Kaj Arnö: Tag lika delar skärgård, sjömansliv och föräldraskap...

...och kombinera det med vin, kvinnor och sång.

I augusti när jag paddlade i Nötövattnen övernattade jag för minst tredje gången på pensionatet Backaro. Pensionatet drivs av Krister Mattsson och hans fru Nina Björksten. Gästerna är paddlare, vandrare, fotografer. För gemene naturintresserade skärgårdsturist är Nötö en idealisk destination.

Redan under ett tidigare besök hade jag sneglat på boken Backaiten, och nu när jag skulle göra jag slag i saken och köpa den, propsade Krister på att ge boken gratis.

Nåväl, det låg ett antal andra böcker före i kön på nattduksbordet, men nu har jag läst boken. Facit: Mina förväntningar överträffades med råge. Fast varför skulle inte en sjökapten från Nötö vara lika glad i att läsa och skriva som en företagare från Nagu Kyrkbacken och München? Amatörer är vi båda två.

Backaiten är välskriven, intressant och klok. Som ett litet tack har jag givit Krister en recension av boken, för jag vet av egen erfarenhet hur sällan folk kommenterar vad man skriver. Här kommer den:

Bästa Krister,

Läsnöje var det du önskade läsaren i ditt förord till Backaiten. Och det har du sannerligen givit mig! Stort tack för att du i slutet av augusti gav mig boken då jag var på paddelstråt i Nötövattnen och igen fick glädjen att övernatta på Ninas och ditt pensionat, Backaro.

Ett ännu större tack ska du ha för att du tagit dig tiden att skriva boken och på så sätt via din berättarglädje låtit andra ta del av dina livserfarenheter och allmänna filosoferingar. Där är du ett föredöme för oss andra vanliga dödliga. Man måste ju inte vara marskalken av Finland för att ha något att komma med. Det är så många livsvisdomar som går förlorade när folk inte vågar skriva som du.

I likhet med dig läser och skriver jag själv gärna. En erfarenhet jag gjort är att man som skribent sällan får höra vad läsarna riktigt tycker. De flesta säger ingenting, och det lilla man får höra är ofta väldigt kort. Din bok väckte tankar hos mig som inspirerade mig att gå ett steg längre än att säga "jo, tack, din bok var riktigt bra!" och komma med några personliga reflektioner kring vad jag tyckte.

För det första tyckte jag om ditt språkbruk. Ordet följde tanken. Tanken hade en klar struktur, i princip kronologisk men med vissa logiska avstickare. Språkets rikedom vittnade om att du flitigt sprättat upp böcker då du bekämpade tanktokigheten ombord på tankern Fanny; ett indirekt tack går därmed också till den framsynte Alandiaredaren som hade skaffat fartygets bibliotek och till alla andra som har inspirerat dig att läsa.

Ett njutbart språk är en förutsättning för att jag ska orka läsa en bok. Annars lägger jag boken åt sidan, och tar upp en annan bok. Backaiten besparades det här ödet inte bara för att ordet flödade utan att stöta på grynnor, utan också för de språkliga kryddornas skull. Jag gillade hänvisningarna till Topelius och Runeberg, till nordisk och kristen mytologi. Att skänka till Sjöberg var ett nytt uttryck för mig, men det förstod jag av sammanhanget. Däremot måste jag i Wikipedia slå upp att etter dels betyder ormgift, dels hör ihop med Ymer, Midgårdsormen och Ragnarök.

Den språkliga pärlan var ordet tarvting. Flarntäln och stentäln är också vackra ord, men dem har jag inte så mycket bruk för. Tarvting har för mig blivit praktiska ting som kan tarvas för ett annat ändamål än de skapats, utan att de måste vara gjorda av enrisbuskar. Det är inte bara i skogen man kan hitta tarvting. Och inom parentes sagt: Kommande generationer kan behöva en ordlista då de läser din bok. Snart vet folk inte varför man sprättar upp böcker, eller hur man gör när man mönstrar på.

För det andra tilltalades jag av din levnadsbana. Om ett njutbart språk är en grundförutsättning för att en bok ska bli läst, är ett intressant innehåll en annan. Nu visar din levnadsbana flera beröringspunkter med min. Jag har gener inte bara från Nagu utan också från andra orter med en framträdande roll i Backaiten (Rosala, Hitis, Vänö, Gustavs).

Jag har en farfar som var sjökapten. Jag har fått kämpa med att lära mig finska. Jag har delat din glädje i att upptäcka världen bortom Östersjön, även om just Tarragona och Libyen ännu är oupptäckta. Jag gillar vandring, fastän Jakobsvägen till Santiago de Compostela är opromenerad. Och jag har paddlat härs och tvärs i Nötövattnen i ett antal repriser. Det blir igenkännandets glädje när man läser boken.

För det tredje uppskattade jag den kombination av anspråkslöshet och självsäkerhet som din bok andades. Å ena sidan ger du dig inte ut för att vara förmer än andra. Du vet säkert mer om motorer och fiske än de flesta, men beskriver dig som en glad amatör och stadsbo. Å andra sidan har du en grundtrygghet i att våga berätta vad du tycker, och att våga stå för vad du gjort också då det rör sig om vad du själv betecknar som dumheter, inklusive missöden med sjöförklaringar, tingsrätt och grundstötningar.

Du visar karaktärsdrag som jag beundrar. Människor som aldrig ser sig göra fel vimlar det av. De har förklaringar för allt som hänt, men det handlar om efterhandskonstruktioner. För mig som läsare är det betydligt intressantare att se lite ärlig skamsenhet, för det kan jag identifiera mig med. Vem skulle nu vara stolt över allt den gjort.

Sättet du tog fram tematiken vin, kvinnor och sång var sympatiskt och avväpnande. Den enklaste lösningen hade ju varit att navigera långt bort från eventuella pinsamheter. Då hade boken blivit så mycket tråkigare. Den nästenklaste lösningen hade varit att försköna sanningen. Då hade boken förlorat i styrka och trovärdighet.

Nåväl, jag var ju inte med, så jag kan omöjligtvis veta exakt hur nära sanningen du kommit, men du skriver på ett sätt så att åtminstone jag tänker att det kunnat gå till just som du beskriver. Symbolen för detta må vara den dråpliga friarstråten i Barcelona, som tillintetgjordes av dålig orienteringsförmåga.

Jag har grubblat på hur dina barn och barnbarn kunde tänkas resonera då de läser boken. Åtminstone jag ser en far, farfar och morfar som vill sina närmaste väl, både i princip och i gärning.

Jag ser en man av kött och blod som är så säker i sitt väsen att han vågar beskriva sin stripteasedans framför en turistpublik någonstans vid Medelhavet, och lyckas göra det på ett sätt som läsaren kan identifiera sig med. Någon att vara stolt över! Att ha en enda version av sanningen, inför både barn, kvinnor och vänner, det anser jag vara något att eftersträva. Och du lyckas med detta på ett beundransvärt sätt.

Till kombinationen av anspråkslöshet och självsäkerhet hör också sättet du tar upp folk som är annorlunda än du själv. Ingen dömande fundamentalism här inte! Du ser inte ner på finnar, men sticker inte under stol med att du är stolt över att vara svensk.

Du finner styrka i din egen religiositet, men du ser hellre likheter än olikheter i Jehovas vittnens tro, du tar valda delar av tron "med en nypa salt" och du prackar inte din tro på oss andra. Och du beskriver en "godhjärtad man i Åbo med annorlunda läggning", och verkar unna honom att få bli lycklig på sitt manér, så länge som vi med kvinnotycke inte behöver bidra med att medverka personligen.

Samtidigt blir du inte tandlös. Du förklarar att terrasser av tryckimpregnerat trä inte har något i skärgården att skaffa. Du visar ingen onödig förståelse för dåligt ledarskap hos forna chefer, utan att fördenskull förfalla i självömkan. Du reder ut varför du tycker att allt fiske borde vara fritt, och inte bara spinnfisket. Som icke-fiskare förstår jag mig ganska lite på det här, men jag uppskattar att folk vågar motivera en egen åsikt också då den avviker från omgivningens.

Du bjöd på ytterligare ett antal livsvisdomar jag vill kommentera. Främst bland dessa är din illustration av den mänskliga naturens oberoende av tid och plats. Folk är mest som folk är mest, inte minst då det gäller gränsen mellan mitt och ditt. Vems är gäddorna, vems fiskevattnet och fiskebragderna?

Du reflekterade klokt kring miljö och konsumtion. Du kritiserar avarterna av mänskligt habegär (onödiga hästkrafter, våldtäkt på naturen i form av onödig muddring och fyrhjulingar som lämnar fula spår i naturen), men bekänner att du själv i tiden har grävt ner plast, att du själv sett köpa-köpa som ett sätt att göra familjen lycklig och att du själv har en fyrhjuling (fast omgivningen gör sig lustig över att den bara har tvåhjulsdrift). Det ser jag som igen ett utslag av tilltalande ärlighet. Du medger att du ändrat dig med åren.

Glädjande är att du så tydligt beskriver din uppskattning för skärgårdens skönhet, och inte blivit blind för den. Har detta månne att göra med att du bott 35 år utanför Nötö, eller kan man beundra skärgården också om man hela tiden utsätts för dess skönhet?

Fint att du lade med en karta på sista sidan. Då kan man leta reda på Finnvik och Båtvik. Men var är Rövarviken, Klockarstenen och Strömen? Var låg campingplatsen? Nyfiken är jag också på Rävlyan, Intaget och Lammö, samt var ormbettet ägde rum. Jag tror att det personliga kan förankras på en karta, utan att magin går förlorad.

Och så hoppas jag att vi snart igen kan utbyta tankar personligen. Jag vet inte ännu när jag nästa gång har vägarna förbi Nötö, senast nästa sommar. I varje fall är också jag begiven på öl och grubblerier om livet. Men vi ska inte diskutera lagsport, det är jag lika ointresserad av som du.

Din Kaj

P.S. En backait är en person som bor på en gård som heter Backas.
P.P.S. Backaiten finns inte i alla bokhandlar, inte ens i de välförsedda. Enda säkra sättet att lägga vantarna på ett exemplar är att ta sig med m/s Eivor från Pärnäs till Nötö. Och det kan man faktiskt göra året om.