Ted spelar Fallout 4 – det perfekta jullovsspelet

Ted älskar Fallout-serien och demonstrerar bland annat sina tortyrredskap och hur man kan skjuta kärnvapen på pensionärer. Benny och Susanne tittar på med skräckblandad förtjusning. Observera att spelet är F18.

Jag är ett stort fan av Fallout-spelen. Jag har spelat igenom alla ett flertal gånger och förundras ständigt över detaljer jag missat och små särdrag i spelmekaniken som gör att man orkar spela igenom samma spel flera gånger utan att tröttna. Fallout 4 var helt klart det spel som jag mest sett fram emot att spela i år.

Storyn

Du och din familj frystes ned i ett underjordiskt valv just när bomberna föll och tinas upp några hundra år senare. Allt är som förr, enda skillnaderna är att jorden har förvandlats till ett postapokalyptiskt helvete med mutanter och Mad Max-fiender och så har din bättre hälft blivit mördad och din son kidnappad. Hopi hopi, ut och rädda honom nu bara!

Det är problematiskt att ta ställning till storyn eftersom så stor del av upplevelsen egentligen handlar om vad du själv gör av den. Det är nämligen fritt fram att strunta i din kidnappade son och bara plocka upp närmaste basebollträ och smälla det i huvudet på närmaste person, robot eller mutant du hittar. Den egentliga storyn är rätt undermålig och man måste anstränga sig för att ryckas med, men alla små sidouppdrag, personer och platser du kan träffa på i ödemarken är top notch och känns som klassisk Fallout.

Känslan av att ha brutit sig in i en gammal armébunker och smyga runt en massa förkolnade lik, självmordslappar och förvirrade stridsrobotar medan 50-tals klassiker trallar ur din radio är fortfarande mycket svår att slå. Fallout-känslan finns kvar i Fallout 4.

Nya grejer

Det stora nya i Fallout 4 är settlement-systemet. Efter att man till exempel räddat en grupp med bönder från banditer så kan de gå med på att ha en som ledare. Då får man tillgång till en sorts primitiv The Sims-liknande meny där man kan bygga nya hus och ge jobb åt bönderna och så vidare. Bygger man en radiosändare så kan man locka till sig nya människor från ödemarken som vill komma och bo i ens lilla koloni.

I teorin är det här jätteroligt, och också i praktiken de första timmarna. Jag satt länge, länge och designade invecklade skyskrapor åt mina smutsiga bönder men efter några timmar så tröttnade jag. Numera bor alla människor jag räddar i något som mer liknar avancerade sommarläger med enorma regnskydd och sovsäckar för trettio personer.

En annan ny grej i Fallout 4 är systemet för vapen och utrustning. Det är nu möjligt att anpassa utrustning efter vad man har behov av. Är du en sån som vill smyga dig fram och mörda folk i smyg? Ja då är det bara att montera en ljuddämpare på din pistol. Har du just hittat ett jättebra lasergevär men din karaktär är värdelös på att använda vapen som kräver båda händerna? Då är det bara att svetsa om kolven lite och vips har du en laserpistol istället.

Det är trevligt att man nu kan anpassa sina vapen till sin egen spelstil, men samtidigt förlorar man lite av det som enligt mig gjort Fallout så speciellt – att man är tvungen att använda sig av det som finns till hands. Det gör spelet betydligt enklare. För vissa är det välkommet, men för purister kan det smaka illa.

Power armor

Fallout är inte Fallout om man inte har tillgång till power armor: enorma kärnvapendrivna stridsdräkter som får Iron Man att framstå som en ballerina.

I alla Fallout-spel så har power armor varit något som man hittat först mot slutet. Den bästa utrustningen som finns i spelet helt enkelt. Fallout 4 svänger på det här genom att ge en en rustning direkt från början. Power armor har nu en helt egen spelmekanik, det känns mera som ett fordon man kan köra än en rustning som man har på sig. Den går på bränsle och så kan alla delar ändras och bytas ut. Vissa tycker att det här är en ändring mot det bättre, personligen saknar jag hur power armor behandlades i de tidigare spelen.

Dåliga saker

Fallout 4 är ett rollspel. Det här innebär bl.a. att ens karaktär kan vara bra på vissa saker och sämre på andra. I tidigare Fallout-spel så har det här haft enorm betydelse. Är din karaktär otroligt smart så kan hen säga intelligenta saker i diskussioner eller annars bara lösa uppdrag med sin hjärna. Är din karaktär otroligt snabb så medför det liknande situationer där snabbhet spelar roll. Man har helt enkelt haft flera valmöjligheter beroende på hurudan karaktär man byggt.

I Fallout 4 så känns det helt klart som utvecklarna tagit ett steg tillbaks. Dialogerna har gjorts simplare och det finns avsevärt mindre situationer i spelet där enskilda egenskaper hos en karaktär kan ha konsekvenser. Det är synd, och det gör också att spelet känns betydligt enklare.

Kompanjonerna i spelet varierar också lite för mycket i kvalitet. Det finns några enstaka som känns som riktiga människor med positiva och negativa sidor, men majoriteten är ganska enspåriga. Till all lycka finns en hund som inte kan förstöra stämningen genom att kläcka ur sig dumma kommentarer som inte alls passar i kontexten.

Sammanfattningsvis

Fallout 4 är inte det bästa Fallout-spelet (Fallout 2 är fortfarande bäst) men det innehåller tillräckligt mycket känsla för att man ska kunna ha riktigt trevligt.

Klumpiga menysystem och föråldrad spelmotor hör liksom till, men dålig story och dialog kan man inte försvara. Men om man vet vad man får och bryr sig mer om upptäckarkänslan, fåniga outfits och att skjuta huvudet av banditer till tonerna av swingmusik så ska man definitivt spela Fallout 4.