Star Wars VII – Fest i galaxen för barn i alla åldrar

Det var många som tog ut skadeglädjen redan då det meddelades att Disney köpt rättigheterna till Star Wars och kommer att fortsätta filmsagan där George Lucas lämnade den. Men tji fick de. The Force Awakens är filmseriens mest njutbara spektakel sedan 1983.

”Idag har vi en hel Star Wars-generation”, suckade den rysk-amerikanske regissören Andrej Kontjalovskij när jag intervjuade honom i Sodankylä 2008. ”Men Star Wars är inte en film för vuxna. Den är en film för barnungar!”

Och visst. I galaxvärlden är alla konflikter glasklara. De yngsta i publiken kan omedelbart skilja det onda från det goda, om inte annars så tack vare musiken. De dramatiska höjdpunkterna tar gärna formen av ljussablar som gnistrar mot varandra, eller av rymdskepp som skjuter kring sig svärmar av små röda strålar. Äventyret får J. R. R. Tolkien att framstå som James Joyce.

Men i denna barnslighet finns en kraft som drar åskådaren till sig som jedin drar till sig sitt ljussabelskaft. I den sjunde episoden, The Force Awakens, är den kraften långt starkare än den var i George Lucas andra filmtrilogi.

Skywalker försvunnen

För länge sedan i en fjärran galax har äntligen en rättfärdig regering fått makten. Men ur spillrorna av det onda kejsardömet reser sig en ny, mörk maktfaktor. Första Orden är en terrororganisation av galaktiska mått, med allt från en kanon stor som en planet till en armé av hjärntvättade storm troopers i vita pansardräkter. Och, inte minst, en svartklädd härförare, med mask för ansiktet och maskinellt förvrängd basröst.

Något som klingar bekant där?

De förbisvävande förtexterna förtäljer att den legendariske Luke Skywalker varit försvunnen i åratal. Genom en länga sammanträffanden, eller kanske snarare genom Kraftens outgrundliga vilja, ger sig storm trooper-desertören Finn (John Boyega), skräpsamlaren Rey (Daisy Ridley) och den rullande droiden BB-8 tillsammans ut i rymden för att leta reda på Luke.

Hjälp får de av ingen mindre än smugglarnas smugglare Han Solo (Harrison Ford), som vanligt ackompanjerad av Chewbaccas bröl. Och i de korta lugna stunderna mellan striderna mot mörkrets trupper bjuds biopubliken på en hel rad kära återseenden.

Rymden är fri

Med The Force Awakens är Star Wars-sagan tillbaka i en frihet den inte haft sedan åttiotalet. Under de tre senaste filmerna var riktningen given – filmerna skulle nå fram till den punkt där den ursprungliga trilogin tar vid. Denna utfyllnad av myten blev snarare en urvattning. Darth Vaders karaktär vann aldrig något djup av sin utdragna uppväxtskildring.

Nu är rymden öppen – och manusförfattarna Lawrence Kasdan (som var med om att skriva episoderna V och VI), Michael Arndt och J.J. Abrams (som också regisserar) har gjort det bästa av rörelseutrymmet. Filmen är lekfull och upptäckande, samtidigt som den naturligtvis är djupt nostalgisk.

Knappast en enda scen i The Force Awakens saknar en tydlig referens till seriens tidigare delar. Det finns inte ett element i den nya sagan som inte är en variation på ett gammalt tema.

Här finns far och son på varsin sida om gränsen mellan gott och ont, en monstruös ond ledare som håller sig i dunklet, en ung föräldralös som långsamt upptäcker Kraftens styrka. Millenium Falcon kallas för skrothög, Han Solo har ”a bad feeling about this” och över hela härligheten ljuder John Williams majestätiska musik.

Rulla och pipa

Att rulla i C3PO:s och R2-D2:s fotspår är ingen liten utmaning. Men filmens maskot, BB-8, är en av filmhistoriens mest sympatiska robotar. Den är uppbyggd genom ett slags minimering av förutsättningarna för vår empati: två rörliga bollar ovanpå varandra, med en rund sensorskärm som dominerande anletsdrag.

Droidens läten är en till ytterlighet dragen förenkling av våra emotionella signaler: olika slags stigande pip vid iver, glädje och rädsla, och sjunkande pip vid sorg och besvikelse. Det är en elektronisk variant av samma principer som i organisk form används när Chewbacca uttrycker sig.

Den som har minst gemensamt med seriens tidigare figurer är Finn, den gode rymlingen. I och med hans berättelse får vi en inblick – om än ingen särskilt genomträngande sådan – i hur mörkret värvar sina trupper. Metoderna är allt för bekanta från vår tids Boko Haram och IS.

Leka med lego

Disney har velat ge vad fansen vill ha. Och ofta träffar det rätt denna gång. Till exempel har många av rymdvarelserna en nostalgisk gummitouche istället för den sterila, digitala framtoning Lucas gick in för från och med 90-talets omarbetningar av den ursprungliga trilogin.

Viljan att vara till lags leder knappast till nydanande eller utmanande filmkonst. Men nu talar vi ju om Star Wars. Det är tvärtom befriande att de dramatiska anspråken igen är på samma legonivå som i de första filmerna. Lucas var aldrig någon Shakespeare.

Det är svårt att tro att någon kunde bli särskilt besviken på The Force Awakens. För mig känns det plötsligt inte alls så fasligt att Disney planerar att komma ut med ytterligare två, och kanske rentav med fem eller flera Star Wars-filmer under de närmaste åren.

Sagan tycks inte bli för gammal för mig – och jag tycks inte bli för vuxen för sagan.