Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

En krigsfilm – om schack

Från 2015
Uppdaterad 04.05.2016 13:49.
Liev Schreiber och Tobey Maguire i Pawn Sacrifice

I Pawn Sacrifice blir schackspelet mellan Bobby Fischer och Boris Spasskij en avgörande sammandrabbning i kalla kriget. Spänningen är hög. Men det verkligt intressanta med Fischer schabblas bort.

Bobby Fischer (1943-2008) är en mytisk gestalt. Tretton år gammal vann han över schackmästaren Donald Byrne i ett spel som kom att kallas ”The Game of the Century”. Som femtonåring blev han officiell stormästare, som 29-åring världsmästare.

Men så lämnade han schackarenan och levde ett kringflackande, högst excentriskt liv. Sina sista år tillbringade Fischer i landsflykt på Island.

Fischers liv bjuder alltså på gott om dramatiskt sprängstoff. I centrum av Pawn Sacrifice – skriven av Steven Knight (Eastern Promises) och regisserad av Edward Zwick (Blood Diamond) – står mästerskapsspelet mot Boris Spasskij i Reykjavik 1972.

I filmen framställs spelet, liksom den marknadsfördes då det begav sig, som ett stridsfält mellan USA och Sovjetunionen mitt i kalla krigets terrorbalans.

Från Brooklyn till stjärnorna

Bobby växer upp i Brooklyn med sin ensamstående mamma, en judisk immigrant och politisk oliktänkare. Under McCarthytiden betyder detta en ständig oro för att okända bilar utanför fönstret ska vara FBI-agenter.

Den oron lever sedan vidare i Bobby (den vuxne Fischer gestaltas av Tobey Maguire). Ju större framgångar han röner, ju större stjärna han blir, desto svårare blir hans rädslor. Hans värld styrs av en judisk-kommunistisk sammansvärjning, av KGB, CIA och det militärindustriella komplexet.

När det äntligen drar ihop sig till världsmästerskapet i Reykjavik, när han äntligen ska möta sin enda värdiga motståndare Spasskij (Liev Schreiber), då når skräcken sin kulmen.

För att det alls ska bli något spel – sedan Fischer i sin oanmälda frånvaro missat den andra ronden – krävs varsam övertalningsförmåga av Fischers stödtrupp, fader Lombardy (Peter Sarsgaard) och juristen Marshall (Michael Stuhlbarg).

Samt att spelen äger rum i ett ljudisolerat hobbyrum, utan publik och tv-kameror.

Peter Sarsgaard och Tobey Maguire i Pawn Sacrifice.
Bildtext Fader Lombardy (Peter Sarsgaard) får en lektion i schackbriljans av Bobby Fischer (Tobey Maguire).

Den amerikanska sagan

Pawn Sacrifice är en variation på den amerikanska sagan – detta uttalas till och med i filmen. Den fattige gossen från Brooklyn klår mästarna, och mejar sedan ensam ner de sovjetiska schacktrupperna.

Med en sådan stigande berättelsekurva är det svårt att misslyckas. Bobby Fischer växer sig till en schackvärldens rockstjärna. Maguire är en övertygande Fischer. Hans ansikte lyser av världsfrånvänd självsäkerhet. Och rollen som udda nörd med superkrafter har han ju redan övat in, som Spindelmannen.

Filmen fångar schackspelets förtätade stämning, med pjäsernas ljud mot bordet, klockan som tickar. Vi ser serier av möjliga spelutvecklingar tecknas upp för Fischers inre öga.

Som en vän av spelet blir jag frustrerad över att vi aldrig får en chans att se spelsituationerna, aldrig får se dragen i deras sammanhang. Kanske vill Zwick undvika att publiken tappar bort sig i spelet. Nu får vi bara tro på att Fischers drag är så vackra och överraskande att stormästarna faller i gråt, stiger upp och applåderar.

Men de verkligt hängivna entusiasterna känner väl till vartenda drag från förut.

Tråkig galenskap

En irriterande aspekt av filmen är hur Fischers sinnessjukdom presenteras. Rent filmatiskt tar Zwick till dussinlösningar som extrema närbilder och ekande ljud.

Tobey Maguire i Pawn Sacrifice
Bildtext Vem lyssnar? En paranoid Fischer (Maguire).

Den stora missen är att sjukdomen får förklara det mesta av mysteriet Fischer. Att han hade svåra mentala problem är bortom varje rimligt tvivel: det är bara att lyssna på någon sen intervju med honom.

Men när den unge Fischer ställer alla sina krav på spelorganisatörerna – svart limousin, inga fotografer, en viss andel av biljettintäkterna och så vidare, och så vidare – kan han också ses som det uppkäftiga geniet som vet sitt eget värde.

Ifall den paranoida schizofrenin tonats ner hade filmen varit mer ambivalent, och karaktären Fischer varit ännu mer spännande.

Fast då hade filmen kanske tappat sitt patriotiska patos. Galenskapen fungerar som ursäkt för Fischers fullständiga självtillräcklighet och totala nonchalans inför att hela det amerikanska folket sätter sin tilltro till honom.

Utan diagnosen hade det varit svårt att hålla kvar bilden av schackmästaren som fosterlandskämpe. Nu vet han liksom inte bättre.

Ifall det finns en ironi i filmens presentation av schackspelet som en kamp mot kommunismen – då går den ironin åtminstone mig förbi.

Mer om ämnet på Yle Arenan