Hoppa till huvudinnehåll

Hälsa

Berättelse 65: Man måste våga möta sina rädslor

Från 2015
Uppdaterad 22.11.2015 21:45.
Tonårsflicka sitter på marken i portgång
Bild: Yle/Amanda Mylläri

Jag var 16 år. Jag skulle börja gymnasiet. Jag visste inte vad jag ville. Jag ville bara leva och ha kul. Året innan hade jag lidit av anorexi och varit tvångsinlagd på sjukhus och en ätstörningsklinik. Jag hade missat halva året av åttans årskurs, men det gjorde inget, jag klarade mig igenom nian och jag fick mina vänner tillbaka.

Jag började i ett gymnasium där jag inte kände så många. Kände att jag inte passade in.

Jag vandrade från lektion till lektion, förstod inget vad läraren pratade på timmen, allt gick in i ena örat och ut genom det andra. Jag kände mig dum. Korkad. Udda. Alla var så bra i skolan. Visst hade jag en mildare variant av dyslexi men rektorn tyckte jag var som alla andra så jag behövde ingen extra hjälp.

Plötsligt blev allt bara snurrigt, ångestfyllt. Jag levde i en egen bubbla. Jag gick ensam på lunchpaus, jag glömde bort klockan och kom försent till lektionerna. Jag började känna mig trött, omotiverad och vilsen. Vem var jag? Vart hade mina gamla vänner försvunnit? Varför kände jag mig så här konstig, annorlunda, onödig?

Jag bodde fortfarande hemma. Men jag kunde inte prata om mina känslor. Jag har aldrig gillat att prata om mig själv, det sista jag ville var att någon skulle trösta mig och tycka synd om mig. Då blev jag äcklad. Varför kunde jag inte bara ta mig själv i kragen och skärpa mig? Varför kunde jag inte vara duktig som alla andra? Varför kände jag mig så här? Vad är fel på mig?

Mer och mer började osäkerheten ta över mig. Plötsligt började jag hata mig själv. Allt jag gjorde var fel. Jag började också få panikattacker och hemska minnen, mardrömmar på natten från tiden då jag var sjuk i anorexi.

Det kändes att jag aldrig var good enough. Nu hade jag också slösat så mycket tid, energi, pengar på min sjukdom av mina föräldrar och syskon att jag kände mig värdelös och hemsk. Vi gick till flera olika psykologer, men ingen kändes rätt.

Jag gick ändå regelbundet två gånger i veckan och pratade om ingenting. Jag prövade alla slags depressionsmediciner, men de fick mig att känna mig tom, borta, förvirrad. Det kändes att jag inte hade några känslor, ingen ilska, sorg, glädje, lycka, nervositet, eller så. Jag kände mig bara trött och ångestfylld och misslyckad.

Dagarna gick. Det blev aldrig bättre. Det var samma jobbiga, trötta, ångestfyllda dagar. Ibland blev det värre, ibland orkade jag bara ligga i sängen. Aldrig blev det bättre dagar. Jag hade missat så mycket av skolan så det var onödigt att ens fortsätta tyckte jag. Och jag hade ingen ork eller vilja heller. Livslusten var borta.

Det var november och jag försökte första gången på självmord. Jag överdoserade min depressionsmedicin och skulle överdosera mig med alkohol i badrummet men mamma hittade mig. Mamma tog min depressionsmedicin och gömde den, gav endast en dos per dag. Plötsligt slutade jag ta dem och istället började jag spara på dem och samla ihop dem till nästa försök då jag inte orkade mer. Jag tänkte inte så mycket. Jag trodde det var ett alternativ.

Nästa försök till självmord var överdosering av pappas sömnmedicin. Jag blev snurrig, anfådd, panikslagen, och var tvungen att lägga mig ner. Tänkte att "nu dör jag". Jag blev så himla rädd att jag sprang ner till mamma och grät. Jag orkade inte säga något. Grät bara.

Vi tog en snabb resa jag och mamma till Spanien för att ta sol, glömma bort vardagen och se lite annat. Det gjorde så gott. Åh vad jag älskade det. Det var ingen ångest. Bara sol, pool, god mat, glada människor, spa, massage, shopping, snorklande, paddlande etc. Jag mådde så bra.

Men klart blev allt som vanligt då vi kom hem efter två veckor. Var så trött på livet och deprimerad att det inte var klokt. Hade endast en vän och hon bodde i Sverige. Jag pratade med henne varje dag, men mest om hur dåligt vi mådde. Men hon var ändå ett stort stöd till mig. Hon var min bästa vän. Verkligen. Hon var exakt likadan som jag, bara ett år yngre.

Hade arbetat som modell då och då under den här tiden. Älskade att stå framför kameran, låtsas vara någon annan än jag egentligen var. Kände att det var min grej och att jag var bra på något. Kände också att jag kunde göra min familj stolt om jag blir framgångsrik eller betala alla skulder ifall jag fick bra betalt för jobben.

Jag var 17 år. Hade aldrig varit hemifrån bara då jag var inlagd på sjukhuset och några fotbollsläger men då var alltid pappa med. Jag reste ensam till Japan. Tänkte inte så mycket, har aldrig gjort det.. tror alltid
att det är ett tillfälle som bara kommer en gång i livet och saker händer för en orsak. Jag visste inte ens riktigt hur en modell levde, tänkte att man går och fotograferas och på catwalk dagligen och har kul. Det var allt annat än
kul…

Jag hade fått mejl att jag skulle ta bussen till ett hotell där någon sedan träffar mig. Förstod inget av de japanska skyltarna men på något sätt kom jag fram till rätt hotell. Jag öppnade dörren - det luktade rök, cigarettrök. Det var stökigt, smutsigt överallt. Det låg skräp och damm på golvet och badrummet var fullt med hår.

Fick en jättestor klump i halsen. Här skulle jag alltså bo i två månader. Okej. Den andra tjejen var inte här ännu tydligen. Jag satt en stund och återhämtade mig från chocken och så var det dags att få skjuts igen. Han kunde inte mycket engelska men han sade nåt om att köra mig till agenturen. Då körde han mig igenom Tokyo till agenturens kontor. Tokyo var hemskt vackert och stort och önskade att jag fick spendera lite tid där någon gång.

På agenturen var det dags för att ta måtten runt midjan, armarna, brösten, höfterna, rumpan, låren. De talade om för mig att jag hade för bred midja. Att jag var lite för stor, att det vore bra om jag blev lite mindre och att jag blev sparkad ut om jag gick upp i vikt. Jag hade då 64 cm runt midjan och de ville att jag skulle ha under 60.

Modellvärlden visade sig vara mycket tuff. Jag fick höra att ena låret var större än det andra. Så fick mycket kroppskomplex jag fick! För att kontrollera ångesten slutade jag äta. Jag hade vaken tid eller lust. Jag överlevde på
kaffe från Starbucks. Utan mjölk, grädde, socker. Svart skulle det vara och i storlek XL om möjligt. För jag blev rädd för kalorier. En kväll var jag så hungrig att jag var tvungen att köpa mat. Köpte en sallad från kiosken utanför vårt "hotell".

Det var svårt och tungt att förstå modellvärlden och japanska kunde jag inte heller. Jag märkte hur otroligt viktigt det är att ha en vän och någon att prata med. Ångesten tog över mig. Det var den värsta veckan i mitt liv. Jag mådde så dåligt att jag inte kunde mera sova, men jag kunde inte heller stiga upp. Agenturen ringde och skrek åt mig varför jag inte är på castingarna. Jag försökte förklara att jag mådde dåligt men de sade att man ändå måste åka. Jag skypade varje dag och natt med mina föräldrar. De kunde inte något gör, de sade att allt ordnar sig. Jag skrek, grät, det rev i bröstet, jag orkade inte mer. Jag ville hem. NU.

Jag orkade inte en dag till. Mamma sa att hon skulle komma om några dagar hit. Men jag orkade inte en minut till. Så jag gjorde mitt trdje självmordsförsök. Jag orkade inte mer med mig själv. Jag var en misslyckad människa som bara orsakade problem.

Men jag räddades och kom hem och det var som om en stor tyngd hade släppts från mina axlar. Jag började hetsäta eftersom jag var äcklad över hur smal jag blivit på några veckor och för att trösta mig själv. Självklart var kroppen också hungrig. Att äta igen utan att få ångest var en otrolig känsla.

Jag vilade i några veckor och så kände jag att jag ännu var deprimerad vilket jag inte orkade en dag mera med. Jag bestämde att jag skulle ta tag i mitt liv. Jag följde med pappa till gymmet. wow... det var otroligt. Visst hade jag sprungit på springmattan flera gånger förut och varit på zumba, spinning och sånt men då jag började lyfta tyngder, använda maskiner i gymmet... det vat otroligt. En känsla som är obeskrivlig. Jag kände mig stark. Jag kände mig trygg. Bra. Grym. Accepterad. Fantastisk. Alltså herregud. Det var så fint att orka lyfta stora vikter som man aldrig trodde man skulle orkar. Känslan av att ha gjort något gott och starkt var otroligt.

Jag kände mig stark för första gången i mitt liv. Fysiskt stark. Jag blev självständig med hjälp av gymmet, jag fann en plats där jag kunde vara mig själv, där jag accepterades som jag var, dit alla
kommer för att jobba på sig själva. Jag kände att jag hade hittat livsglädjen igen. Hittat något jag mådde bra av, något som fick mig att le, skratta, något jag kunde leva för. Jag brydde fan i vad som skulle hända åt kroppen, jag åt mera och kände mig mera energisk, starkare, ståtligare. Jag gick också upp 10 kg!

Jag tog paus med modelljobbet. De sade att jag hade blivit för stor. Fuck that. Jag hade äntligen förstått att glädjen, lyckan, hälsan går ALLTID före yrket/jobbet och utseendet. Lite gjorde det ont att inte få jobba som
modell mera och alla människor som kom emot mig sade att välj modellarbetet, du är så ung och bra på det nu.

Våren 2012 dog min bästa vän. Hon hade begått självmord. Det var sista droppen för mig. Jag grät varje dag och grät och grät. Det gjorde så ont i mitt hjärta. Vi hade lovat varandra att inte lämna. Hoppar du, hoppar jag. Men jag kunde inte. Jag var så arg, besviken på henne. Jag förstod nu hur min familj skulle ha känt sig om jag gjorde samma sak. Jag förstod att det inte var ett alternativ. Jag drack mycket alkohol för att dämpa sorgen.

Sen en vecka i Åland då jag hälsade på min syster blev allt plötsligt mycket bättre. Solen, vädret, friheten, självständigheten att cykla omkring ensam, jogga en kort länk och doppa sig i havet kändes otroligt fint och skönt. Jag fick också medicin för sköldkörteln. Det kändes otroligt. Jag kände dofter, smaker, jag skrattade, kände glädje, pirr och fick gåshud av känslan av att vara glad. Det kändes så himla befriande. Jag började tro på livet igen och kände mig starkare för varje motgång som kom.

Det var en dam i ett köpcenter som gång efter gång försökte övertala mig att delta i Misstävligen Miss Model Of the World Finland. Jag gillade inte skönhetstävlingar och kände mig inte som någon bra förebild eller vacker person men orkade till slut inte mer gnälla emot och vad hade jag att förlora? Gillade upplevelser och erfarenheter. Skulle ändå inte vinna så, vi kör, tänkte jag!

Jag fick komma raka vägen till finalen och till min stora överraskning så vann jag.

Efter tävlingen försökte jag förklara för föräldrarna att jag inte ville vinna och inte ville åka till Kina för världstävlingen. Hade fortfarande trauma av det jag upplevde för mindre än ett år sedan i Japan. Ingen förstod mig och alla försökte övertala mig att åka. Jag kände mig ensam, besviken, förstörd... jag hade ingen på min sida. INGEN. Inte ens min psykolog.

Till och med min familj ville att jag skulle åka. Någon vecka efter det bestämde jag, okej jag åker, för alla andras skull. Den dagen, natten hade jag en sådan stark, överlägsen ångest som bara ville få mig att ge
upp, fly, dö. Jag kunde inte göra det. Jag kunde inte. Inte nu. Jag är inte tillräckligt återhämtad. Jag måste lyssna på mig själv. Jag och min hälsa går först. Jag vill inte åka ditt halvhjärtat och ge 10% av vad jag har. Om jag någonsin är med på någon misstävling vill jag ge mitt hela hjärta. Så jag meddelade att jag inte åker. Och jag tycker att den andra tjejen som åkte var mycket mer värddet än jag. Jag hade ju inte ens velat vinna.

Det valet var också en trappa upp högre i min självständighet och styrka. Jag kände mig så lättad, starkare och självsäkrare. Då visste jag att jag gjort rätt val.

Senare detta år dog även en annan person som var en av de viktigaste för mig, min mormor. Denna gång var jag beredd på det och var starkare att möta motgångar. Jag var med henne där varje vecka då hon blev sämre. Jag
berättade att jag älskade henne och att hon betyder allt för mig. Det kändes tryggt att lämna henne trots att hon var en stor del av mitt liv. Man kan inte låta motgångar stoppa en från att leva eller vara glad. Jag måste fortsätta.

Under dessa år har jag växt så otroligt som person och blivit starkare än någonsin. Jag har lärt mig att ingen depressionsmedicin hjälpte mig, tvärtom gjorde det nästan värre. Jag har lärt mig att man måste möta sina känslor, rädslor, ångest, svårigheter och inte gömma dem och tro att man glömmer det. Jag har lärt mig att lyssna på mig själv och inte andra. Min vilja, min hälsa, mitt välmående går ALLTID först. Du lever i denna kropp, det är ditt hus, så ta hand om den.

Formuläret är inte längre tillgängligt.

#hurmårdu

Taggar:
Till sidans topp

A-Ö: Mer från Svenska Yle