Han skriver om det vi inte vill se

Kan kriminallitteratur sägas vara samhällelig? Eller är det bara den spännande intrigen och att de onda får sitt straff som fascinerar oss?

Skaran av svenska etablerade författare som går från skönlitteratur till kriminalberättelser har utökats med Carl-Johan Vallgren. Men till skillnad från t.ex Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril som bara använder pseudonymen Lars Kepler för sina thrillers så har Vallgren varit öppen med att det är han som är Lucifer.

Hans senaste roman innan kriminalromanerna Skuggpojken och Svinen var Havsmannen (2012). En berättelse om syskonen Nella och Robert som växer upp i Falkenberg under början av 1980-talet.

Robert är mobbad och Nella gör allt för att skydda honom. På så sätt hamnar hon i skuld till hans plågoande som verkar vara i stånd till vad som helst. Men omständigheterna ändras när en manlig sjöjungfru dyker upp.

Våldet drabbar mera eller mindre

Här finns egentligen nästan lika mycket våld som i en kriminalroman, samma utsatthet, och mörka syn på samhället. Men som läsare drabbas jag mycket mera av en syster som försöker rädda sin plågade lillebror än jag berörs av ett språk- och datageni med en bakgrund inom försvarets underrättelsetjänst som möter våld och besvarar det med ännu mera våld.

Min reaktion som läsare styrs av genren. Det betyder att jag kan lita på att huvudpersonen klarar sig även om han hamnar i verkligt svåra situationer. Varför gör det läsningen så mycket lättare?

När jag frågar Carl-Johan Vallgren om detta så har han inget svar på frågan, men säger att det har varit befriande att övergå till att skriva noir-thrillers.

Ett tvivelaktigt erbjudande

-Ja det kan du tro. Jag behövde något radikalt nytt för att överraska mig själv.

-Och sen inträffade ju den här märkliga händelsen, säger Carl-Johan Vallgren och ser hemlighetsfull ut.

Det var när han hade hämtat sina barn vid dagis och med sin treåriga son i vagn och sin sexåriga dotter i handen styrde stegen mot Kristinebergs tunnelbanestation.

Där var mycket folk och fredagsrusning. Då började dottern krångla och sade att hon ville ta trappan upp till perrongen. Det höll på att bli gräl för Carl-Johan Vallgren var ju tvungen att ta hissen med barnvagnen.

Då uppenbarade sig en 60-årig, vänlig kvinna och erbjöd sig att följa med dottern uppför trapporna ”...så kan vi vänta på din pappa och din lillebror där uppe”.

För en sekund hade Vallgren varit frestad att anta erbjudandet innan föräldrainstinkten sade tack så mycket men nej tack. För han kände ju inte kvinnan och visste inte vem hon var.

Så han tog sin motsträviga dotter med sin in i hissen och innan han hade tryckt in hissknappen började författarfantasin spinna om vad som hade kunnat hända, vad som var worst-case scenariot.

-Inom en halvminut så hade jag ett helt romankapitel i huvudet.

Har det blivit roligare på jobbet?

-Jo det har det. Först och främst så är ju deckargenren så plotorienterad. Så jag måste vara mycket, mycket mer koncentrerad på plotten, och att den ska stämma. Så det är en stor skillnad.

I den vanliga skönlittera genren så kan man ju deus-ex-machina-mässigt skicka in en helt osannolik varelse som kan förändra allting, som i Havsmannen t.ex. Men jag kan ju inte skicka in en manlig sjöjungfru i en deckare. Det fungerar inte. Hela fiktionen bara faller samman.

-Och mitt beslut med den här Danny Katz-serien var att jag skulle hålla mig inom genrens gränser. Så svårigheten där ligger helt enkelt i plotten. Med den som har kommit nu, Svinen, där slängde jag faktiskt 170 sidor för det var fel helt enkelt.

I skönlitteratur kan du skapa hela världen. Som i Den vidunderliga kärlekens historia t.ex. som du vann Augustpriset med 2002. Där kan dina huvudpersoner vandra längs stigar som du har målat träden till, så att säga. Hur mycket mera research behöver man göra för en deckare?

-Det är väl ungefär samma sak. Skillnaden är att när jag skrev Den vidunderliga kärlekens historia så fanns inte internet så man var tvungen att gå till arkiven. Idag är man ju ett knapptryck ifrån en doktorsavhandling.

Så var det inte då och eftersom det är en historisk roman så tog det en väldig massa tid i anspråk att ta reda på en massa saker. Hur såg Europa ut på 1800-talet och så?

Poängen med mina deckare är att jag vill göra det enkelt för mig. Dom ska utspela sig här och nu och de ska också utspela sig i Stockholm så att jag inte behöver göra långa researchresor.

Ett annat Stockholm

Skälet till att Svinen är så svart beror på att det är så det ser det ut om man skrapar lite på ytan i det högborgerliga Stockholm. Det är en massa misär och fattigdom och våld .

Min tanke med det här projektet var att jag kan ju inte bara sätta mig ner och skriva en deckarserie för skojs skull. Det måste finnas en tanke annars kan jag lika väl skriva någonting annat. Mänskorna i de här böckerna måste kasta skuggor och det måste finnas något slags vettig psykologi.

Själva tanken när jag väl satte igång var att det ska vara här och nu och beskriva den del av samhället som vi tittar bort från, som vi inte vill se.

Språkbegåvad halvpsykopat

Ska man skriva en bra deckare så måste man ju ha en välutrustad hjälte. I alla fall om han ska överleva flera böcker och det ska bli en serie, konstaterar Vallgren.

Katz har en bakgrund som kriminell. Han har varit hemlös i många år. När Skuggpojken inleds är han nykter narkoman sen tio år tillbaka Och så har en otrolig språkbegåvning och är ett datageni.

Men han är också halvpsykopat med dålig impulskontroll. Hans bakgrund är komplicerad med en tidigt död pappa som var judisk flykting från Österrike. Det gör att han kan röra sig i alla kretsar, både kriminella och högborgerliga, men han står hela tiden utanför och ser vad andra inte ser.

Tryck i berättelsen

Både Skuggpojken (2013) och Svinen (2015) är våldsamma, svarta berättelser där män med makt, pengar och inflytande missbrukar andra människor. Det är de hemlösas, drogmissbrukarnas och de kriminellas Stockholm som presenteras. Någon egentlig samhällskritik tycker jag inte att det är, men frågan är om thriller-genren egentligen kan ha den ambitionen. Trots allt är det ju en genre där berättandet ska löpa undan, om inte annars, så med våld.