Svetlana Aleksijevitj om sovjetmänniskan efter Tjernobyl

Den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj vill ge så kallade “vanliga människor” en röst i litteraturen. Inför varje verk har Aleksijevitj samtalat med hundratals personer om livet i och efter Sovjetunionen.

Svetlana Aleksijevitj föddes 1948 i den socialistiska sovjetrepubliken Vitryska SSR. Hennes vitryske far och ukrainska mor var lärare i byn.

Patrik Skön träffar Aleksijevitj 1998 på en tillställning som Finlands PEN-organisation ordnar.

Vitryssland med Lukasjenko håller på att isoleras. Aleksijevitj menar att demokratiseringsprocessen i Vitryssland bara sker inom intelligentian och ett mycket tunt folkskikt. I de djupa lagren finns nostalgiska sovjetmänniskor. Vitryssland har konserverat och nostalgiserat det förgånga.

När Svetlana Aleksijevitj skriver intervjuar hon. Och hon gör många intervjuer. Det dokumentära greppet har hon valt för att få så många röster och berättelser som möjligt med.

Äldre framställningsformer räcker inte till för att man skall förstå verkligheten, menar Aleksijevitj. Folket tror dessutom på den dokumentariska genren.

I Bön för Tjernobyl (1996) har Aleksijevitj samlat röster om tiden efter kärnkraftsolyckan i Tjernobyl.

Smärtan och lidandet är konst för sovjetmänniskan. Folket gömmer sig bakom lidandet och söker inga förändringar.

― Svetlana Aleksijevitj

Tjernobylolyckan är det vitryska folkets öde säger Aleksijevitj. Det är en realitet, men också en filosofi. 2,5 miljoner människor lever på kontaminerad jord, av dem 500 000 barn. De som röjde efter olyckan håller på att dö.

Men Aleksijevitj skulle också vilja skriva böcker om kärleken.

Under slutet av 1990-talet blev Aleksijevitj utsatt för trakasserier och påtryckningar av Lukasjenkoregimen och 2000 lämnade hon landet. Efter att ha bott i Paris, Göteborg och Berlin flyttade hon tillbaka till Minsk 2011.

2015 fick Svetlana Aleksijevitj Nobelpriset i litteratur.