Skelett av ord blir angelägna pjäser på Textfest

Berättelsen måste finnas i replikerna, och finlandssvensk teater kunde bli bättre på att kommentera nuet. Författaren Mathias Rosenlund och journalisten Janne Strang träffades för ett samtal om hur det är att skriva dramatik, inför premiärerna av deras första egna pjäser.

- Jag har inte ätit på tre dagar, säger journalisten och den debuterande dramatikern Janne Strang.

Det är lördagskväll och vi sitter i ett litet repetitionsutrymme på Teater Viirus i Helsingfors, ungefär en halvtimme före kvällens två premiärer. Pjäsen En kropp att förbrukas är faktiskt det första fiktiva verk Strang har skrivit. Den andra pjäsen vi väntar på att få se är Mathias Rosenlunds Kopparbergsvägen 2.0. Rosenlund är hittills känd som skönlitterär författare, och det här är en pjäsversion av hans roman Kopparbergsvägen 20 som handlar om fattigdom i dagens Finland. Eller snarare är det en pjäs om debatten som uppstod kring boken, förklarar han.

- Jag är nog ganska nervös. Jag har aldrig tvivlat lika mycket på en text jag har skrivit, som på just den här monologen, säger Rosenlund.

Både Rosenlund och Strang har arbetat med sina pjäser inom ramen för projekt Reko, en treårig satsning på nyskriven finlandssvensk dramatik som stöds av Kulturfonden. Rosenlund och Strang ingick i den första årskullen av skribenter som träffades med regelbundna mellanrum och under handledning arbetade med sina texter i ungefär ett års tid. Projektet samarbetar med flera olika teatrar, bland dem Viirus, som nu i november och december sätter upp åtta stycken Rekopjäser under festivalen Textfest.

Skelett av ord att tolkas

- Min pjäs började som en kritik av säkerhetssamhällets vansinne, men nu har den utvecklats till något lite annat i regissören Rasums Slätis händer, berättar Strang om sin satir ”om individens fria vilja i det civiliserade samhället” som det heter i programbladet.

Efter den ettåriga kursen gick texten några varv via en dramaturg, tills den i höst var färdig att överräckas åt skådespelarna. Strang tycker att det var rätt skönt att bli av med texten efter att ha bearbetat den så länge.

- Jag är debutanten och de är proffsen, så jag har valt att ta avstånd i det här skedet av processen, säger Strang.

Också Rosenlund säger att det har varit skönt att luta sej tillbaka och lita på att regissören Linda Wallgren och arbetsgruppen tar vid, efter att hans monolog väl var levererad.

Både Strang och Rosenlund har orden som yrke, men att skriva för scenen var alldeles nytt för dem.

- Det nya för mej var att bygga konflikter enbart i form av monolog eller dialog. I prosan har man fler gestaltningsmöjligheter genom språket. Det har varit en utmaning, säger Rosenlund.

Han får medhåll av Strang, som förklarar att han började skriva en ganska lineär berättelse med mycket scenanvisningar och detaljer kring karaktärernas utseende och de platser där händelserna utspelar sej.

- Jag lärde mej att ta bort allt det där, så bara dialogen blir kvar, som ett skelett av ord som arbetsgruppen får tolka på sitt eget sätt. Det var otroligt befriande – men svårt, säger Strang.

I och med projektet har det blivit allt tydligare för honom vilket sug mänskor har efter en berättelse med en början och ett slut, efter karaktärer som genomgår nån slags utveckling.

- Det kunde vi också bli bättre på inom journalistiken, att berätta historier och inte bara räkna upp fakta, säger han.

Ett tomrum att fylla

Projekt Reko är ämnat som en kick för att få skribenter att våga göra något nytt.

- Jag skulle antagligen inte ha gjort det här annars, men nu känner jag att jag kunde fortsätta skriva dramatik, säger Strang.

Rosenlund påpekar att teatern är mycket mer reaktiv än till exempel skönlitteraturen, som han själv har erfarenhet av. Fördelen med teatern är att den har en möjlighet att väldigt snabbt reagera på aktuella händelser, två månader senare kan man göra konst av det.

- Jag önskar att den finlandssvenska teatern mer skulle handla om vad som händer i samhället just nu. Kanske är det ett sådant tomrumt som Reko försöker fylla, säger Rosenlund.

Klockan närmar sej sju och ute i Viirus foajé har premiärpubliken börjat samlas. Det klirrar av skumpaglas och författarna slinker iväg för att bevittna sina texter gestaltas på scenen, för allra första gången.

Tvådimensionell story blir tredimensionell origami

Några timmar senare är det två uppenbart lättade och ganska rörda dramatiker jag lyckas få tag på i premiärfestvimlet. Båda föreställningarna har väckt stor uppskattning hos publiken - själv tycker jag det är både välskrivet, sällsynt välgjort och framförallt angeläget - nu får man fira lite.

Tacksamhet och stolthet, så beskriver Janne Strang och Mathias Rosenlund sina känslor nästan i en mun. Det känns bra att se att texten verkligen fungerar på scenen och når fram till publiken, säger de.

- Fint att det finns en tilltro till den begåvning som finns och de berättelser som ännu inte har berättats på finlandssvenska, säger Rosenlund.

- Det var som om nån skulle ha tagit en stor mängd av A4-papper av min text och gjort en jättefin origami av dem. De gjorde en tvådimensionell historia till ett tredimensionellt konstverk, säger Strang.

Rekotexterna ges också ut i bokform och det kan vara spännande att jämföra författarnas originaltexter med det som publiken får se på Viirus. Och så hoppas vi såklart på ännu mer origami i framtiden, då Projekt Reko fortsätter med ytterligare två årskullar av nya dramatiker och fräscha impulser till det finlandssvenska teaterfältet.

Mathias Rosenlunds Kopparbergsvägen 2.0 och Janne Strangs En kropp att förbrukas samt sex andra pinfärska pjäser visas under Textfest, som pågår fram till den 19 december på teater Viirus. De andra dramatikerna är Kaj Korkea-aho, Sara Enholm-Hielm, Linnea Tillema, Johanna Koljonen, Tobias Zilliacus och Johanna Holmström.