Ma ma - en livsbejakande film om bröstcancer och moderskärlek

Med humor och värme gestaltar Penélope Cruz den dödssjuka Magda. Ma Ma är ett säkert kort för den som vill gråta i biosalongen.

När kritiker kallar en film ”tårdrypande” brukar klangen vara nedvärderande. Det ordet och den klangen dyker gång på gång upp i kritiken av den spanska manusförfattar-regissören Julio Medems Ma ma.

Men om tårarna verkligen tränger fram – då har väl filmen kommit åt någonting inom oss? När jag ser Ma ma får jag torka ögonen under flera scener.

En olycka kommer sällan ensam

Magda (Penélope Cruz) har nyss fått ett sms av sin man Raúl (Àlex Brendemühl): han tillbringar semestern med en av sina kvinnliga studenter. Men gynekologen Julían (Asier Etxeandia) kommer med ett ännu värre besked. Magda har två cancersvulster i sitt högra bröst.

Dagen rymmer ändå en god nyhet. Talangscouten Arturo (Luis Tosar) från Real Madrid har upptäckt en lovande fotbollsbegåvning i Magdas tioåriga son Dani (Teo Planell).

Knappt har Magda hunnit jubla innan Arturo får det värsta telefonsamtal man kan tänka sig. Hans dotter har blivit påkörd och dött, hans hustru ligger i koma.

I återhämtningsprocessen hittar Magda och Arturo varandra. Dani får den fadersfigur han saknar.

Men när allt verkar falla på plats upptäcker Julían en svulst i Magdas vänstra bröst. Och den här gången hjälper varken operation eller kemoterapi.

Övertydligt eller generöst?

”Tillägnad kvinnorna” står det på duken i slutet av filmen. Och filmens två stora teman – moderskap och bröstcancer – är av största betydelse i många, många kvinnors liv.

Samtidigt tillhör Ma ma en särskild kvinna. Filmen lever på Penélope Cruz, på hennes närvaro och utstrålning. Det överraskar inte att Medem lär ha skrivit hela filmen inspirerad av Cruz, och att hon redan på manusstadiet aktivt deltog i arbetet med att utveckla Magda.

I övrigt är det mycket man kan rynka på näsan åt, särskilt som nordisk filmkritiker. Ma ma ligger så långt från den nordiska kärvheten som det går att komma.

Filmen visar upp precis allt som händer. Ingenting antyds, allting uttalas.

Den läkarutbildade Medem drar sig inte ens för att ordagrant gå in under huden på sina karaktärer, visa cancerceller, ett bultande hjärta, ett foster. Och i en idyllisk epilog får vi se att det till sist går just så som vi redan räknat ut att det måste gå.

Övertydligt, förvisso. Men om man är på det humöret kan man också kalla filmen generös.

Levande och lekfullt

Ma ma är fullproppad av känslor: glädje, sorg, förälskelse, moderskärlek, oro, förtvivlan, skratt och gråt.

Trots det är filmen inte patetisk, inte ens sentimental. Sorgen vägs genomgående upp av den lätt absurda, livsbejakande, vardagsnära humorn.

Livet är viktigt, döden är viktig. Men det viktiga behöver inte vara allvarligt.

Mest charmerande av allt är sorglösheten i de fritt rörliga relationerna. Förälskelsen växer fram mellan Magda och Arturo när hon genomgår cellgiftsbehandling och han nyss förlorat sin dotter och sin fru.

Osmakligt? Kanske, men också mänskligt, levande, lekfullt.

Och varför skulle Magda inte kunna gå på sexklubb tillsammans med sin gynekolog?

En ny bröstvårta i present

Helt utan ansträngning lyckas Medem också skapa trovärdiga drömsekvenser. I drömmarna stiger Magdas önskningar fram, önskningar hon ännu inte erkänner. Roller flyter ihop. Arturo ger Magda ett litet paket som innehåller en ny bröstvårta.

Bildberättandet är föga fantasirikt – men där sitter också drömscenernas styrka. De försöker inte vara någonting särskilt.

Berättelsen kunde utan vidare ha koncentrerats, och lite tankearbete hade Medem kunnat lämna åt åskådaren.

Men när den sjungande gynekologen Julían klämmer i med ännu en vemodigt svängande spansk schlager, då är jag lika rörd som Magda.