Veckans Sibbe: ”Sibelius känns modern” säger tonsättaren Magnus Lindberg

”Sjunde symfonin har alltid varit fascinerande. Men mitt personliga favoritverk är sjätte symfonin. Den nappade tag i mig” säger Magnus Lindberg, en av vårt lands mest framgångsrika tonsättare.

En nära kontakt med Jean Sibelius symfonier fick Magnus Lindberg då han fungerade som pianist på kapellmästarklassen vid Sibelius-Akademin. Esa-Pekka Salonen och Jukka-Pekka Saraste hörde till dem som skulle lära sig att dirigera och Sibelius symfonier var en viktig del av utbildningen. Magnus Lindberg kände alltså till verken men som kompositör kom han till Sibelius lite senare.

Sibelius musik stod aldrig i vägen

- Det gjorde den nog inte. Min generation som började studera musik på 1970-talet var intresserad av den avantgardism som spelades i Frankrike, Tyskland och Italien. Som unga kompositörer hade vi inte någon direkt koppling till Sibelius. Däremot hade våra lärare Einojuhani Rautavaara, Joonas Kokkonen, Einar Englund och flera andra upplevt känslan av att växa upp i skuggan av Sibelius. Vi tyckte att vi inte behövde engagera oss i den frågan.

Han gick sin egen väg

Hur ser du på Sibelius musik idag?
- På 70-talet tyckte man att det var fin musik som är skriven under en annan epok. Men ju mera man har varit i kontakt med Sibelius, desto mera har han börjat kommunicera som en modern tonsättare. Det är oerhört fascinerande att se på tiden i början av förra seklet, speciellt 1910-talet före första världskriget då alla möjligheter var öppna. Sibelius gick sin egen väg precis som Arnold Schönberg, Edgar Varèse, Leos Janacek och flera andra gjorde.

Sibelius skrev mycket avancerat och samtidigt personligt

Magnus Lindberg säger att Jean Sibelius musik tilltalar tonsättare idag. Engelska tonsättare i hans egen generation känner väldigt bra till Sibelius musik och samma gäller numera också franska tonsättare. Också flera av de s.k. spektraltonsättarna, bland dem Tristan Murail och Gérard Grisey (en av Lindbergs lärare) ser i Sibelius sena symfonier intressanta exempel på hur material utvecklas.
- Sibelius skrev mycket avancerat och samtidigt personligt. Och det som tilltalar de här tonsättarna är inte tonspråket utan hur material föder material som skapar processer.

Förmågan att komprimera drama

Det är den arkitektoniska uppbyggnaden av de stora verken som är fascinerande enligt Magnus Lindberg.
- Sibelius satsade på andra saker i sina symfonier och tondikter än vad han satsade på i sin kammarmusik, i sina sånger eller i sin pianomusik. Sångerna är alltid små minioperor även om de till synes är små och enkla. Sibelius förmåga att komprimera drama är något som jag har använt mig av som utgångspunkt för flera av mina egna verk. På något sätt har det kanske lett till att det djupt nere finns en koppling till hans värld, trots att musiken låter helt annorlunda.

Magnus Lindbergs egna Sibeliusfavoriter

- Nog är det symfonierna. Och det stycke som står mig väldigt nära med sin märklighet är Tapiola. Vilket drama Sibelius lyckas åstadkomma med ett nästan minimalistiskt utgångsmaterial!

- Sjunde symfonin har alltid varit fascinerande. Men mitt personliga favoritverk är sjätte symfonin. Det är också min första kontakt med Sibelius. Jag gick i skola i Norsen och bodde på Drumsö. Varje dag steg jag av bussen vid Skillnaden och där fanns British Counsils bibliotek. Där råkade jag stöta på John Barbirollis och Hallé-orkesterns inspelningar av Sibelius symfonier. Sjätte symfonin var den som nappade tag i mig.

Sjätte symfonin får mig alltid att tänka på doften av den första snön (Jean Sibelius till Jussi Jalas 31.12.1943).