Hoppa till huvudinnehåll

Hälsa

Berättelse 66: "Hittade likasinnade på sociala medier"

Från 2015
Uppdaterad 26.11.2015 14:28.
kvinna på gatan
Bild: YLE/Petter Sandelin

Allting började redan i lågstadiet. Trots att vi var 20 i min klass så hittade jag ingen jag kände att jag riktigt klickade med.

Jag hade kompisar men jag kände mig alltid som det tredje hjulet då vi umgicks. Att jag hade en bra kompis sedan tidigare som gick i en annan skola var min räddning. Jag visste att jag hade en riktigt vän och att folk tyckte om mig. Det gjorde att jag inte tog det så hårt de gånger jag blev ett lätt byte att reta, på grund av mitt utanförskap. Men det sårade ändå och jag bestämde mig för att börja i ett annat högstadium än de andra i min klass. Jag ville bort.

Högstadiet förde med sig nya vänner som jag klickade bättre med. De visade att de faktiskt ville vara vän med mig. Tyvärr hade mina tidigare erfarenheter gjort att jag hade tvingats växa upp lite i förtid och på så vis kände jag mig mognare än mina nya vänner. I min nya vänskapskrets fick jag en mammaroll där jag redde upp deras bråk och tre år av sådant tar på krafterna.

Min klassföreståndare såg det här och talade med mig under ett utvecklingssamtal. Hon nämnde att det blir bättre. Nu skulle vi splittras då vi började vid olika gymnasium och yrkesutbildningar och vi skulle träffa nya mer liksinnade människor. Jag fick upp hoppet, men ville ändå vara på den säkra sidan så jag kollade upp andra gymnasium i Svenskfinland.

Till slut blev det ändå att jag gick i ett gymnasium i min hemstad. Mina föräldrar förstod inte varför jag skulle flytta hemifrån som 15-åring då det nästbästa gymnasiet i Svenskfinland ändå fanns två kilometer från vår ytterdörr. Jag levde på hoppet om att gymnasiet faktiskt skulle bli annorlunda. Enligt diverse lärare och studiehandledare så skulle gymnasiet innebära mycket mer frihet. Till exempel skulle vi få bygga upp vår läsordning själv och välja vilka ämnen vi ville läsa. Att jag skulle få kontrollera mitt eget liv på en helt ny nivå var spännande.

När jag väl satt i festsalen första dagen i gymnasiet tog det mig ynka fem minuter att förstå att mina förväntningar hade varit för höga. Det var samma människor runt mig. Samma klasskamrater och samma lärare. Jag hade inte fått det miljöbyte jag hade behövt. Redan i december den hösten förstod jag att jag var deprimerad.

Min depression slukade hela min gymnasietid. Ingen förstod att jag var depremerad eller så ville de inte förstå. Jag gjorde allt för att dölja att jag inte mådde bra samtidigt som allt jag ville var att bli sedd. Ibland gav jag små vinkar till mina närmaste vänner, utan resultat. Att stanna hemma från skolan kändes som det ända som ens hjälpte lite.

Jag kände mig ensam och missförstådd och det är bättre att känna sig ensam då man faktiskt är ensam än att känna sig ensam mitt bland sina bästa vänner.

Den värsta känslan var ändå att jag kände att jag inte hade kontroll över mitt eget liv. Bristen av kontroll gjorde att jag helt enkelt slutade bry mig. Hela mitt liv hade jag varit en mönsterelev som hade fått högsta betyg i allt, men nu slutade jag läsa på läxor och prov och jag reagerade inte ens då jag fick tillbaka provresultat där jag bara just och just hade blivit godkänd. Jag bara brydde mig inte.

Jag kände mig bara tom och känslokall. Det var nu som mitt självskadebeteende började. I brist på andra känslor framallade jag fysisk smärta. Då kände jag i alla fall någonting.

Det som till slut gjorde att jag blev bättre var att jag hittade liksinnade människor på sociala medier. Folk i min egen ålder och situation berättade om deras erfarenheter och känslan av ensamhet blev mindre. Efter en stund vågade jag berätta mera åt vännerna jag hade fysiskt nära också och jag hittade en bekant som hade varit deprimerad själv.

Med mina nyfunna vänners stöd började jag må bättre. Det var inte heller mycket kvar av gymnasiet så jag såg en utväg. Min nyfunna vän hjälpte mig ta steget att gå till en psykolog. Tyvärr visade det sig att den här psykologen inte var till någon hjälp alls. Första träffen bad hen mig berätta varför jag hade kommit dit och sedan brydde sig hen inte att gå djupare under resten av tiden jag gick där.

Den första träffen hade jag inte vågat berätta om mitt självskadebeteende eller något grövre än att jag hade känt mig "lite nere på sistone". Det kändes inte som att hen ville förstå någonting så jag började gå hos en kurator istället. Kuratorn passade bättre för mig och jag hade äntligen någon jag faktiskt
kunde tala med. Helt frisk var jag inte ännu. Att läsa på studentexamen kändes inte så viktigt. Jag skulle slippa bort från gymnasiet vare sig jag läste eller inte.

Sen kom sommaren då jag gick ut gymnasiet, fick studieplats på en annan ort och kände att jag äntligen hade kontroll över mitt liv. Jag flyttade hemifrån och fick börja leva livet på mina egna villkor. Förändringen och miljöbytet kom äntligen. Dagen kom då jag kände mig lycklig och jag märkte att jag inte kunde komma ihåg att jag någonsin skulle ha känt så. Lite bitterljuvt.

Min depression spökar förtfarande i mitt liv. Fastän jag inte har haft återfall i mitt självskadebeteende på länge och jag inte längre är deprimerad så finns den fortfarande kvar. Den finns kvar i andras uppfattningar om mig. Under mina studier har jag stött på människor som har gått något år över mig i gymnasiet. Då de lite försiktigt säger att de inte kommer ihåg mig därifrån blir jag så otroligt glad.

Det finns alldeles för många i min omgivning som har fel uppfattning om mig på grund av min sjukdom. De ser mig som en pessimist som aldrig tar initiativ eller som alltid drar sig ur planerna i sista sekund. De ser mig som någon som aldrig orkar hitta på något och som inte bryr sig. Det är inte jag. Det var min sjukdom. Jag är inte min sjukdom.

Snälla SE MIG.

De tips jag kan ge anhöriga är att ge den deprimerade utrymme. Det är vad jag behövde. Om det är ditt barn som vill stanna hemma från skolan en dag så kan det faktiskt vara en bra idé. Låt barnet stanna hemma, men ta reda på varför och se till att barnet kanske far till skolan nästa dag. Ibland behövde jag en dag att samla tankarna och samla kraft för att orka. Som deprimerad var jag väldigt introvert.

Något annat viktigt är att försöka se genom fasaden. Personen kanske verkar glad en dag, och den kanske till och med är det, men det betyder inte att depressionen är över. Det är en lång process och tro det eller ej, men det går att uppleva glädje trots att man är deprimerad. Glädjen är bara väldigt kortlivad.

Och sen det jag anser viktigast. Lyssna då personen talar. Det finns ofta en bakomliggande orsak till depressionen. Försök hitta den och se om det finns något i tillvaron man kan ändra på. Se också till att du ser personen och inte endast sjukdomen. Det finns någon där under all negativitet.

Formuläret är inte längre tillgängligt.

#hurmårdu

Taggar:
Till sidans topp

A-Ö: Mer från Svenska Yle