Leder körsång till ett gott finlandssvenskt socialt kapital?

Körsång är något gemensamt för många finlandssvenskar. Man sjunger tillsammans, men samtidigt finns det både en individuell och kollektiv sida i sjungandet.

Anna Edgren är musikvetare vid Åbo Akademi, hon är själv sångare och har reflekterat kring vad det innebär att ens kropp är ens instrument då man sjunger.

Det finlandssvenska sociala kapitalet är brett och gott, säger Edgren, och det har av bl.a. neurologen Markku T. Hyyppä till stor del tillskrivits körsången.

Han menar att i det kollektiva sjungandet skapas ofta en samhörighet och självkänsla som bär långt också efter att kvällens körövning tagit slut.

Fokus inom den västerländska musikvetenskapliga forskningen hade länge varit på bl.a. den skrivna musiken, manliga kompositörer och instrumentforskning, men när Edgrens nyfikenhet på mera musikpsykologiska och musiksociologiska aspekter av sjungandet hade väckts läste hon Hyyppäs texter och flera exempelvis engelska forskare som intresserade sig för (kör)sången med fokus på fysiologiska hälsoeffekter på många plan.

– För mig som sångare lät det här visserligen intressant, men jag saknade en mera musikvetenskaplig vinkling. Jag kunde inte låta bli att ställa mig luddiga och svårfångade frågor som berörde sjungandet inte bara som en fysisk utan också en psykosocial och konstnärlig, vokalt skapande process.

Alla kan sjunga

Det finns något motstridigt med sjungandet, dels kan det betraktas som något högstämt, men dels är det något demokratiskt. Alla har en röst och kan använda den på olika sätt.

Det är på samma gång konkret och abstrakt, synligt i sin kroppslighet och osynligt i och med att de sångskapande organen finns inne i kroppen.

– Jag är mitt instrument, jag kan känna det, jag kan röra det, funderar Anna Edgren och konstaterar att det sätter vissa gränser.

Om en violinist är sjuk kan hen ändå spela ganska bra, men om kroppen är förkyld så påverkar det sången.

Att sjunga är som att dansa

Anna Edgren vill luckra upp sångbegreppet, befria det från förbestämda fack och ser på sång lite som på dans.

– Rösten kan både röra och beröra medsångare och publik. Jag ser på sångljudet som en direkt rörelse.

Osynliga ljudvågor, skapas inne i mitt innersta fysiska och psykiska rum, som sedan kommer ut ur min mun och fortsätter ut mot andra, konstaterar hon.

Det här är ett perspektiv som kan befria en sångare som låser sig av de många tekniska aspekterna av sång.

Tröttnade på sin sångarroll

På frågan om vår sångröst kan berätta någonting om oss som personer vågar Edgren inte svara, men om den egna sångröstens betydelse för skapandet av en identitet säger hon:

– Jag sjöng länge i studentkör och andra sångarsammanhang som låg alt och formades som person i de sammanhangen. En sådan där laid back alt som sjöng låga stämmor, inte som sopranerna, som t.ex. ofta hade tekniskt utmanande stämmor.

Edgren tröttnade på den här rollen och började under sånglektioner utveckla sitt register uppåt, och försökte sig på annan repertoar än tidigare.

– Jag växte som sångare och individ, men till slut kände jag mig inte hemma där ändå.

– Senare blev jag diagnostiserad som kontraalt av en ny sånglärare. Det kändes som att komma hem.

Sångläraren pratade plötsligt om samma instrument, kropp och sångprocesser som jag upplevde. Andra sånglärare och medsångare hade pratat på annat sätt om sången och jag upplevde då att det var mig det var fel på, eftersom jag ofta inte alls kände igen mig eller förstod vad de pratade om.

Anna Edgren anser sig ha hittat hem och betonar att det är viktigt att man
sjunger på det sätt som man själv är bekvämast med.

Allt annat är som att ljuga för sig själv och andra, men det kan förstås ta tid att hitta sin sångkropp eller att våga välkomna den.

5 min

#minfråga: Vad betyder det att ens kropp är ens instrument? - Spela upp på Arenan