Tillbud inte helt ovanliga i det militära

Olyckor där någon blir svårt skadad eller rent av omkommer är mycket ovanliga i Finland, uppger Försvarsmakten. Men nära ögat-situationer finns det fler av. Den slutsatsen kan man dra av de berättelser som läsarna skickade till X3M.

Signaturen ”Ett antal år sedan” berättar om två obehagliga upplevelser, dels med granater och dels med vinande kulor inblandade:

1. Första skjutningen med granatkastare, eftersom jag utbildade mig till Eldledare var vår grupp på ett avstånd på 300 meter ungefär. Granaterna föll först dit vi angav men efter ungefär 2 omgångar började granaterna komma allt närmre.. De som föll närmast var på ungefär 40-65 meters håll, smått otrevligt.
2. Anfall i stridspar. Jag fick äran att springa anfallsbanan 2 ggr eftersom vi var ojämnt antal. Första gången gick bra men senare när andra personen skulle med blev det värre. Kulorna började vina runt mitt huvud istället för mot tavlorna, dock var stampersonalen snabbt framme och kunde reda upp oredan.

Signaturen ”arme´1980” hamnade i en situation där kulan från ett gevär gick cirka en halv meter framför hans huvud:

Skjutövning på skjutbana med stormgevär och skarpa skott. Vi står i rad och alla skjuter på samma gång. Ordern var "lataa ja varmista" med geväret snett upp till vänster riktat, då lyckades den som stod bredvid mig få skottet att gå, kulan gick ca en halv meter framför mitt huvud. Officeraren blev shockad men övningen fortsattes. Det vara nära ögat det. arme´1980.

Inte alltid vapen

De flesta olyckor som inträffar i det militära är enligt Försvarsmakten sådana där vapen inte är direkt inblandade.
Signaturen ”Jäst” berättar om följderna av en sådan olycka.

Kamraten fick benet söndervridet och har nekats ordentlig ersättning. Det är ju tur att det bara är män som dör och skadas, skulle kvinnor dö och skadas av en verksamhet påtvingad av staten under fängelsehot skulle det hända mer än en notis och några tusen euro i ersättning.

Signaturen ”Gäst” skriver att ingen reagerade på att en beväring ibland jagade folk med kniv:

Mentalt ostabila människor.
De är farliga i armen. Hade en person på samma kompani som mig, som sov med en kniv under huvudkudden. De hände sig att han jagade folk med den....
Ingen gjorde något.
Kille 22

Signaturen ”Jägare” var med om ett tillbud på skjutbanan. Kulorna från ett stormgevär ven rakt över huvudet på honom och några andra beväringar. Ingen kom till skada, men övningen avbröts.

” chaffi 2/14” berättar om ett tillbud i trafiken:

körde lastbil till Riihimäki, jägaren i rasin framför mig körde om en traktor på samma gång som en scania var påväg om rasin, scanian panikbromsade som tur så hände inget. frågade sen efteråt av chauffören som var framför mig om han lagt märke till lastbilen som var påväg om. tydligen märke han inget. Borde vara hårdare krav på vem som får bli chaufför med tanke på hur många liv man har på flaket.

Tinnitus och nedsatt hörsel

”Päron i milin” var med om en incident under en skjutövning:

Vi hade en skjutövning i syndalen där vi var med stridspar i poteron. När min stridspartner skulle ladda om vapnet sköt rakt upp i luften bredvid mitt huvud. Det fanns även ett par undersergeanter som stod bredvid poteron. Så de sku ha kunnat gå väldigt illa.

Signaturen ”KJK” var med om flera tillbud och händelser av vilka en inbegrep sjukhusbesök och bestående tinnitus. Här en del av hans inlägg:

Under mitt år som kustjägare hände ett par saker som jag senare funderat över, men som jag under beväringstiden lät gå förbi utan att desto mera reflektera kring. Under stridsövning 2, pluton i anfall, hamnade en av mina gruppchefskolleger framför (eller rättare sagt en jägare i hans grupp bakom) linjen vilket resulterade i att skott flög förbi honom på några centimeters avstånd. En kille lyckades spränga en övningsgranat i sin egen hand. Själv stod jag framför en klåpare under en övning på skjutbanan som gick ut på att stående i rad på signal svänga sig 90 grader och skjuta mot sin tavla. Förstås lyckades jägaren bakom mig såsa ihop rörelsebanan och avfyrade först skottet och svängde sig sedan mot tavlan. Skottet träffade kanske 30 cm från min högra fot. En rekryt avfyrade en serie smällpatroner inne i vårt tält vilket resulterade i att både jag och han snabbt forslades iväg till Tilka för hörselkontroll och även om jag ännu idag lider av tinnitus på ena örat från den händelsen kom det någon månad efter avklarad tjänst ett brev där det stod att skadan inte var bestående och inte kunde skyllas på armén, med ett tillägg att beslutet inte kunde överklagas. Att sånt.

”KJK 1/07” återger en vapenincident under en övning:

Anfall i stridspar, livsfarligt då man blev ihoparad med en yrboll, väldigt olustigt att ha honom bakom sig med skarpladdat stägä. Speciellt då han träffade ett träd ca halv meter ifrån mig. Förövrigt fina minnen från armetiden.

Nedsatt hörsel och obehagliga minnen hade signaturen ” Drakan ” i bagaget när tiden i det militära var slut:

Var i KJK:s egna granatkastarpluton. Hade tidigare under öbning fått andra klasd hörsel och tinnitus så fick inte vara med och skjuta skarpt. Högg ved vid lastbilarna när jag ser att alla (inklusive Underlöjtnanten) kastar sig mot marken. Sekunder senare landar granaten ett stycke ifrån. fastsättningen mellan stativet och röret hade frusit under natten och var inte ordentligt fast, när granaten avfyrades lossnade röret och granaten flög vart den flög. Kunde gått jävligt illa. Det fanns alltid puckon som aldrig borde komma nära ett laddat vapen och därför var nog alla skarpskjutningar mer eller mindre farliga. Minns att när jag var klar med armén var jag glad att jag levde och kom undan med endast nedsatt hörsel. Ingen kompensation här heller trots Tilkkas undersökning...

Misslyckad sprängning

”Basse” var med om en sprängning som gick fel. Ingen skadades i olyckan som inträffade år 1993:

Back in 1993 blev Drakans pionjärUS:ar utbildade i Keuruu. Vi var på en veckas läger för att lära oss sprängandets ädla konst och minns att vi hade en tjock farbror till fältväbel med oss när vi skulle spränga ett ca 20 kubiks stenblock i så små bitar att grävmaskinen kunde fortsätta jobbet. Vi tog skydd och "tryckte på knappen" och över oss kom flygandes stora bitar av stenblocket; stora som länsstolar. Lyckligtvis tog ingenting annat skada än ett stängsel bakom oss som vi fick tråckla ihop. Fältväbels enda kommentar var ett lugnt: "oli vähän yli-ladattu".. : )

”Gäst” tog det säkra före det osäkra under sin tid som beväring – en attityd som han rekommenderar även för andra.

Var försiktiga grabbar, många övningar med skarp ammunition verkar vara mycket dåligt genomtänkta eller så följs inte reglerna. Man kan hålla sig längre bak, ha sin säkring på till det sista och komma ihåg att man själv eller kompisen kan snubbla. Man skall inte vara rädd att prata med sin förman eller kamraterna i förväg om man känner att övningen är onödigt farlig, kanske de också inser det. Jag höll mig längst bak och säkringen på till det sista.