Finns julgubben, finns Gud?

Nyheten om att predikanten i Maxmo avslöjat att julgubben inte existerar påminde mig om mitt första år som filosofistuderande.

Vi satt och funderade på utsagor som ”finns Gud”, ”finns jultomten” och andra användningar av begreppet ”finns”.

Det verkade som om ordet betydde olika saker i olika sammanhang och det var ungefär dit professorn Lars Hertzberg ville komma. Filosofin i Åbo byggde på Ludwig Wittgensteinsk språkfilosofi där man genom att se på sammanhangen som ord förekommer i får syn på deras mening, vad de betyder.

Så vad betyder det att säga att jultomten inte finns? Predikanten knöt det till en fråga om vad familjer har råd med.

Då man tror på tomten så förefaller orsakssambandet vara följande: man önskar sig något och tomten hämtar/garanterar det. Med en massa reservationer vad gäller uppfyllandet av önskemålen, det vet alla barn. Ingen får allt man önskar sig.

Om man får veta att tomten, som en övermänsklig varelse, inte existerar, att det är någon hyrd tomte som delar ut presenter som någon måste ha köpt – ja den vetskapen kan inte förverkliga den ickekommersialisering av julen som predikanten önskade.

Läget borde ju vara följande: man vet att jultomten inte finns, men man vet samtidigt att man trots det hittills fått en viss mängd presenter.

Det betyder att man i fortsättningen också kan göra anspråk på samma mängd presenter. Det finns ingen orsak att presentströmmen skulle upphöra i och med vetskapen om julgubbens icke-vara.

Föräldrar kanske ljuger om julgubben för att barn skall vara glada. Det betyder att ett barns glädje är något som motiverar handlingen. Om föräldern nu skulle låta bli att ge barnet presenter skulle barnet bli ledset.

Föräldern skulle göra våld på det värde av glädje som dittills motiverat henne.

Om föräldern skulle minska på julklapparna kunde barnet, med rätta, hävda att julklapparna dittills getts för att värna om ”julgubbens idé”.

Det är svårt att se på vilket sätt den här idén i sig skulle vara en drivkraft för föräldrar i en hel kultur.

Kyrkan arbetar naturligtvis med frågor om mening och erbjuder ur sitt perspektiv ett bättre meningsbegrepp än det som konsumtion kan ge en människa.

Det är olyckligt att de inte såg att de i julgubbsinstitutionen, trots allt, kunde upprätthålla och motivera ett samband mellan goda handlingar och belöning.

Vetskapen om att presenterna i princip ges utan att barn behöver anstränga sig kan leda till mera självcentrerat beteende.

Å andra sidan, fursten i Fjodor Dostojevskijs ”Idioten” sade att sanningen skall befria oss. I och med vetskapen om att julgubben inte finns så faller också möjligheten att barn beter sig bra på felaktiga grunder bort.

Sanningen öppnar möjligheten för verklig godhet, för det goda för sin egen skull.

Dit hör kanske att ge en present åt den man älskar, ett par gånger om året i alla fall.