Jonas Rönnqvist: Vem frågar ungdomarna?

Hur och när ska ungdomarna höras i beslutsfattandet? Det frågar sig SÖU:s verksamhetsledare Jonas Rönnqvist i sin gästkolumn.

I resultat från ungdomsenkäten Luppen (utförd av Åbo Akademi, ungdomsforskarna, samt SÖU) svarar 40 procent av ungdomarna i Österbotten att de vill vara med och påverka saker i den egna kommunen, i Malax och Kronoby till och med närmare 60 procent.

Bland de som inte är intresserade är orsakerna i huvudsak uppdelade i tre grupper: intresse saknas, man vet inte hur man ska gå till väga och man tror inte att beslutsfattarna lyssnar. Den fjärde gruppen anser att de inte har tid, tid brukar gå att lösgöra bara något är tillräckligt intressant.

Får ungdomar bara bestämma om fritiden?

Under de senaste åren har man i många österbottniska kommuner startat eller återupplivat ungdomsråd. Dock är det väldigt svårt att få ett grepp om i vilken utsträckning råden används av tjänstemän och beslutsfattare.

Strävan med lagen är att de unga ska kunna påverka sådant som händer i kommunen, men man kan tydligt se en koncentration kring fritidsrelaterade frågor. Att fokus ligger på fritiden sitter förmodligen ihop med att ungdomsråd oftast handhas av ungdoms- eller fritidssektorns personal i kommunerna.

I kölvattnet av detta uppstår en annan problematik. Får man inte möjlighet att ge utlåtande i relevanta frågor tappar man intresset och i värsta fall kan förtroendet för demokratin skadas. Det finns även exempel på ungdomsråd som närmast blir föreningar och evenemangsarrangörer genom att handledning och ärenden för den primärt tänkta verksamheten saknas.

Än skolan då?

Det mesta som händer i våra kommuner berör och påverkar våra unga på något sätt. Fritiden är naturligtvis en stor del av de ungas liv, men minst lika stor del är skolan. Vi kan nästan varje vecka läsa om förändringar i skolvärlden, främst indragning av skolor.

Hur många kommuner har frågat eleverna vad de tycker? Skolfrågorna borde vara ett paradexempel på något som berör kommunens unga invånare. Hur man sedan hanterar att höra de unga utan att de färgas och påverkas av sina föräldrar och andra vuxna är en knepigare fråga.

Unga ska få säga sitt, men hur?

När nu lagarna förändras och hörandet blir obligatoriskt 2017, är vi beredda på det? Mig veterligen finns inga ramar för hur man ska utkristallisera vilka frågor som kan tänkas beröra de unga.

Från finansministeriet, som deltagit i beredningen av den nya kommunallagen, säger man att unga ska ges möjlighet att ta ställning till alla frågor som har betydelse för kommuninvånarna, som till exempel välfärd, hälsa, studier och livsmiljö. Dess frågor tangerar de flesta sektorer och nämnder i en kommun eller stad.

När ska då hörandet ske? Ska modeller utarbetas för utlåtanden kring övergripande planer inom kommunen? Ska tjänstemännen i beredningsskedet av ärenden begära in utlåtanden?

Vilken är de förtroendevaldas roll i att hålla kontakt med de unga invånarna? Borde man som medlem i fullmäktige eller en nämd kräva att ärenden med en tydlig ungdomskoppling återremitteras om någon form av hörande inte skett?

Att höra unga blir naturligtvis ännu ett arbetsmoment, men förhoppningsvis kan det även bli en resurs och spara i någon annan ända. Om lagens strävanden ska uppfyllas på ett bra sätt kommer dock en förändring i nuvarande arbetssätt att krävas i många kommuner.

Vi möts på webben

Vi behöver även fundera på hur vi kan närma oss ungdomarna. För dem är befintliga mötessätt och fysiska möten på många vis föråldrade. De unga finns, debatterar och fattar beslut i chattar, forum och appar online. En fungerande plattform där alla kan mötas behövs.

Att låta ungdomarna komma till tals och påverka är viktigt. Det motverkar utanförskap, förbättrar samhället och ger förhoppningsvis ungdomar större anledning att stanna kvar på sin hemort. Det man själv är med och bygger upp får man automatiskt en större respekt för.

Jonas Rönnqvist
Verksamhetsledare SÖU