Lefvande minnen

Jouko Aaltonens nya nostalgiska dokumentär Känslornas tempel fick oss att minnas våra första, största, konstigaste, mest kittlande bioupplevelser.

Kvällen jag inte minns

Ida Henrikson

Det regnade i Helsingfors, det var kanske en decemberkväll jag minns inte, asfalten utanför Glaspalatsets Bio Rex glänste i mörkret och min pappa höll mej hårt i handen. Eller kanske det inte alls regnade. Men jag är nästan säker på att det var Bio Rex. Det kändes både mysigt och högtidligt att tillsammans gå in i salongens dunkel och hitta våra platser bland de fina röda stolarna. Ja, de kan ha varit röda. Vi hade köpt popcorn som var lite för salta och coca cola i pappersmuggar.

Nej vad säger jag, antagligen hade vi inte alls köpt popcorn. Och jag drack ju inte ens cola då jag var liten. Jag hittar på allt det här. Men det är lite genant att medge att jag inte minns några detaljer av den kvällen. Kvällen som förändrade mej som mänska. Kvällen som kom att prägla resten av mitt liv. Kvällen då Mufasa dog.

Som New York, men i Finland

Anne Hietanen

Några gånger fick vi barn hoppa in i pappas enorma, guldfärgade Chrysler och åka på bio till Helsingfors. Jag kände mig stolt och glad. Vi kom ju från Borgå och Helsingfors var något helt annat. Som New York, men i Finland. Vi såg fruktansvärda filmer, även som barn kunde jag se en och annan svaghet i Uuno Turhapuro Epsanjassa. Det fanns många döda stunder i filmen, men själva upplevelsen var ändå fin.

En annan gång såg vi The Goonies. Jag minns att jag tyckte att scenen med statyn som tappade sin kickeli var ytterst pinsam och att filmen var fjantig. När filmen senare blev kultförklarad var jag ändå glad över att jag hade sett den så att jag med pondus kunde anta en ogillande min ifall filmen kom på tal och sedan börja berätta för alla som inte ville höra om vi som barn fick hoppa in i pappas enorma guldfärgade Chrysler...

The Hills Are Alive...

Barbro Ahlstedt

I år är det femtio år sedan Sound of Music med Julie Andrews och Christopher Plummer i huvudrollerna hade premiär. Riktigt så tidigt såg inte jag filmen, men nog några år senare, i början av sjuttiotalet och berättelsen om klosternovisen Maria, kapten von Trapp och de sju barnen gjorde ett oförglömligt intryck.

Biografen var stiliga Bio Pallas i Karis. Bänkarna var, som sig bör, beklädda med mörkröd sammet och salen var stor och rymlig. Närmare 300 personer kunde få plats i salen. Bio Pallas invigdes redan i slutet av 1930-talet och är fortfarande i bruk.

Bocken i Paradiset

Petter Lindberg

I början av 60-talet firade den danska filmindustrin stora triumfer med lättsamma erotiska komedier, ofta förlagda i lantlig miljö där virila äldre män jagade unga kvinnor. Bocken i Paradiset (1962) var en av de allra populäraste och dess segertåg nådde också Finland i början av 60-talet.

En seglivad myt i vår släkt förtäljer att en äldre släkting som var en mycket from person begav sig till biograf Maxim för att se den danska filmen. Ryktet om den populära filmen som alla ville se, hade också nått min släkting, men dess vågade innehåll hade tydligen undgått henne. Intet ont anande köpte hon biljett till föreställningen som till hennes förfäran visade sig bjuda på dansk gladporr, eller som filmaffischen utlovade: en sexsuccé i färg!

Jag och Ulrika

Staffan von Martens

Min biograf hette Ulrika (tror jag) och var den enda nåbara biografen i Lovisa under min uppväxt. Ulrika tog min oskuld och gjorde mej till en filmnarkoman. Jag och min kompis Kalle såg varje film minst 3 gånger (jo, också de barnförbjudna, Ulrika var inte så noga med åldersgränser).

Vi satt alltid på rad 10 längst till vänster. Ingen norpade nånsin våra platser. Vi förstod ju att ingen vågade utmana oss. Det kan förstås också ha berott på att rad 10 längst till vänster i den stora salen var en skitdålig plats, inser jag nu. Men av någon anledning ville vi halvligga på snedden i stolarna. Man kom jävligt nära. Man var liksom med.

Mest gillade vi westerns, men den film som verkligen kom mej in på skinnet var Roman Polanskis ”Vampyrdråparna – ursäkta ni har era tänder i min nacke!”. Det är ju en komedi, men det var min första vampyrfilm, och den gjorde mej sömnlös. Ångesten till trots förvandlade den mej till a) en inbiten Polanskifan, och b) en lika biten Draculafan. Så är det ännu idag.

Luktminne

Anna-Maija Kalén

Plötsligt kan man komma ihåg konstiga saker från ens ungdom, som att man upplevt Odorama, luktfilm. Jag kan inte påstå att jag konsumerat konstfilm eller klassiker i de tidiga tonåren, men tydligen har jag varit nyfiken på udda en-gång-i-livet-händelser redan då.

På något sätt har kultregissören John Waters’ film Polyester hittat sin väg till La Scala vid Norra Esplanaden i Helsingfors. (I början av 1980-talet visades där mest sexfilmer non-stop) Jag tror jag har kvar skrapkupongen med dofter från filmen. Dem sniffade man på då ett visst nummer blinkade på vita duken. Rosor, fis, lim, ny bil, gamla skor… Dragqueenen Divine spelade huvudrollen i filmen som ”spränger ditt luktsinne”.