Djur i skräckfilm – Varför måste King Kong dö?

Alla djur kan vara obehagliga. När en katt eller en fin fågel plötsligt visar ett beteende som vi inte kan se som naturligt för det djuret så blir det plötsligt otäckt. Det finns idag djurskräckfilm med allt från vithajar till får i huvudrollen.

–Genren är större och populärare idag än vad den någonsin har varit, berättar Johan Höglund, som tillsammans med sina kollegor just släppt den första boken på ämnet om varför det är så populärt att skrämma med hjälp av djur.

De upptäckte att de alla gillade att se rysare med läskiga djur. Något de tidigare främst tänkt på som ett guilty pleasure. Johan Höglund har tillsammans med sina kollegor Katarina Gregersdotter och Nicklas Hållén satt ihop boken Animal Horror Cinema. Den handlar om djur i skräckfilm, om vad som gör djuren läskiga och vad deras medverkan betyder.

–Många berättelser arbetar med djuret som en metafor för andra företeelser. Som relationen mellan svarta och vita, den koloniserade och den som koloniserar. Och för kvinnor och för män.

Apor som människor

Som exempel tar han upp King Kong. Klassikern från 1933 om jättegorillan Kong som kidnappar den vackra skådespelerskan. Johan menar att den stora apan där framställs precis som svarta män framställdes under den här perioden. Som primitiva, aggressiva och utan kontroll över sin egen sexualitet.

–Europa satte igång massutrotning, förslavning och forslade människor kors och tvärs över världen och definierade sig som en grupp som hade rätt att göra detta. Det är någonting som i ganska stor utsträckning har dramatiserats symboliskt av djurskräckfilmer. Där uppträder svarta personer som djur och utövar våld mot företrädesvis vita människor. Man kan se King Kong som ursprungsfilmen där apan i flera scener väldigt tydligt liknar en svart människa.

I King Kong placeras det svarta djuret i en urban vit kontext som New York, vilken han symboliskt försöker ta över genom att klättra upp i Empire State Building, symbolen för USA som imperium och maktfaktor i världen. En modernitet som inte kan omfamna även icke-vita.

Då måste flygvapnet kallas in för att skjuta ner honom och han måste falla ner och dö. King Kong kan sättas i kontrast till Apornas planet från 1968. I den har aporna genomgått en tusenårig evolution och då blivit den dominanta livsformen medan människor återgått till att blivit som djur igen.

–Filmen kommer ju ur civilrättsrörelsen och ironin i Apornas planet, som är ganska effektiv, är att de vita männen inte är på toppen längre. Aporna blir en metafor för en svart modernitet som i den här filmen är överlägsen den vita vilken är helt regredierad.

Djuren får ofta vara ett sätt att undersöka maktförhållanden som dessa. Våldet som riktas mot vita i vissa djurskräckfilmer presenteras ibland också som legitimt. Filmer som faktiskt låter djuret komma undan.

–Ofta så slutar tyvärr de här filmerna med att djuret dör. Djuret dör och sen är det bra. Det finns ju några hajfilmer där människorna faktiskt äts upp på slutet. Men oftast är det ju så att publiken vill ha bekräftelsen. Man vill veta att ordningen är återställd.

Djur och rättvisa

Den främsta av hajfilmer är ändå just Hajen, där man också tar död på djuret mot slutet. Johan berättar att hajen både tolkats som en symbol för patriarkatet och den kvinnliga sexualiteten.

–Där får man genusperspektivet som finns i nästan all djurskräck. Djuren får ofta representera något slags patriarkalt våld, eller ett försök att slå tillbaka mot det patriarkala våldet. De tre vita männen i Hajen är ett bra exempel på det. Det är ju ett litet patriarkat, som dessutom har väldigt tydliga förgreningar i USA:s militärmakt.

Men även när djurskräcken ställer sig bakom patriarkatet och rasistiska strukturer så utmanar den samtidigt den här maktordningen bara genom att beskriva våld mot den. Det handlar ofta om djur som står upp mot vita män och vad de representerar. Johan menar att till och med när det slutar med att djuret dör så visar filmerna på att det finns element som inte accepterar maktobalanser utan som vill ifrågasätta och förändra den.

–Jag tror att det talar till en skuld som många upplever i det vita väst. Särskilt i tider som dessa då vi metodiskt stänger ute vissa grupper från Europa. Skillnaden mellan människorna som befinner sig innanför och utanför är ju helt konstruerad. De saknar ett dokument som inte är så annorlunda från den bit papper du sitter och skriver på just nu. Det som skiljer är ett par stämplar. Vi har inte rätt att göra detta och hålla vårt överflöd för oss själva. Köra två bilar per familj och ha tre led tv-apparater var. Det vet vi egentligen, och djurskräckfilm påminner oss om den här orättvisan och visar på konsekvenserna av den. Djurskräck svarar mot en upplevelse av orättvisor vi faktiskt vet finns där.

Slow violence

Djurskräckfilmerna behandlar också teman kring ”slow violence”. Om hur mänskligheten utsätter jorden för ett långsamt våld och om hur jorden lika långsamt slår tillbaka.

– Vi människor bidrar till den pågående förvandlingen av jorden till någonting som om några hundra år inte är riktigt beboeligt. Och som inte alls möjliggör den typen av modernitet vi ser som självklar idag.

Det kan ta en generation för en miljöförstöring eller en miljöförändring att äga rum och när det är så långsamt tar vi inte in det. Vi kan inte se att det gäller oss. Djurskräckfilm skapar ofta en sorts metafor där det långsamma våldet plötsligt får en väldigt tydlig, direkt och väldigt snabb form när djuret attackerar människan.

–Djuret blir en metafor för det långsamma våldet och det långsamma våldet blir plötsligt snabbt när det utageras av djuret när det till exempel drivits från sitt naturliga habitat.

I den kultförklarade B-filmen Sharknado, om en tornado som drar in över Los Angeles och drar med sig ett gäng blodtörstiga hajar ur havet och in i staden, har det datoranimerats in hajar i arkivbilder från orkanen Katrina. Något man enligt Johan kan se som ett moment där det långsamma våldet plötsligt blir väldigt påtagligt.

–Det är något som sker ganska spontant inom djurskräck. Man kopplar ihop det långsamma våldet
med det snabba.

Djurskräck för barn

I sagor för barn figurerar ofta djuren som ett sedelärande inslag, och i den klassiska sagan om Rödluvan och vargen får vi lära oss att kontrollera kvinnan genom giftermålet.

–Vargen representerar den oreglerade sexualiteten. Rödluvans röda mössa är menstruationen, så hon är sexuellt mogen. Då finns de här sexuella rovdjuren där ute som man måste akta sig för. Det är ju en form av djurskräck. Vi har inte sysslat med övernaturliga varelser, men det är klart att skillnaden mellan vargen och varulven är ganska liten, och varulven är ofta en symbol för patriarkatets sexualitet. Att äta kvinnan är en väldigt tydlig sexuell symbolik.

En annan tydlig djursymbolik är den fåglar får stå för. Ett djur som också är väldigt vanliga i skräckfilm.

–Fåglar är obehagliga i många skräckfilmer, kanske också i och med den symboliska förbindelse mellan oss och himlen, vad det nu betyder. En existens som finns ovanför oss. Och när de blir aggressiva är det nästan som ett budskap från ovan.

En sak som Hitchcocks Fåglarna gör väldigt bra är att den förklarar aldrig var fåglarna är ifrån. Varför de gör det de gör. Varför de attackerar människor, utan man får försöka fundera ut det själv. Det stimulerar till ganska intressant introspektion. Vad har vi gjort för att förtjäna det här? Det kan ha en religiös dimension och en ekologisk dimension.

Djurskräckfilmerna skrämmer oss genom att visa ett våld som vi sen måste sätta i ett sammanhang.

–När vi gör det så kommer ganska obehagliga saker till ytan. Sen kan vi skaka av oss dem när vi har det tydliga avslutet när djuret dör, som i Hajen. Det gick ju bra till slut. Vi behöver inte oroa oss så mycket. Frågan som ställdes; ”Har vi rätt att göra såhär?”, får på sätt och vis ett svar när djuret dör.

”Ja, det fick vi”.

Text: Cecilia Floris