45 år - årets bästa film
För fyra månader sedan såg jag en film som heter 45 Years. Sedan dess har jag sett minst 45 andra filmer. Men vidhåller: 45 Years är årets bästa film. Utan tvekan.
Kate (Charlotte Rampling) och Geoff (Sir Tom Courtenay) är ett strävsamt gammalt par som bor i ett gammalt vackert hus på landet. Ett hus fyllt av gemensamma drömmar och minnen. Ett hem där man läst och levt, umgåtts och trivts.
Ett hem fyllt av värme.
Så varför skulle inte Kate och Geoff satsa på en storslagen fest när deras 45:te bröllopsdag närmar sig?
Vad skulle kunna hända som skulle kunna förändra fyra decennier av lycka?
Ingenting.
Allt.
Den perfekta konstruktionen
Upplägget är enkelt. Och genialt i all sin enkelhet. Vi lär känna personerna och vaggas varsamt in i en Lantlivsidyll vars dagar handlar om att läsa böcker och promenera med hunden.
Och just då - just när vi lutat oss bekvämt tillbaka anländer problemen. Som ett brev på posten.
Och det är i det här skedet som manusförfattaren & regissören Andrew Haigh visar prov på sin styrka. Visar hur han utgående från en novell av David Constantine lyckas visualisera en väv av starka känslor.
Återhållna sådana.
Med minitiös precision portionerar han ut dialoger och små stycken av information. Exakt så mycket som krävs för att spänningen skall sluta oss i sin starka näve. Exakt så mycket att nyfikenheten driver tittandet vidare.
Vad var det som hände innan det som händer nu?
Att kunna komprimera och vara exakt är det svåraste som finns. Vilket jag märker när jag försöker sammanfatta filmen med hjälp av fem begrepp. Vilka ord förmår fånga en upplevelse?
De perfekta skådespelarna
Charlotte Rampling och Sir Tom Courtenay har för länge sedan kunnat njuta av mängder av lovord för sina insatser, men jag skäms inte för att hämningslöst sälla mig till den lyckligt suckande skaran.
Såhär bra blir det bara när skådespelare behärskar sitt hantverk till fullo utan att tekniken kör över känslorna.
Såhär bra blir det när skådespelare förmår spela med mer än bara repliker och gester. När tonfall, blickar och tystnader fyller ut skarvarna mellan orden. Förser dem med bråddjup av mening.
Såhär bra blir det när skådespelare dessutom besitter den livserfarenhet som krävs för att ge den här typen av rollkaraktärer liv.
Såhär bra blir det.
