Malin Kivelä: Jag är besatt av Mars

Jag sökte mig till något extremt i mitt skrivande, säger Malin Kivelä, vars hörspel Nattvatten 3333 har premiär på onsdag i Radioteatern.

Arbetet med Nattvatten 3333 började på sätt och vis redan år 2011, då jag deltog i en twitterromantävling, berättar Malin Kivelä.

En tweet består ju av 140 tecken och twitterromanen skulle också vara högst 140 tecken lång. Lite överraskande blev min roman mycket science fiction-aktig. Den blev såhär:

"Efteråt, i det som hette skog. Silvret, ett skimmer. De två sista. En ska förälska sig, en dö. Kvarstår en minut. Det måste ske samtidigt"

Jag undrade själv varför jag valde sci-fi, som ändå är en ganska främmande genre för mig, men kom till att det hängde ihop med att jag hade varit hemma ett tag med mitt barn som hade ett medfött hjärtfel när han föddes. Plötsligt var allt jag tidigare tagit för givet osäkert och svårt att förhålla sig till. Han opererades och allt gick bra, men hela dendär tiden var en blandning av isolation och oro för mig.

Jag sökte något extremt i mitt skrivande

Jag tänker mig att jag därför sökte mig till något extremt i mitt skrivande - och hittade sci-fin.

Efter denhär perioden kände jag att jag var ganska borta från författandet, att jag hade tappat det, jag visste inte vem jag var som skribent. Jag planerade vagt att jag skulle skriva en sci-fi roman, som är poetisk, grön och lummig. Men i något skede började det kännas att ett hörspel blir bättre.

I hörspelet nämns också en marskoloni?

Jag är ju besatt av Mars. Också om jag inte har varit väldigt insatt i sci-fi så är jag en rymdnörd och följer med rymdnyheter. Jag tycker att det är ofattbart att vi lever på en liten planet i rymden. Ganska sällan talar vi om det faktum att vi cirklar omkring i det här oändliga, overkliga, eviga.

Och faktiskt - nu när jag tänker på det, så har jag länge drömt om att skriva en roman om mänskor som far till Mars.

År 3333 inger hopp

Hur kom du att välja just året 3333?

Talet såg bra ut på pappret! Och jag tänkte, kanske alltför optimistiskt, att det kommer att ta ganska många år innan mänskligheten går under på riktigt. Kanske vi kommer att kunna anpassa oss i några tusen år till.

I hörspelet var det ändå viktigt för mig att tänka att Mars finns, att det finns ett litet hopp.

Vilket är ditt förhållande till att skriva hörspel?

Jag tycker mycket om hörspel, jag tycker om radio. Det känns som ett intimt format och man behöver inte tänka på vad allt man skall visa upp och i denhär berättelsen var det ju essentiellt.

Jag tycker att det är befriande att skriva hörspel; man kan hitta på vad som helst och vet att ingen kommer att iscensätta det helt konkret i ett rum, vara tvungen att släpa dit till exempel fejkade rymdskepp och så vidare.

Och dendär rösten - jag tycker om röster, genom den kommer man så otroligt nära människan.

Skrivandet var en tidig dröm

Hur blev du författare?

När jag var liten så tyckte jag att böcker var det finaste som fanns - så det var en tidig dröm. Kort sagt älskade jag att läsa och skriva och jag romantiserade kvinnliga författaröden. Kanske letade jag efter ett sätt att leva icke-konservativt, icke-traditionellt.

Jag ville verkligen göra någonting som har någon relevans och förstås hade jag en massa att säga som världen skulle lyssna på.

En massa andra yrken har ändrat karaktär t.ex. journalistens. Upplever du att författaryrket också har förändrats?

Kärnan i författarverksamheten har väl inte förändrats; att man sitter ensam och skriver om något som är jätteviktigt för en och att det kan ta länge, att tempot är otroligt mycket långsammare än resten av världens tempo just nu.

Men förstås finns det idag krav på att man borde synas.

Ju svettigare, desto bättre

Det känns att det snabba tempot smyger sig in. Det känns nästan snuskigt att bara sitta inne och jobba på ett material. Jag får en känsla av att jag måste visa mig. Inte kan jag ju sitta inne i fem år med bara en sak!

Mina sidor uppstår i regel väldigt långsamt, så jag tänker inte i termer av att producera ett visst antal sidor per dag.

Ibland kan ett rätt ord vara värt en vecka. Jag att ratar mera än jag skriver. Mitt jobb går mycket ut på att skära ner, slipa, att ”perfektionera”.

Jag är social och aktiv till min natur, men jag märker att jag blir stressad av det här, jag söker medel att lugna ner mig och inte bli lockad av allt som står till buds.

Hur kopplar du av?

Jag rör på mig, ju svettigare desto bättre. Och min nya grej är att jag lägger mig på golvet och bara ligger där, fem minuter räcker.

Vad är ditt nästa projekt eller håller du redan på med något?

Jo, jag skriver en pjäs. Efter min senaste roman Annanstans, som var ett megalomaniskt projekt för mig, beslöt jag mig för att göra kortare saker som man kan se början och slutet av ett tag, så nu har jag skrivit mest pjäser.

Just nu håller jag på med en pjäs om Leila Korvanen, världens vanligaste kvinna, som bor i Kvarnbäcken och jobbar i Sockenbacka. Om hennes liv och hur hon möter en charmör som sedan lämnar henne för hennes enda kompis.

Denhär pjäsen bygger löst på Clarice Lispectors roman Stjärnans ögonblick från 1977, men det är min egen version.

Nattvatten sänds i Radio Vega onsdag 25.11 kl. 21.05 och söndag 29.11 kl. 15.03.