Jazzpianisten Vijay Iyer kan sin Sibelius

Det har varit julafton i förtid för jazzdiggare i Finland under de senaste dagarna. För en vecka sedan spelade årets mest hyllade internationella sensationsnamn, saxofonisten Kamasi Washington på klubb Circus i Helsingfors. Igår (den 7.12) uppträdde New York-pianisten Vijay Iyer med sin trio på We Jazz-festivalens öppningskonsert på Alexandersteaterns fina scen.

Det här var faktiskt Vijay IyerTtrios andra spelning i Finland inom ett halvt år då han också på Pori Jazz i somras hörde till de största dragplåstren – åtminstone för jazzpubliken.

- Vi blev inbjudna, vi kommer gärna och spelar dit vi blir inbjudna, svarar pianisten smått road när jag inledningsvis frågar hur det kommer sig att han är tillbaka efter en så här kort tid.

- Det här är vår tredje spelning i Finland, första gången var på Tampere Jazz för några år sedan, år 2011, vill jag minnas, fortsätter han. Vi har faktiskt spelat lite mer runt om i Skandinavien, men inte så mycket här, så det är ju trevligt om det börjar finnas intresse och ges fler tillfällen.

Kulturtimmen: Inslag: Intervju med Vijay Iyer

Programmet är inte längre tillgängligt

Kort introduktion

Vijay Iyer (född 1971) är alltså en pianist och kompositör från New York och han berättar att han varit med, turnerat och gjort skivor i gott och väl tjugo år vid det här laget. Innan han startade sin egen trio spelade han i band ledda av stora mästare som Steve Coleman, Roscoe Mitchell, Amiri Baraka, George Lewis och Wadada Leo Smith med flera som han räknar upp bland sina mentorer.

- På senare tid har jag också samarbetat med Henry Threadgill, Reggie Workman, Andrew Cyrille, Oliver Lake och så vidare, så jag har haft chansen att spela med och lära mig av äldre stormän i den stolta traditionen av afro-amerikansk kreativ musik.

- Det är i grunden på det sättet som jag har lärt mig att dels skapa musik och dels att också komma med gensvar och kommunicera med andra musiker direkt då det sker, när musiken skapas på scen, förklarar Iyer.

Att han dessutom har lyckats förmedla någonting eget i sin musik genom att föra fram sin identitet, sin historia och sitt eget arv och sin kunskap, det är någonting som vi har skäl att återkomma till i intervjun. Men då jag tidigare var inne på Kamasi Washington, så är jag nyfiken på att höra vad Vijay Iyer har för tankar kring dylika fenomen som ibland tenderar att uppstå och få en hel del uppmärksamhet.

”Jazzens räddare”?

Utan att at på något sätt förringa just Kamasi Washingtons insats – hans trippelalbum The Epic är utan tvekan en av årets mest fascinerande skivutgåvor – men blir inte perspektivet lite snedvridet om all uppmärksamhet riktas mot en artist, trots att det konstant händer intressanta saker på jazzfältet?

- Varje år är det någon som ska kallas ”jazzens räddare”, menar Vijay Iyer, vilket kan ha att göra med att det finns folk som tycks villa att jazzen var död, så att någon ska kunna komma och ta den tillbaka.

- Jag vet inte om den någonsin har dött, eller kanske den inte ens har varit vid liv, vad vet jag, fortsätter han med ett litet flin, men faktum är att det aldrig har varit något avbrott i intensitet eller skapandekraft på scenen under ett sekels tid eller till och med mera, men vi har bara tillgång till så mycket via inspelningar.

När Iyer hör Kamasi Washingtons musik, är det idéer och stämningar från 1960- och 70-talen som han hör; där finns ekon av souljazz-scenen i Detroit, med musiker som Stanley Cowell och Freddie Hubbard på 1970-talet. Också arvet efter Alice (och John) Coltranes och Pharoah Sanders spirituella jazz är närvarande i hans musik och på det hela återanvänder han, tar tillbaka element, som varit närvarande i jazzen i långa tider.

- En orsak till att just Kamasi Washington har fått så mycket uppmärksamhet har förmodligen att göra med att han har förknippats en hel del också med artister utanför de innersta jazzkretsarna, funderar Vijay Iyer.

Ett konstant flöden mellan jazz och icke-jazz

Att Kamasi Washington spelar på hiphop-artisten Kendrick Lamars nya skiva To Pimp a Butterfly har lyfts fram, så väl som liknande samarbeten med Flying Lotus inom experimentell elektronisk musik. Men det här inte heller någonting nytt, menar Vijay Iyer:

- Det har alltid funnits ett flöde fram och tillbaka mellan den musik som kallas jazz – som redan i sig är ett hopkok av åtskilliga stilar – och den musik som inte kallas jazz (skratt).

- Förr i tiden kunde musiker som spelade med Miles Davis också spela med Michael Jackson, inget konstigt med det. Quincy Jones spelade i Count Basies och Ray Charles orkestrar, räknar Iyer upp, och senare producerade han Michael Jackson.

Ett exempel från den samtida svarta rytmmusiken är sedan pianisten Robert Glasper, som innan han startade sitt eget Experiment-band, spelade i soulsångaren Maxwells band och med hiphop-artister som Mos Def (Yasin Bey) och Common. Så det här är definitivt ingen ny grej, utan någonting som konstant har fört musiken framåt, slår Vijay Iyer fast.

Techno med akustiska medel

Också Vijay Iyer själv har i sin musik influerats av modernare genrer. På hans nyaste skiva Break Stuff – som i likhet med Kamasi Washintons The Epic, hör till årets höjdare – har han sökt inspiration ur Detroits technoscen och tillägnar spåret Hood specifikt åt DJ:n och producenten Robert Hood.

Men det som gör låten Hood alldeles särskilt intressant är att Vijay Iyer med sin pianotrio har gått in för att återskapa det elektroniska techno-soundet helt på akustisk väg, utan samplingar och elektroniska hjälpmedel.

- Tja, det är det vi gör, vi spelar fysiska instrument i ett fysiskt utrymme. En grej angående elektronisk musik, som givetvis är självklar, men som tål att påminna om, är att man här fäster en väsentlig uppmärksamhet vid ljudet (sound) och klangen, och vidare vid den dynamiska utvecklingen av soundet.

- Så det handlar inte bara om beats, menar Iyer, utan mera om hur dessa beats låter och känns, om strukturer och mönster och om hur de utvecklas och långsamt förändrar form.

Med elektroniska hjälpmedel kan man långsamt svänga en knopp på ett filter för att stegvis förändra ljudets nyans. För Iyers trio var det en intressant utmaning att med användande av sina kroppar och akustiska instrument, åstadkomma liknande förändringar och stegvisa utvecklingar av ett mönster.

Vijay Iyer Trio - Hood (extern länk).

Det som blir betydande här är då den rätta touchen och dynamiken, att med subtila, finstilta medel blanda och åstadkomma variationer. Tyvärr fick vi inte på konserten igår se och höra hur det här fungerar i livesituation då just Hood saknades ur repertoaren igår.

Till saken hör kanske också att Marcus Gilmore, som spelar trummor på skivan Break Stuff, på gårdagens konsert var utbytt mot Tyshawn Sorey. Den senare är visserligen en betrodd arbetskumpan med Vijay Iyer sedan flera år tillbaka och kan sin sak, men har en annorlunda stil. Där Gilmores maskinmässiga exakthet lämpar sig perfekt för Hood, är Soreys stil mera explosiv och improvisatoriskt överraskande.

Improvisation och Sibelius

På scen, i konsertsituation handlar Vijay Iyers musik mycket om improvisation. Som han sade inför konserten när han introducerade sitt band, plockar han spår härifrån och därifrån från flera av sina skivor och i själva verket har man inte slagit fast någon setlist. Utan man låter helt enkelt musiken leda och se vad det blir. Oftast blir det bra, men varje kväll är ett äventyr i sig.

På så sätt är det förståeligt att We Jazz-arrangörerna varit så tända på att få hit honom. För om man här har velat satsa lite extra på engångsartade happenings och performansmässiga evenemang, så passar en Vijay Iyer-konsert in i det här mönstret som den unika upplevelse den blir:

- Vi har nog inte blivit ombedda att anpassa oss efter några särskilda önskemål, menar Iyer, men det blir nog tillräckligt speciellt ändå, vi gör vårt bästa.

Någon större kännedom om den finska jazzscenen säger sig Vijay Iyer slutligen inte ha. Men däremot visar han sig vara bekant med vår moderna klassiska eller seriösa musik och han räknar upp kompositörer som Kaija Saariaho, Magnus Lindberg och Esa-Pekka Salonen, som på olika sätt har inspirerat honom.

När jag i samma veva sedan nämner att vi faktiskt firar Jean Sibelius 150-års jubileum i år och att hans födelsedag är idag, den 8 december, blir han uppriktigt entusiastisk och drar en lite överraskande anekdot om vilket stort inflytande Sibbelius har haft:

- När jag var 12-13 år gammal spelade jag i en stor orkester, det var i själva verket violin jag började med, berättar Vijay Iyer, och jag var alltså med i en ungdomsorkester där jag växte upp i Rochester, New York.

- Och i ett helt års tid övade vi på Sibelius andra symfoni, så den kan jag faktiskt utan och innan, vartenda parti. Den kommer alltid att ha en alldeles särskild plats i mitt hjärta, den och hans violinkonsert.