depp som Willy Wonka.
Bild: LANDMARK MEDIA / Alamy, Warner Bros / Peter Mountain

Timothée Chalamet gör Wonka till en pigg och finurlig ung man, full av energi och optimism. Hans sångröst är inte direkt imponerande men han kompenserar så gott det går med sin entusiasm.

Det är ändå birollerna som hela tiden hotar att bli de mest intressanta, speciellt de tre chokladaffärsmännen Slugworth (Paterson Joseph), Prodnose (Matt Lucas) och Fickelgruber (Mathew Baunton). Alla tre finns också omnämnda i Dahls bok.

Wonka (Timothée Chalamet) sitter vid ett bord och tittar på Oompa-Loompa (Hugh Grant) som står inne i en glasburk
Bildtext Se upp, snart börjar Oompa-Loompa (Hugh Grant) sjunga och dansa.
Bild: Warner Bros

Rolig är också Hugh Grant i rollen som Oompa-Loompa, men har du sett trailern har du nästan sett alla scener han är med i.

Wonka är en film där det hela tiden händer något men ändå lyckas man inte väcka någon större fascination eller skapa engagemang.

Berättelsen om Wonka känns helt enkelt väldigt tunn, det är först helt på slutet som filmen lyckas skapa en scen som känns gripande, fastän förutsägbar.

När jag går ut känns det som om jag fått en mycket vackert inslagen chokladask men inne i själva boxen enbart hittat de gamla, vanliga chokladbitarna. Jag saknar en wow-effekt.

Diskussion om artikeln