Hoppa till huvudinnehåll

Östnyland

Sune Bergström: Jag har en dröm!

Från 2015
Uppdaterad 30.11.2015 05:46.
Sune Bergström är redaktör på Svenska Yle och arbetar för Radio Vega Östnyland.
Bildtext Sune Bergström

Jag kan vid det här laget dörrkoden till Sibbo hälsocentrals sjukhus utantill efter att i ett halvt års tid besökt min gamla pappa två gånger i veckan. Personalen känner mig och ler vänligt.

När jag tittar in i patientrummen längs korridoren ser jag gamla människor som sover på rygg i sin säng med munnen på vid gavel. Man kunde tro att de alla var döda om man inte visste att de sov.

Också min pappa sover med torr, öppen mun. Löständerna och hörapparaten ligger på bordet invid sängen. Jag väcker pappa och ger honom en klunk vatten för det är svårt att tala om slemhinnorna i munnen är torra som sandpapper.

När får jag komma hem?

- När får jag komma hem?, frågar han nästan varje gång.

Jag säger att det är läkaren som bestämmer det och jag kan se besvikelsen i hans ansikte.

- Det går ingen nöd på mig här men nog skulle jag hellre sova hemma i min egen säng.

Pappa är inte den enda på avdelningen som tänker så.

Min pappa är på sjukhusets rehabiliteringsavdelning. Meningen är att patienterna skall vara där tillfälligt efter t.ex. en operation innan de får komma hem igen.

Ändå verkar det som om många likt min pappa inte längre klarar sig hemma.

Ingen matlust

Mat får patienterna mer än vad de orkar äta. Problemet är att många inte har någon matlust kvar. Inte dricker de heller tillräckligt.

När samtalet från sjukhuset kommer sent en kväll, vet jag redan vad det gäller. Pappa har somnat in för gott.

Då jag tar avsked av honom vid kistan ser jag ett utmärglat, gammalt ansikte med vidöppen mun. De sista dagarna ville pappa varken äta eller dricka.

Pengarna styr

Våra kommuners beslutsfattare tar mer än gärna fasta på de äldres önskan om att få bo hemma så länge som möjligt.

Kommunerna sparar stora summor på att närståendevårdare för en struntsumma dygnet runt, sju dagar i veckan tar hand om sin nära och kära, fastän de själva blir helt utbrända på kuppen.

Kommunens hemvårdare gör vad de hinner på en kvart innan de måste stressa vidare till följande kund.

Är det så här jag vill ha det när jag blir lika gammal och skröplig som min pappa? Nej!

Jag har en dröm

Jag har en dröm om ett närsamhälle som ger tillräckligt tid och resurser till sina äldre oberoende av om de bor hemma, i en seniorbostad eller i ett servicehem.

När framtidens hemvårdare kommer på sina dagliga besök är de inte ensamma i bilen. En assistent blir kvar hos Ida medan hemvårdaren och en annan assistent åker till grannen Emil.

Någon att prata med

Assistenten hjälper till med morgonbestyren, kokar kaffe och gröt och breder smörgåsar. Sedan sitter de tillsammans vid morgonkaffebordet. Matlusten är mycket bättre om man har någon att prata med.

Assistenten diskar undan och hjälper Ida tillbaka i sängen. Sedan hinner hen ännu skotta gången från huset till vägen snöfri innan hemvårdaren och den andra assistenten kommer tillbaka från Emil och de andra grannarna.

Det är viktigt för de äldre att varje dag få prata bort en stund med någon. Om barnen eller barnbarnen bor på annan ort kan de ringa mormor. I Sibbo använder seniorer redan nu pekplattor. Då kan de både se och höra den de talar med.

Seniorsurf
Bildtext Seniorsurf

I framtiden kan vi själva välja om vi hellre vill bo i en seniorbostad eller i ett servicehem än ensamma hemma. Hyrorna måste vara så rimliga att vem som helst har råd att bo där.

Närståendevårdare avlastas så att den de vårdar bor en vecka i ett servicehem och en vecka hemma.

Flera frivilliga behövs

Redan nu prövar Helsingfors på att erbjuda tre under 25-åriga unga att för en 250 euros månadshyra bo i servicehuset Rudolf. Villkoret är att ungdomarna trivs med människor i olika åldrar och att de förbinder sig att tillbringa 3-5 timmar i veckan med invånarna i servicehuset.

Det behövs flera frivilliga för de äldre i framtiden. Det kan vara fråga om unga personer i arbetsför ålder eller pensionärer. De ger litet av sin egen tid och får samtidigt en ny vän.

Jag har hört om familjedagvårdare som har hittat på att erbjuda dagisplats också åt en äldre person som trivs tillsammans med småbarn.

Kropp och knopp

Vårt fysiska och psykiska välmående hör till det viktigaste hela livet igenom.

I framtiden hoppas jag att det finns flera fysioterapeuter som kan göra upp motionsprogram för dem som bor hemma, på servicehem eller bäddavdelningar.

När Emil har fått sitt motionsprogram kan en assistent eller en frivillig göra övningarna tillsammans med honom. Människan är ju lat av naturen och ofta blir det inget av motionerandet om man är ensam hemma.

Vi minns det privata vårdföretaget i Sverige ”som vägde våta blöjor på guldvåg” för att ge aktieägarna så stor dividend som möjligt?

I framtiden hoppas jag att bäddpatienter med smutsiga vuxenblöjor är undantag.

I stället finns det assistenter i servicehemmen som kan hjälpa de äldre till toaletten. Redan nu finns det helautomatiska toaletter som både sköljer och torkar besökaren.

Tänk efter, hur vill du ha det på din ålders höst?